Är vänstern obildad?

När Göran Hägglund - Sveriges Sarah Palin - i Almedalen utmålar den svenska "kulturvänstern" som en blandning av dadarörelsen och Baader-Meinhof fiskar han förstås i grumliga vatten - det handlar om att attrahera väljare som ännu inte bestämt sig för sverigedemokraterna. Lasse Linder har en lätt match att - på något undanskymd plats i DN - peta hål på hans argument. Men det finns samtidigt många skäl att fråga sig varför man så ofta måste skämmas över den svenska vänsterns obildning. Linders egen tidnings kulturbilaga ägnar idag oftast tre fjärdedelar av sitt utrymme åt olika former av populärkultur. När den självdeklarerade vänsterradikalen Aase Berg får en hel sida för en "essä" om den konservative brittiske filosofen Roger Scrutons nya bok "Beauty" lyder rubriken En kufs muggiga strider. Berg är "skittrött på hänvisningar till Shakespeare" och så går det på. Tills "den maktlöst billiga trädgårdstomten" på baksidan av kufens bok ger henne hopp om "en kitschigt oväntad utväg från det döda loppet mellan framstegshysteri och bakåtsträvan". Berg har dessförinnan hunnit fråga sig om motviljan mot det kommersiella marknadstänkandet alltid måste landa i konservatism. Svaret är förstås nej. I motsats till Berg har jag och många andra fortfarande vänsterradikala kulturarbetare fått svårt med, ja, vi är rent ut sagt skittrötta på alla som säger sig vara "skittrötta" på klassikerna, som tror att kunskap och bildning allltid innebär fasthållande vid kanon, att bestående värden och estetiskt diskussion är strukturellt förtryck, att kvalitet skulle bestå i om konstnären har snopp eller inte. (Och som ibland faktiskt påminner om den karikatyr som Hägglund & Co målar upp.) Berg ålägger sig själv att "försöka förstå vad gubben (Scruton) vill" henne, "att stå ut med olikhet". Men  hur är det möjligt när allt hon skriver utgår från postmodernistiska fördomar som ersatt den konservatism vi inom vänstern bekämpat? Det går inte att vara "vänsterradikal" när man gått ner sig i det träsket. Och hur stöder den "kufige" Scrutons teoretiserande fascismens frammarsch i Europa? Visserligen citeras hans tidigare bok "Kultur räknas" av min f.d. granne, familjenostalgikern Elise Claeson i hennes SvD-ledare om Kompissamhället den 22 juni. EC är superkonservativ men knappast fascist. "Kultur är en inbjudan att vara med i ett större samhälle, att lämna tonårsgänget för att gå in i en värld där förfäder och deras bedrifter finns" - citerad av Claeson låter Scruton snarast som en imam i Rosengård, som mångkulturalister kunde applådera. Det plågsamma med Bergs förmenta "vänster" är en djup obildning och brist på inlevelseförmåga i andra epokers och kulturers konstverk, osv. som aldrig kan döljas av hänvisningar till läsefrukter från de senaste decenniernas akademiska modetrender. Insikten att det  kan vara maktstrukturer och inte någon "kulturens vilja" som avgör vad som blir "kanon" eller ett genusperspektivv på konstarternas historia ursäktar inte slapp argumentation och bristande kunskaper. Att vara intellektuell är ett evighetsjobb för att öka sitt vetande, att sätta "vänster" före intellektuell är att göra anspråk på att ständigt sätta in detta studium i ett socialt, politiskt och ekonomiskt perspektiv. Aase Berg kan variera Scruton med Ernst Fischer, "Konstens nödvändighet", så blir hon kanske mindre muggig och kufisk. Den patetiske Göran Hägglund klagar över att "kulturvänstern" ser ner på "vanligt folk" - han har ingen aning om hur inskränkt, falsk och förljugen den själv kan vara!