Rötmånaden är tidningsankornas tid och för det mesta är de inte värda att kommenteras mer än som lustigheter. Men alla kan inte få kvacka oemotsagda.
Självklart önskar jag gänget bakom nya Trollflöjten i Dalhalla all lycka. Äntligen blir det på nytt och bara för andra gången en nyskapad operaproduktion i det kalkbrott som Margareta Dellefors förvandlade till en magnifik musikarena under 1990-talet. Det har dröjt alldeles för länge. Men när den nuvarande ledningen går ut i pressen och kallar sin nya produktion för den första egna operaproduktionen i Dalhalla har jag och ett antal andra konstnärer alla skäl att bli arga och ledsna. Och stampubliken i Dalhalla måste bli ansenligt konsternerad när man förnekar något som för många säkert är en stor upplevelse som dröjer kvar i minnet.
Sedan 1996 har de jättellika krinolinformade rhendöttrarna i guld och grönt mot gråa klippor och blått vatten från vår uppsättning av kompaktversionen av Wagners Nibelungens ring varit signaturbild på en mängd publikationer av och om Dalhalla. Vår uppsättning av Ringen gavs först som en kortare skiss 1996 och sedan 1997 och 1999 som fullskalig uppsättning med närmare 3 timmar musik. Det var inte något potpurri utan ett kontinuerligt gestaltat musikdrama, skapat för brottets unika miljö. För regin svarade er bloggare Stefan Johansson, för scenografi och kostymer Mathias Claeson (som också tillsammans med mig stod för bearbetningen), för ljusdesignen Thomas Mirstam. Cecilia Rydinger-Alin dirigerade Gävle Symfoniorkester, Falu-Sinfoniettan plus ett antal musiker ur Hovkapellet och bland artisterna märktes Lars Cleveman, Gitta-Maria Sjöberg, Anna Larsson, Thomas Sunnegårdh, Ann Hallenberg, Lars Arvidson, Marianne Eklöf, m.fl. Produktionen var en stor publikframgång och mycket omskriven, i Sverige och internationellt. Den tas fortfarande upp i specialtidskrifter när det handlar om hur Ringen gestaltats på senare år.
Den s.k. kompakt-Ringen bidrog i hög grad till att etablera Dalhalla och man har aldrig tvekat att - helt berättigat - använda denna stora framgång i sin marknadsföring. Att nu påstå att Trollflöjten är den första egna operaproduktionen är ingen småsak. Det är inte bara att ta ifrån oss som var med en del av vårt livsverk, genomfört under enormt slit i ett Dalhalla som var en betydligt primitivare arbetsplats, mer utsatt för väder och vind än dagens. Det är också ett förnekande av den egna historien, som man hittills gärna velat glänsa i. Som sagt, jag hoppas Trollflöjten blir en minst lika stor framgång som Ringen men är det inte synd att marknadsföra den med en lögn?
Comments