Kultur

Rötmånadsdebatt fortsätter - provinsiell föregångare ?

Paulina Neuding i SvD tycker att "den svenska upprördheten" kring omskärelse av spädbarn är provinsiell. "Upplysta människor i stora delar av världen ... väljer att omskära sina pojkar" och de kan ju inte ha fel och dessutom vill tjejerna i Sex and the City inte dejta killar med förhud. Emligt PN är de svenska barnläkare som vägrar icke-medicinska ingrepp på i ordets ursprungliga mening menlösa patienter inte bara sjåpiga och provinsiella. De och deras supportrar vill dessutom hindra judar och muslimer från att "utöva sin religion". Diskriminerande, ja, kanske t.o.m. rasistiskt - fast det är PN för korrekt för att skriva ut.

Grundlagens skydd för religionsfriheten liksom Europakonventionen kan väl inte i nådens år 2009 användas för att legitimera onödiga ingrepp på spädbarn eller annan vidskepelse ? Om religiösa gruppers "förbund med Gud" tills nu symboliserats av att ta bort en hudflik kanske det är dags att modernisera teologin ? Att miljoner män världen runt och deras partners är nöjda och inte kännner sig stympade är inget skäl att tvinga läkare att utföra och skattebetalare att bekosta ingreppet, än mindre med hänvisning till lagöverträdelser. Om vuxna killar vill betala en plastikkirurg för ingreppet är det deras ensak.  

Provinsiell, Paulina, är kanske den som kvackar högst i ankdammen. Sverige hånas ibland för sin präktighet men var först med att förbjuda både aga och sexköp trots att "upplysta människor i stora delar av världen" ivrigt ägnat sig åt bäggedera.  

Gangster på Gotland - hur arrogant får man vara ?

F.d. miljöpartistiska riksdagskvinnan, landshövdingen på Gotland Marianne Samuelsson tycker att man ska göra skillnad på folk och folk - "så gör man nuförtiden" säger hon på en dold bandinspelning från ett sammanträde om en industrimans svartbyggen på strandskyddad mark. Nu beklagar den fräcka människan inte att hon uttryckt att alla inte är lika inför lagen utan bara att det blivit inspelat ! Man tror först inte sina öron. Så talar en gangster. Dessutom är damen tydligen återfallsförbrytare - hon har beviljat liknande undantag för kändisar och affärsmän tidigare. Sparka henne - på direkten! Riktigt kännbara böter skulle ge bra signaler till eventuella kamrater i det moraliska träsket.

Omskärelse - rättighetsdiskussion eller rötmånadsdebatt?

"Har man sett ett gossebarn som blivit stympat i ett smutsigt garage eller på en köksbänk av en person som inte vet vad han gör - det är ingen trevlig syn - tycker vi att det är befogat att erbjuda ett säkert alternativ. Det är för befolkningens bästa." Jo, det kan låta bestickande när chefläkare Pelle Larsson vid Hälso- och sjukvårdsnämnden kritiserar de landsting som inte vill erbjuda "manlig omskärelse", dvs ett ingrepp på små pojkar, utfört av läkare för tusen kronor. Man kan fråga sig om rätta sättet att beivra brott - för vad annat är det Larsson beskriver? - är legalisera dem, utförda av  professionella i steril miljö. Eller består brottet bara i att operationen utförs av personer utan kompetens och tillstånd medan själva övergreppet neutraliseras av föräldrarnas privata övertygelse ? Tror vi fortfarande att små barn känner mindre smärta eller inte får trauman av övergrepp eller beror  känsligheten på föräldrarnas religion? Eller är detta ännu en debatt som handlar om något annat som ingen riktigt vill uttala ? Om strukturell rasism hos majoritetsbefolkningen, som Masoud Kamali brukar hänvisa till, eller om den sekularisering som också idag tycks behövas för att individers fri- och rättigheter ska respekteras ?

Debatten började denna gång med att en annan medicinsk höjdare, överläkaren Gunnar Göthberg, ordförande för Svensk barnkirurgisk förening, beskrev ingreppet som ett övergrepp som en redan överbelastad sjukvård inte ska lägga resurser på. Tolv av tjugoen landsting och vårdregioner vägrar att som man på läkarlingo uttrycker det från Östergötland "av etiska skäl ... avlägsna kroppsdelar på ickemedicinsk indikation på icke beslutsmässiga individer". Två av tre barnkirurger vill enligt en enkät inte utföra operationen. De fick svar i SR P1 av en svensk imam som tyckte det var konstigt att barnläkare "inte förstår betydelsen av en social tillhörighet."

Enligt DN 25/7 omskärs alla söner till troende judar och muslimer i Sverige plus en del som anger andra bevekelsegrunder, enligt Socialstyrelsen ca. 3 000 per år . Två av tre av dessa operationer  utförs illegalt och det vill Sveriges kommuner & landsting sätta stopp för genom att uppmana  landsting att fr.o.m. 1 oktober tillhandahålla ingreppet mot avgift. Yrvaken medborgare frågar sig om en så omfattande brottslighet inte snarare är ett fall för polisen. 

Intill för trettio år sedan var barnaga tillåten i Sverige, sedan blev det ett brott, även om det fortfarande strider mot vissa föräldrars uppfattning eller sedvänjor. Varför klarar våra lagstiftare inte att förklara för föräldrar med viss kulturell bakgrund att en "social tillhörighet" år 2009 rimligen inte bör påtvingas någon ovetande genom avlägsnandet av en hudflik ? Man kan förstå läkare som inte ens mot särskild avgift vill lägga knappa vårdresurser på vidskepelse. Men egentligen handlar väl denna rötmånadsdebatt om att ett samhälle som skall garantera allas demokratiska rättigheter inte får böja sig för gruppintressen eller abdikera från att tillvarata individers intressen med hänvisning till kultur eller religion? Eller hänvisa till att att dessa individer annars olagligen utsätts för samma övergrepp.

Ska vi utomstående sköta våra egna affärer och se omskärelse som en bagatell, som enligt vissa t.o.m. är bra för intimhygienen och minskar cancerrisk hos framtida sexualpartners ? Eller ska vi dra paralleller med just aga eller hedersförtryck eller den idag av alla (?) fördömda omskärelsen av kvinnor ? Dessa rysligheter har ju också tidvis bortförklarats med det kameleontiska begreppet "kultur". Är det dags för svenska rabbiner och imamer att kliva in i tvåtusentalet och förklara att den som vill bli av med förhuden för att bättre dyrka sin gud får ta ställning till det som vuxen även om ingreppet då gör litet mer ont ? Pelle Larsson hänvisar till "befolkningens bästa" - men den består inte av grupper med olika kulturer, bara av medborgare, av individer med lika rättigheter. Det här handlar nog mindre om kirurgi, läkaretik, brottsbekämpning och vårdresurser än om att svensk debatt aldrig riktigt konfronterat begrepp som kulturell och religiös mångfald med frågor om frihet och individens rättigheter.    

Stefans städfynd - Anderberg om Förenklingens fara anno 2000

"Njutningen i att lyssna på musik är också en fråga om kunskap. Det vore förvånande om den minskade kompetensen hos lyssnarna inte med tiden skulle leda till en förändring av utbudet". Så skrev Thomas Anderberg i en essä på DN Kultur den 15 mars 2000. Jag hittar klippet i en byrålåda som jag avser att rensa men som bara ger mig anledning att sitta ner och läsa. Vad fick mig att spara det här? Är det ödets ironi att hitta det samma dag som Benny Andersson - no less - får ett helt uppslag i samma DN Kultur som en av "två stora  70-talsikoner som får oss att känna vad konst kan vara" ? Allt under rubriken "Med vemodet som ständig följeslagare" - jo, money money på dig, gamla dancing queen. Visst, Andersson är en respektabel hedersknyffel som lär använda en del av sina pengar till föredömliga ändamål och lyssnar på Bach, Grieg och Oskar Lindberg medan han intervjuas av Jesper Virdborg. (Gammal fäbodpsalm är vacker men Lindbergs flört med 40-talets värsta politiska krafter hörs också i hans musik, t.ex. operan Fredlös.) 

Men tillbaka till klippet i lådan. Utifrån en kanske självbiografisk historia - "i en större svensk stad hittar en tolvåring fram till Bruckners och Mahlers symfonier" - skissar Anderberg år 2000 elegant hur synen på musik skiftat genom tiderna, förändrande känslostorm eller stimulans för tankar. TA beskriver hur på 1900-talet en bred pedagogik skulle sprida förståelse för klassisk musik först i en skola där "musikundervisningen inrymde en grundläggande analys av form och stil", sedan med skol- och folkkonserter och populära tonsättarbiografier med ingående verkpresentationer, som konserternas programhäften kunde förutsätta och spinna vidare på.

Jo, nog satt musikchefen Karl-Birger Blomdahl i den enda tv-kanalen kring 1960 och talade om Bartok och Alban Berg och bra skolkonserter gick jag också på (i  Stockholm) men jag vet inte om alla känner igen Anderbergs beskrivning av musikundervisningen i den vanliga skolan. Men redan i slutet av 1900-talet ägde stora förändringar rum, som TA skriver, "lyssnandet ser annorlunda ut, musiken formar sig därefter". Själv kan jag bara vittna från en operabransch där man snart slängt hela 1900-talet utom Benjamin Britten över bord och säger sig vilja attrahera ny publik med musik "som människor kan ta tlll sig". Och de recensioner av det som TA envist kallar "konstmusik" som fortfarande får utrymme  handlar allt mindre om musikens form och tänkbara innehåll eller nivån på framförandet och sysslar allt mer med att reklamera den "svåra" musiken med hur känslostark och "häftig" den är. (DN-kollegan Martin Nyströms artiklar om Båstadfestivalen i sommar är bra exempel på inflation av vulkaniskt glödande adjektiv...Här har Apollo för längesen fått retirera för Dionysos: känslan är allt, tanken intet.)  Men med detta i tankarna blir det tydligt hur TA i mars 2000 förutsäger inte bara kollegernas krampaktiga jargong utan också den devota intervjun ett decennium senare där den forne ABBA-idolen brer ut sig om konsten som vore han om inte vår tids Bach så åtminstone dess Grieg. (Som tänkande människa ägnar han stort utrymme åt att förklara sin gamla grupps brist på politiskt engagemang - har den ganska skruvade kritiken satt så djupa spår?)

Men Anderberg  förtjänar att citeras även av en otålig bloggare - ursäkta omständligheten, innehållet är snarare mer aktuellt nu än då: "Det vore förvånansvärt om den minskade kompetensen hos lyssnarna inte med tiden skulle leda till en förändring av utbudet. Än lockar de stora verken, men den nya musik som attraherar lyssnare är fromellt extremt enkel: minimalismen, antingen i dess riffbaserade amerikanska variant (Riley, Reich och Glass) eller i dess mer besjälade europeiska variant ...(Pärt, Tavener). Och den nyromantiska musiken, med namn som Vasks, Sallinen och Sven-David Sandström, syftar mot det emotionella men fastnar ofta i stämningsmåleri. Det blir mer Alfvén än Mahler. (Nio år senare får man lust att lägga till en nyexotisk variant med Tan Dun; min anmärkning.) Enkelhet är nu inte i sig något negativt, lika litet som komplexitet har ett egenvärde. Men större och mer intrikata strukturer kan leda till andra platser och upplevelser än dem som enklare former guidar en till. Stigarna vid sidan om börjar växa igen och risken är att de enda vägar som kommer att underhållas är de bredaste och rakaste. Det vore i så fall en katastrof för konstmusiken. (För musiken i alla former, skulle jag ha skrivit.) Att en sådan utveckling skulle ackompanjeras av applåder är en annan sak. Förenklingens estetik behöver inte bekämpas på alla plan, men det vore farligt om den inte problematiserades. Bibliotekens lånestatistik och bokförsäljningslistorna visar på en total dominans för deckargenren ... Risken finns att konstmusiken hamnar på samma nivå, inte bara för att konsertinstitutionerna känner en ökande ekonomisk press på sig och därför bara satsar på lätt igenkännbara nummer ... utan också för att publiken ställer allt större krav på allt lägre krav. Det är inte en fråga om elitism. Men i värsta fall kan det bli det, och då är det redan för sent." 

Bra rutet, musikfilosofen - vem skriver såhär idag? Och är det redan för sent, nio år senare? Fan tro't. Hursomhelst skulle antagligen ingen (få) publicera en artikel med detta innehåll i dagens DN Kultur, ängsligt populistisk och subkulturellt elitistisk på en gång. Anderbergs långa meningar skulle kanske vunnit på en mer polemisk knapphet och essän kunde ha fått en mindre beskäftig rubrik. Men jag är glad att jag klippte och sparade den - eller slängde jag utan avsikt ned den i en låda vid den årliga glöggstädningen ? Och den dyker upp ur glömskan samma dag som sympatiske Benny A. porträtteras som stor tonsättare vid flygeln i nådens år 2009.

Jag ser inte ner på någons musiksmak men Anderbergs tolvåring skulle också idag i längden få ut mer av Mahler än av ABBA. Min tolvårspassion var Blomdahls Aniara och den hindrade mig inte från att älska Rolling Stones och Bob Dylan några år senare. Olika delar av våra personligheter har olika behov och det är en helt annan sak att låtsas som om det vore fel att få jobba hårt för en del av sina upplevelser. Kvaliteter finns på många håll, djup är mer sällsynta. Och konstens främsta uppgift är inte att få oss att må bra.   

Mer rötmånadskvack - Täppas trivialiserar

Har nog vädrat irritation över detta tidigare men med Täppas Fogelberg når Ring P1 ibland verkliga lågvattenmärken. Senast blev programledaren uppringd av en man i mogen ålder som berättade om hur han långsamt och utan extremistiska övertoner långsamt svängt från relativt oreflekterat stöd för Israel till en allt djupare sympati för palestiniernas lott. En kameleontisk Täppas hade nyss uppbådat  sitt antikoloniala patos i diskussion med en annan man som var kritisk mot en i hans tycke alltför generös - eller som han snarare menade - hållningslös flyktingpolitik. Hur kunde samma land vara krigszon och mål för semesterresor undrade mannen som knappast vädrade några rasistiska synpunkter. Han såg ingen logik i den svenska flyktingpolitiken - man omväxlande tog emot och skickade tillbaka medborgare från/till samma land. Men han lät sig inte fångas i någon av Fogelbergs politiskt korrekta fällor och programledaren retirerade hörbart från den argumentation som han brukar använda mot den här sortens synpunkter - att som "ärlig svensk" skälla den uppringande för rasist och bryskt avsluta samtalet med hänvisning till att många andra vill komma till tals. Den ganska stillsamme Palestinavännen var i sin tur för eftertänksam och nyanserad - han skilde t.ex. mycket tydligt på judenheten och dagens israeliska stat - för att programledarens vanliga taktik skulle fungera - det gick inte att få igång någon hetsning. Men när samtalspartnern kom in på den etniska rensningen 1948 och dagens diskriminering av israeliska araber tillät sig Fogelberg något oerhört. Liksom hycklande att förintelsen och 1900-talets fruktansvärda höjdpunkter på århundraden av judeförföljelse skulle vara okända för eller glömda av lyssnaren påminde programledaren med lent tonfall om dessa apropå dagens aktuella konflikt. Det är djupt anstötligt att trivialisera Auschwitz i en diskussion om Gaza. Och det hjälper inte ett dugg att vi kan vara säkra på att Fogelberg nästa gång kommer att vara "opartisk" och upplysa en Israelvän om att antisionism inte är antisemitism... Ibland är tiga - och lyssna - guld även för programledare. De värsta rösterna ur lyssnardjupet behöver å andra sidan ingen sparring - låt dem prata på och de dömer sig själva.

Ett kvack ur brottet tvingar Stefan att tala i egen sak...

Rötmånaden är tidningsankornas tid och för det mesta är de inte värda att kommenteras mer än som lustigheter. Men alla kan inte få kvacka oemotsagda.

Självklart önskar jag gänget bakom nya Trollflöjten i Dalhalla all lycka. Äntligen blir det på nytt och bara för andra gången en nyskapad operaproduktion i det kalkbrott som Margareta Dellefors förvandlade till en magnifik musikarena under 1990-talet. Det har dröjt alldeles för länge. Men när den nuvarande ledningen går ut i pressen och kallar sin nya produktion för den första egna operaproduktionen i Dalhalla har jag och ett antal andra konstnärer alla skäl att bli arga och ledsna. Och stampubliken i Dalhalla måste bli ansenligt konsternerad när man förnekar något som för många säkert är en stor upplevelse som dröjer kvar i minnet.

Sedan 1996 har de jättellika krinolinformade rhendöttrarna i guld och grönt mot gråa klippor och blått vatten från vår uppsättning av kompaktversionen av Wagners Nibelungens ring varit signaturbild på en mängd publikationer av och om Dalhalla. Vår uppsättning av Ringen gavs först som en kortare skiss 1996 och sedan 1997 och 1999 som fullskalig uppsättning med närmare 3 timmar musik. Det var inte något potpurri utan ett kontinuerligt gestaltat musikdrama, skapat för brottets unika miljö. För regin svarade er bloggare Stefan Johansson, för scenografi och kostymer Mathias Claeson (som också tillsammans med mig stod för bearbetningen), för ljusdesignen Thomas Mirstam. Cecilia Rydinger-Alin dirigerade Gävle Symfoniorkester, Falu-Sinfoniettan plus ett antal musiker ur Hovkapellet och bland artisterna märktes Lars Cleveman, Gitta-Maria Sjöberg, Anna Larsson, Thomas Sunnegårdh, Ann Hallenberg, Lars Arvidson, Marianne Eklöf, m.fl. Produktionen var en stor publikframgång och mycket omskriven, i Sverige och internationellt. Den tas fortfarande upp i specialtidskrifter när det handlar om hur Ringen gestaltats på senare år.

Den s.k. kompakt-Ringen bidrog i hög grad till att etablera Dalhalla och man har aldrig tvekat att - helt berättigat - använda denna stora framgång i sin marknadsföring. Att nu påstå att Trollflöjten är den första egna operaproduktionen är ingen småsak. Det är inte bara att ta ifrån oss som var med en del av vårt livsverk, genomfört under enormt slit i ett Dalhalla som var en betydligt primitivare  arbetsplats, mer utsatt för väder och vind än dagens. Det är också ett förnekande av den egna historien, som man hittills gärna velat glänsa i. Som sagt, jag hoppas Trollflöjten blir en minst lika stor framgång som Ringen men är det inte synd att marknadsföra den med en lögn?  

Moderna eller omoderna rättigheter - paparazzi, hädelse och bananer

Lördagens ”Medierna” annonserades av SR P1 som ett hett möte mellan justitiekansler Göran Lambertz - som förespråkar en ny grundlag - och några av hans kritiker. Anders R Olsson, journalist, författare och expert på tryck- och yttrandefrihet, som anser att meddelarskyddet, censurförbudet och rättssäkerheten står på spel. Och Susanne Wigortz Yngvesson, lektor i etik vid Teologiska högskolan i Stockholm, som är orolig för att yttrandefriheten ska hamna i händerna på censurivrare. Så värst mycket klokare blev inte lyssnaren - Lambertz lovade att i en moderniserad lagstiftning ta all hänsyn till de friheter som svenskar vant sig vid. Olsson menade att övriga EU-länder skulle bli mindre benägna att ta hänsyn till en ny svensk tryck- och yttrandefrihetslag än man hittills gjort varje gång Sverige hänvisat till en pionjärinsats från 1770-talet.

Jag tror att de flesta svenskar inte vill se några kompromisser vad gäller det löfte EU vid vårt inträde gav om att för all framtid respektera den svenska lagstiftningen på det här området. Vi vill höra både Reinfeldt och Sahlin bekräfta att de framgent kommer att fodra att denna överenskommelse hålls vem som än regerar. Ibland låter det som om den europeiska diskussionen bara handlade om paparazzi och intrång i kända personers privatliv. Varför skulle skydd mot detta behöva inskränka t.ex. meddelarfrihet eller möjligheter att granska politikers, statstjänstemäns eller näringslivstoppars verksamheter? Snarare än att modifiera svensk lagstiftning borde väl våra EU-politiker propagera för den utomlands?

Vi har två ännu bättre högst aktuella exempel på varför Sverige i de här och liknande frågor inte ska vika en tum: Först den FN-konferens dvs. den s.k. Durban 1-2 som försöker införa internationell censur av religionskritik förebärande "hädelse" och allra senast den amerikanska industrijätten Doles stämning mot dem som står bakom den delvis svenska dokumentärfilmen Bananas om fruktjättens minst sagt anmärkningsvärda behandling av natur och anställda. Maria Schottenius  uppmanar i DN till konsumentbojkott av Dole och blir väl också stämd. Vi vill höra statsministern och oppositionsledaren tala klarspråk i bägge frågorna. Och Lambertz har inte övertygat mig om att Sverige  skulle vara landet som bäst behöver en modernisering på tryck- och yttrandefrihetsområdet.  

Favoriter (?) i repris - rimligt och orimligt i upphovsrättsdebatten

Dilsa Demirbag-Sten tar på Journalisten.se "journalisterna" - ingen nämnd och ingen glömd - i upptuktelse för att ha svikit sin egen "profession" och smilat in sig hos läsare som uppfattat "piratrörelsen" som en frihetskamp (och blivit tjuvar på kuppen). Det är de ju knappast ensamma om - ett antal politiker har också försökt ställa sig in hos piratpartiets unga väljare genom att låtsas vilja tumma på Bernkonventioner och göra upphovsrättslagarna mer up to date. Men i få frågor är det så svårt att skilja på äpplen och päron som här. Hursomhelst har försäljningen av Pirate Bay avslöjat all retorik om frihet på nätet hos affärsmännen bakom den sajten.

Klart att vi i en rättsstat ska ha tydliga och klara upphovsrättsregler som alla ska följa så att konstnärer och annat upphovsfolk kan försörja sig och bestämma om användningen av sina verk. Men det får inte blandas ihop med vad som sker nu - att några globala mediakonglomerat som tagit över (oftast avlidnas) upphovsrätter en masse vill lobba igenom extrema förlängningar av rättigheter typ 95 år efter inspelningstillfälle och liknande. Man kan också ifrågasätta det rimliga i en upphovsrätt till litterära verk, foto, m.m. på 70 år efter upphovspersonens död. Barnbarnen bör kunna försörja sig själva. Det är det här - inte de upphovsrätter som kränks via Pirate Bay och liknande - som är ett hot mot och en inskränkning av the public good / det allmänna bästa.

Och vi ska självklart inte heller tolerera att lagförande för ev. brott mot upphovsrätten överlämnas till privata prisjägare läs företagsjurister. Tillgång till nätet är numera en livsnödvändighet i ett i-land och måste ses som en mänsklig rättighet. Om man använder denna rättighet till att begå brott då är det dem man ska straffas för och i domstol. Tjatigt ? Ja, men nödvändigt så länge som så många debattörer blandar ihop olika frågor bara för att de alla berör samma fält.  

Att grunda eller råna banken ? Tolvskillingar 1931 och 2009 ...

"Denna världens rika har inga betänkligheter mot att anstifta elände men de står inte ut med att se på det. De har hårda hjärtan men svaga nerver." Så talar "tiggarkungen" Peachum i G.W. Pabsts klassiska men fria filmatisering från 1931 av Brechts & Weills Tolvskillingsoperan innan han startar den demonstration av falska tiggare och äkta eländiga som han sedan inte kan stoppa. Det får mig mindre att tänka på Röda Korset och Johan af Donner - en våra dagars storsvindlare i välgörenhetsbranschen - än på ett aktuellt och till stor del berlusconiserat G8-möte där de främsta och rikaste diskuterar världens framtid. T.ex. i-ländernas syn på användningen av jordens tillgångar kontra u-ländernas. Filmen slutar med en hänförande filmisk tolkning av Brechts sång om de som står i ljuset och de som vandrar i mörkret - "och de i mörkret ser man ej". Frågan är vilka som är mest ljusskygga, då som nu, de superrika eller de djupast fattiga. I filmens näst sista scen bildar en f.d. polis, en f.d. maffialedare och en f.d. välgörenhetschef (med politiska ambitioner) en kartell på den bank som köpts upp av Mackie Knivens rånarliga medan "chefen" gästar den korrupte polischefens fängelse, ditsatt av den konkurrent om makten i undre världen som också är hans svärfar. Pabst och hans manus-skrivare åstadkom för sjuttiofem år sedan en final värdig Roberto Saviano. Frånsett att de knappast kunde veta att det ultimata trekvarts sekel senare är att tömma banken och låta staten dvs. skattebetalarna stå för fiolerna. Den ekonomiska brottsligheten har utvecklats en del sedan 1931. Men mönstren är desamma.

Tolvskillingsfilmen finns på DVD och även om handlingen delvis är annorlunda än Brechts & Weills musikteaterstycke och det mesta av Weills musik reducerat till bakgrund så får man se och höra Carola Neher, Lotte Lenya och Ernst Busch - mer eller mindre originalbesättning i Berlin 1928 - göra odödliga versioner av några slagnummer. Och på DVD 2 går allt i repris - på franska...

Tyst majoritet dissar Jackson & Lundin - hoppfullt?

Enligt TT Spektra tittade som mest 739 000 bårlärkor på TV4:s Jacksonsändning samtidigt som 1,7 miljoner hemmakaraokister följde Allsång på Skansen i SVT. Nära 6,5 miljoner människor i Sverige hade något bättre för sig en tisdagskväll i juli.