"Har man sett ett gossebarn som blivit stympat i ett smutsigt garage eller på en köksbänk av en person som inte vet vad han gör - det är ingen trevlig syn - tycker vi att det är befogat att erbjuda ett säkert alternativ. Det är för befolkningens bästa." Jo, det kan låta bestickande när chefläkare Pelle Larsson vid Hälso- och sjukvårdsnämnden kritiserar de landsting som inte vill erbjuda "manlig omskärelse", dvs ett ingrepp på små pojkar, utfört av läkare för tusen kronor. Man kan fråga sig om rätta sättet att beivra brott - för vad annat är det Larsson beskriver? - är legalisera dem, utförda av professionella i steril miljö. Eller består brottet bara i att operationen utförs av personer utan kompetens och tillstånd medan själva övergreppet neutraliseras av föräldrarnas privata övertygelse ? Tror vi fortfarande att små barn känner mindre smärta eller inte får trauman av övergrepp eller beror känsligheten på föräldrarnas religion? Eller är detta ännu en debatt som handlar om något annat som ingen riktigt vill uttala ? Om strukturell rasism hos majoritetsbefolkningen, som Masoud Kamali brukar hänvisa till, eller om den sekularisering som också idag tycks behövas för att individers fri- och rättigheter ska respekteras ?
Debatten började denna gång med att en annan medicinsk höjdare, överläkaren Gunnar Göthberg, ordförande för Svensk barnkirurgisk förening, beskrev ingreppet som ett övergrepp som en redan överbelastad sjukvård inte ska lägga resurser på. Tolv av tjugoen landsting och vårdregioner vägrar att som man på läkarlingo uttrycker det från Östergötland "av etiska skäl ... avlägsna kroppsdelar på ickemedicinsk indikation på icke beslutsmässiga individer". Två av tre barnkirurger vill enligt en enkät inte utföra operationen. De fick svar i SR P1 av en svensk imam som tyckte det var konstigt att barnläkare "inte förstår betydelsen av en social tillhörighet."
Enligt DN 25/7 omskärs alla söner till troende judar och muslimer i Sverige plus en del som anger andra bevekelsegrunder, enligt Socialstyrelsen ca. 3 000 per år . Två av tre av dessa operationer utförs illegalt och det vill Sveriges kommuner & landsting sätta stopp för genom att uppmana landsting att fr.o.m. 1 oktober tillhandahålla ingreppet mot avgift. Yrvaken medborgare frågar sig om en så omfattande brottslighet inte snarare är ett fall för polisen.
Intill för trettio år sedan var barnaga tillåten i Sverige, sedan blev det ett brott, även om det fortfarande strider mot vissa föräldrars uppfattning eller sedvänjor. Varför klarar våra lagstiftare inte att förklara för föräldrar med viss kulturell bakgrund att en "social tillhörighet" år 2009 rimligen inte bör påtvingas någon ovetande genom avlägsnandet av en hudflik ? Man kan förstå läkare som inte ens mot särskild avgift vill lägga knappa vårdresurser på vidskepelse. Men egentligen handlar väl denna rötmånadsdebatt om att ett samhälle som skall garantera allas demokratiska rättigheter inte får böja sig för gruppintressen eller abdikera från att tillvarata individers intressen med hänvisning till kultur eller religion? Eller hänvisa till att att dessa individer annars olagligen utsätts för samma övergrepp.
Ska vi utomstående sköta våra egna affärer och se omskärelse som en bagatell, som enligt vissa t.o.m. är bra för intimhygienen och minskar cancerrisk hos framtida sexualpartners ? Eller ska vi dra paralleller med just aga eller hedersförtryck eller den idag av alla (?) fördömda omskärelsen av kvinnor ? Dessa rysligheter har ju också tidvis bortförklarats med det kameleontiska begreppet "kultur". Är det dags för svenska rabbiner och imamer att kliva in i tvåtusentalet och förklara att den som vill bli av med förhuden för att bättre dyrka sin gud får ta ställning till det som vuxen även om ingreppet då gör litet mer ont ? Pelle Larsson hänvisar till "befolkningens bästa" - men den består inte av grupper med olika kulturer, bara av medborgare, av individer med lika rättigheter. Det här handlar nog mindre om kirurgi, läkaretik, brottsbekämpning och vårdresurser än om att svensk debatt aldrig riktigt konfronterat begrepp som kulturell och religiös mångfald med frågor om frihet och individens rättigheter.
TACK!
så glasklart befriande enkelt och tydligt formulerat.
You made my day Stefan
Posted by: Åsa Söderberg | July 27, 2009 at 11:43 PM