Kultur

Är vänstern obildad?

När Göran Hägglund - Sveriges Sarah Palin - i Almedalen utmålar den svenska "kulturvänstern" som en blandning av dadarörelsen och Baader-Meinhof fiskar han förstås i grumliga vatten - det handlar om att attrahera väljare som ännu inte bestämt sig för sverigedemokraterna. Lasse Linder har en lätt match att - på något undanskymd plats i DN - peta hål på hans argument. Men det finns samtidigt många skäl att fråga sig varför man så ofta måste skämmas över den svenska vänsterns obildning. Linders egen tidnings kulturbilaga ägnar idag oftast tre fjärdedelar av sitt utrymme åt olika former av populärkultur. När den självdeklarerade vänsterradikalen Aase Berg får en hel sida för en "essä" om den konservative brittiske filosofen Roger Scrutons nya bok "Beauty" lyder rubriken En kufs muggiga strider. Berg är "skittrött på hänvisningar till Shakespeare" och så går det på. Tills "den maktlöst billiga trädgårdstomten" på baksidan av kufens bok ger henne hopp om "en kitschigt oväntad utväg från det döda loppet mellan framstegshysteri och bakåtsträvan". Berg har dessförinnan hunnit fråga sig om motviljan mot det kommersiella marknadstänkandet alltid måste landa i konservatism. Svaret är förstås nej. I motsats till Berg har jag och många andra fortfarande vänsterradikala kulturarbetare fått svårt med, ja, vi är rent ut sagt skittrötta på alla som säger sig vara "skittrötta" på klassikerna, som tror att kunskap och bildning allltid innebär fasthållande vid kanon, att bestående värden och estetiskt diskussion är strukturellt förtryck, att kvalitet skulle bestå i om konstnären har snopp eller inte. (Och som ibland faktiskt påminner om den karikatyr som Hägglund & Co målar upp.) Berg ålägger sig själv att "försöka förstå vad gubben (Scruton) vill" henne, "att stå ut med olikhet". Men  hur är det möjligt när allt hon skriver utgår från postmodernistiska fördomar som ersatt den konservatism vi inom vänstern bekämpat? Det går inte att vara "vänsterradikal" när man gått ner sig i det träsket. Och hur stöder den "kufige" Scrutons teoretiserande fascismens frammarsch i Europa? Visserligen citeras hans tidigare bok "Kultur räknas" av min f.d. granne, familjenostalgikern Elise Claeson i hennes SvD-ledare om Kompissamhället den 22 juni. EC är superkonservativ men knappast fascist. "Kultur är en inbjudan att vara med i ett större samhälle, att lämna tonårsgänget för att gå in i en värld där förfäder och deras bedrifter finns" - citerad av Claeson låter Scruton snarast som en imam i Rosengård, som mångkulturalister kunde applådera. Det plågsamma med Bergs förmenta "vänster" är en djup obildning och brist på inlevelseförmåga i andra epokers och kulturers konstverk, osv. som aldrig kan döljas av hänvisningar till läsefrukter från de senaste decenniernas akademiska modetrender. Insikten att det  kan vara maktstrukturer och inte någon "kulturens vilja" som avgör vad som blir "kanon" eller ett genusperspektivv på konstarternas historia ursäktar inte slapp argumentation och bristande kunskaper. Att vara intellektuell är ett evighetsjobb för att öka sitt vetande, att sätta "vänster" före intellektuell är att göra anspråk på att ständigt sätta in detta studium i ett socialt, politiskt och ekonomiskt perspektiv. Aase Berg kan variera Scruton med Ernst Fischer, "Konstens nödvändighet", så blir hon kanske mindre muggig och kufisk. Den patetiske Göran Hägglund klagar över att "kulturvänstern" ser ner på "vanligt folk" - han har ingen aning om hur inskränkt, falsk och förljugen den själv kan vara!

Vem är rasist ? - Sotomayor, Gringos, Humanisterna eller Benke...

Högsta domstolen är en av USA:s mest inflytelserika institutioner och varje president kan genom de domare han utnämner under sin tid påverka dess sammansättning och alltså tolkningen av konstitutionen för lång tid framåt, både på juridiskt och politiskt. Obamas utnämning av Sonia Sotomayor är säkert en god motvikt till konservativa medlemmar som utnämnts under republikanska makthavare. Men hon har naturligtvis valts på grund av juridiska kvalifikationer och gott omdöme, inte - som Paulina Neuding påpekade i SvD nyligen - för att hon är kvinna och "tillhör en etnisk minoritet". Tyvärr tycks SS inte riktigt vara klar över det här själv och SvD-medarbetaren har alltför lätt hittat citat som bestyrker motsatsen. Självklart är det viktigt att andra erfarenheter finns representerade i mäktiga organ än de mest ekonomiskt gynnade gruppernas men det är beklämmande om det uttrycks som att "en vis latinakvinna tack vare sin rika erfarenhet  ofta kan komma till en bättre slutsats än en vit man som inte har levt det livet." Hm. Nu har jag inte sett citatet i engelskt original men "en annan slutsats" hade väl varit en klokare - och mindre iögonfallande identitetspolitisk - formulering av en blivande Supreme Court Judge än "bättre"? När övergår identifiering av olika identiteter till glorifierad rasism? En bra test brukar vara att byta ut den aktuella minoritetens namn  mot tysk resp. judisk och upprepa meningen. Resultatet brukar bli hälsosamt skrämmande. Pröva själv. Men ironin i SvD:s rubrik är lite tungfotad - "Rätt ras ger inte alltid rätt dom" - hm - minst sagt riskabelt med sverigedemokrater i faggorna utanför riksdagen. 

Jonas Thente var i DN den 1 juni inne på ett liknande tema när han tog upp tidskriften Gringo - en gång så hyllad, nu bekvämt glömd. Utom av utländska debattörer - Prospect Magazine hävdade nyligen att Gringos själva idé vara "att förlöjliga svennar" samtidigt som demokrater med dåligt samvete för kolonialismens brott offrar "grundläggande värden ... på den universella, själutplånande toleransens altare." Och före Thente gick under våren Majiec Zaremba i en uppmärksammad artikelserie bl.a. in på Gringo som en av den politiska korrekthetens största pinsamheter på området  "mångfald". Zaremba : "De gjorde ”blatten” till en identitet, vars enda säkra drag var att han inte var ”svenne” och aldrig skulle bli det. Dels därför att svennarna inte släppte in dem (rasism), dels för att svennarnas kultur inte var värd besväret. Ja, så kunde kanske en obesvarad kärlek reagera. Men Gringo var teater. Dess redaktörer, som påstod sig tala för bortstötta massor, var välanpassade entreprenörer som fantiserat ihop en ”blattesvens­ka” som nästan ingen talar och gjort sig till tolk för övertygelser som knappast någon hyser. Som kunde jämställas med nazism: ”Dessvärre bygger den svenska nationalismen på språket, precis samma typ av nationalism som Hitler förordade”, stod det i Gringos handlingsprogram. Eller också att svenska kvinnor var värdelösa som sex­objekt (för små rumpor) medan de svarta luktade mycket bättre, som det stod i Gringo 7/05. Det märkliga var inte att unkenheterna och den inverterade rasismen kom på pränt. Det märkvärdiga var att gamla folkrörelser, myndigheter och företag betalade femsiffrigt för att få det upprepat på kurser och mångfaldsdagar. Att till invandrare måste man tala på ett särskilt sätt, ty de är ett folk för sig, med en egen rotvälska, att de saknar intresse för svensk kultur, men kräver att man erkänner deras. Nu blev det sagt av någon Carlos eller om det var Zaynar han hette." 

Nu behöver man ju inte ta alla studentikosa överdrifter på allvar ens om de författats av självutnämnda språkrör för alla "nya svenskar". Skämtlynnet spelade nog en viss roll för överdrifterna hos den charmerande Zaynar Adani och mer nyproggige Carlos Rojas Beskow (det adliga tillnamnet försvann med tiden). Men jag minns oändliga seminarier om mångkultur där kulturtjänstemän från hela landet under åtminstone en vinter med masochistisk förtjusning njöt av "blattarnas" hetsning. Eller som Zaremba uttryckte det: Det fnittrande mottagandet som hånet av ”svennar” fick på konferenser och i tevesoffor tycktes bekräfta vad SD länge hävdat: att Sverige tappat självrespekten, visste inte att vårda sin kultur – alltså behövdes Sverigedemokraterna. Det mest absurda i historien är att de institutioner som gnuggade sig mot Gringo knappast tog dess ideologi på allvar. De köpte ett avlatsbrev att visa upp när mångfaldsrevisionen kommer. Så slapp de att själva fundera på om det är rasism att kräva god svenska av en svensklärare eller om det verkligen är klokt att blir upprörd när en kvinna vägrar ta i hand. Det är ju så traumatiskt att diskutera sådant."

Borde det inte vara en avgrund mellan de nu ganska pinsamma Gringo-entreprenörerna och den nyblivna ledamoten av USA:s högsta domstol? Nej, de argumenterar utifrån kulturell gruppidentitet på ett sätt som stöter i rasism. Det är lätt att peka på en historia som ger västerlandet all anledning till kollektiva samvetskval - och ständigt självkritisk uppmärksamhet. Men den som idag på bekänner sig till frihet, demokrati och upplysning måste också vara antirasist. Det innebär att alla medborgare oavsett bakgrund har samma rättigheter och skyldigheter, i deras egenskap av individer, inte utifrån grupptillhörighet. Dessa medborgare kan sedan förverkliga alla tänkbara kulturella uttryck - utan att inskränka någon annans frihet eller rättigheter. Men ett mångkulturellt samhälle definierat utifrån grupper? Just som antirasist måste man fråga sig om det är förenligt med ett demokratiskt samhälle. 

PS Men alla i gammelmedia har inte nått nivån av insikt hos Zaremba, Thente eller ens Neuding. Den senaste grupp av individer som drabbas av r-ordet från det politiskt korrekta etablissemanget - alltså DN och "Vasastan" - är Humanisterna. Nu i alltmer självgoda bilagan "På stan", ett rätt värdelöst  popkulturellt reklamblad - "Devi Brunson väljer sommarsnusk" kanske kittlar halvung medelklassläsare. Dess kulturella alibi "Benke" alias Bengt Ohlsson ger sig denna vecka på Humanisterna dvs. ut på för en uppskattad skönlitterär skribent djupt debattvatten. Underrubriken talar om att "rasisterna  slagit ner sina breda arslen på samma parkbänk" - BO insinuerar på fullt allvar att Humanisterna med sin blågula annonskampanj Gud finns nog inte skulle ha gjort en manöver liknande när fascistiska Bevara Sverige svenskt förvandlade sig till "Sverigedemokraterna". Man tror inte sina ögon. Sen gråter BO "med en känsla av bedrövelse" krokodiltårar över att "Humanisterna dragit till sig en och annan författare". Han syftar på PC Jersild, kanske också Eva Dahlgren, Nina Lekander och Björn Ulvaeus. De står tillsammans med bl.a. Hans Bergström och Morgan Johansson, Stellan Skarsgård och Christer Fuglesang, bakom en artikel om vikten av ett sekulärt samhälle i DN 19 juni. BO tycker att de kan bege sig "till de där hålorna i USA där de mördar abortläkare" eller "de byar i Pakistan där man står i begrepp att börja hugga handen av tjuvar". Varför skulle de göra det? Ungefär lika smart som när man för fyrtio år sen krävde av vietnamdemonstranter att de skulle ge sig av till Hanoi... Bara den strukturella rasismens profet professor Masoud Kamali förnekar väl idag att det begås hedersmord också i Sverige. Och kanske Bengt Ohlsson? "Benke" tycker det är viktigare att läsa Bibeln - som Anna Karenina - "med öppet sinne". Det har ingen förnekat. Författare Ohlsson sätter alltså de facto Humanister och Sverigedemokrater på samma bänk. Tack för kaffet och försök längre ut på landet.