De Groat kontra Zsiga - konst eller vara?

I kölvattnet av rättegången mot Anna Odell efter hennes examensarbete har vi bland mycket annat fått en avslöjande diskussion om sponsoring och kulturinstitutioners samarbeten med näringslivet. "Vårt varumärke är så djupt draget i smutsen att det kommer att ta lång tid innan stora företag vill samarbeta med oss igen, säger Eric De Groat, chef på Konstfacks enhet för forskningsadministration och externa relationer." Så uttalade sig denne doldis i konstutbildningen i SvD den 5 augusti. Det finns ingen anledning att ifrågasätta att konstfackselever och storföretag kan ha stor ömsesidig nytta av olika samarbeten. Och om man har tillräcklig självkänsla behöver man som konstnär inte heller konstant bita den hand som föder en även om det ibland är helt nödvändigt. På teatrar bör man gör klart för nya medarbetare inom t.ex. marknadsföring att ordet "kund" inte är en bra synonym för besökare eller publik på inrättningar som tills rätt nyligen av många sågs som ett slags bättre bordeller. På samma vis borde någon ha gjort klart för De Groate att konst inte är en vara även när man tar betalt av betraktaren. Sen hör det till saken att i samma artikel uttalar sig en företrädare för de berörda storföretagen betydligt mer sansat och menar att  skälet till icke fullföljda samarbeten inte är uppmärksamheten kring Odells och tunnelbane-trasharen NUG:s live performances utan den ekonomiska krisen. "Det fanns inte plats i budgeten. Vi har inget emot att samarbeta med Konstfack framöver" framhåller Erik Zsiga från Elektrolux. Att De Groat och Zsiga säger så olika saker bekräftar att konstens eventuella kommersialisering knappast  skylls sponsorer eller mecenater - de är på eller är de inte på. Faran uppstår inom konstinstitutionerna när deras konstnärliga ledningar delvis abdikerar och ger inflytande över kärnverksamheten till specialister som rekryterats pga. kunskaper på andra fält och inte förmått ge dessa medarbetare tydliga riktlinjer som utifrån den konstnärliga verksamheten. Här försvarar paradoxalt nog en näringslivsmänska konstens frihet medan en som får lön av allmänna medel via en av landets ledande konstnärliga utbildningar inte kan bli av med den friheten fort nog, till lägsta pris. Sen är det en annan sak att just Odell och NUG kanske är mer begåvade på att muta in varumärken än att skapa konst.