"Denna världens rika har inga betänkligheter mot att anstifta elände men de står inte ut med att se på det. De har hårda hjärtan men svaga nerver." Så talar "tiggarkungen" Peachum i G.W. Pabsts klassiska men fria filmatisering från 1931 av Brechts & Weills Tolvskillingsoperan innan han startar den demonstration av falska tiggare och äkta eländiga som han sedan inte kan stoppa. Det får mig mindre att tänka på Röda Korset och Johan af Donner - en våra dagars storsvindlare i välgörenhetsbranschen - än på ett aktuellt och till stor del berlusconiserat G8-möte där de främsta och rikaste diskuterar världens framtid. T.ex. i-ländernas syn på användningen av jordens tillgångar kontra u-ländernas. Filmen slutar med en hänförande filmisk tolkning av Brechts sång om de som står i ljuset och de som vandrar i mörkret - "och de i mörkret ser man ej". Frågan är vilka som är mest ljusskygga, då som nu, de superrika eller de djupast fattiga. I filmens näst sista scen bildar en f.d. polis, en f.d. maffialedare och en f.d. välgörenhetschef (med politiska ambitioner) en kartell på den bank som köpts upp av Mackie Knivens rånarliga medan "chefen" gästar den korrupte polischefens fängelse, ditsatt av den konkurrent om makten i undre världen som också är hans svärfar. Pabst och hans manus-skrivare åstadkom för sjuttiofem år sedan en final värdig Roberto Saviano. Frånsett att de knappast kunde veta att det ultimata trekvarts sekel senare är att tömma banken och låta staten dvs. skattebetalarna stå för fiolerna. Den ekonomiska brottsligheten har utvecklats en del sedan 1931. Men mönstren är desamma.
Tolvskillingsfilmen finns på DVD och även om handlingen delvis är annorlunda än Brechts & Weills musikteaterstycke och det mesta av Weills musik reducerat till bakgrund så får man se och höra Carola Neher, Lotte Lenya och Ernst Busch - mer eller mindre originalbesättning i Berlin 1928 - göra odödliga versioner av några slagnummer. Och på DVD 2 går allt i repris - på franska...
Comments