"Orealistiska förväntningar" talar DN:s Hanne Kjöller om apropå Inger Edelfeldts skakande rapport om hennes 90-åriga mors sista tid i livet med knalltransporter mellan vårdformerna och niotimmarspass i sjukhuskorridorer. I motsats till IE:s mamma har jag inga barn som kan tala för mig i väntsalen och vet inte vad som är "realistiskt" att jag väntar mig om sådär 25-30 år. Efter att ha betalat skatt på mitt arbete i hela mitt liv läser jag idag också - nästa uppslag i DN - att vi som medborgare måste betala "mer ur egen ficka" för morgondagens välfärd. Ur vems ficka om inte min kommer den skatt jag betalt och betalar? Å andra sidan läste jag igår om hur "trädgårdsterapi" för 56 000 per person hjälper folk som "gått i väggen" och varit sjukskrivna/arbetslösa i flera år. Utmärkt, jag missunnar dem inte detta. Men hur går denna generositet i sin tur ihop med diakonissans berättelse i söndagstidningen om den vräkningshotade gravida kvinnan i Hässelby (?), som svalt i en lägenhet utan el och fick SL-kuponger av kyrkan för åka till sina vänner två stationer bort för att äta för första gången på fyra dar? Ett offer för uteblivet försörjningsstöd eller sin egen skamkänsla? Eller för "orealistiska förväntningar"? Hon kanske också behöver "trädgårdsterapi". Men när jag frågar mig vilken välfärd mina skattepengar betalar är jag bara en av de narcisstiska bloggare som man enligt Ulrika Milles & Co. kan hoppa över sen Linda Skugge lade ner. Kanske har vi alla något bättre för oss? Gå och dö som den damen brukade säga.
Comments