"... att det som personerna säger i en film inte är liktydigt med vad filmen vill säga" - så enkelt sätter i lördagens DN Christian Braad Thomsen, dansk filmare och filmforskare, punkt för en förvirrad debatt om Lars von Triers Antichrist. För många av dess deltagare verkar det självklart att regissören är mer eller mindre identisk med filmens manliga huvudperson och att det som sker i filmen uttrycker vad han vill säga eller till och med göra, dvs. i första hand hans "kvinnohat".
Ungefär som när Gudrun Schyman efter att riksdagen för en del år sen bjudit sina ledamöter på Carmen på Operan anklagade sina kamrater för att "applådera kvinnomord". Dvs. om verket slutar med att en kvinna blir mördad för att hon haft sex med flera män så uttrycker det inte bara upphovspersonernas utan också (det patriarkaliska) samhällets dom över henne (och alla andra kvinnor). Populisten Schyman låtsades tro att folk inte kan tänka själva och hade naturligtvis ingen aning om att stycket länge var så kontroversiellt just för att det tydligt tar ställning för titelpersonens rätt att bestämma över sin sexualitet - vilket en feminist borde applådera.
I fråga om Antichrist gör Braad Thomsen en överskådlig utläggning av de myter och motiv ur bl.a. religionens och psykoanalysens värld, som Trier bearbetar i sin fim, och hur deras budskap inte enkelt får identifieras med mannen eller kvinnan i historien eller med upphovsmannen. Som i alla mer komplicerade konstverk är de delar i ett samtal med publiken. Men CBT missar som många andra den otäcka detaljen att kvinnan tvingar sonen att gå i ombytta skor - han tycks inte heller ha koll på just denna folklore om häxors påstådda barn med Satan. Och att mannens slarv med obduktionsprotokollet försenar hans upptäckt av just denna sjukliga barnmisshandel, det tydligaste belägget för att hustrun var sjuk redan när hon var ensam med sonen i det isolerade "Eden" för att skriva på sin avhandling.
Hur som helst skönt med en uppstramning av diskussionen. Men det är en smula svindlande att man 2009 skall behöva påminna inte bara publiken utan en del av den elit som har tillgång till kultursidor, att det som uttrycks av fiktiva personer i ett dramaturgiskt sammanhang bara i andra hand kan tolkas som uttryck för upphovsmannens åsikter, att inte all konst är renhjärtad propaganda för det goda och sanna. Eller för konstnärens sjuka inre. Bara homofoba kritiker ur extremhögern kunde förege att de trodde Pasolini ville framhäva de sadistiska orgierna i Saló som något efterföljansvärt. Sen är det en annan sak att åtminstone jag - annars en stor Pasolinibeundrare - inte känner minsta behov att se om den filmen.
Utan att jämföra Trier med Pasolini så är Antichrist som Saló en motbjudande film med ett budskap som är värt att diskutera. Men den är också rätt mycket kalkon - kanske för att vi idag har en tendens att se auteur-filmer som genre-filmer. Här ett relationsdrama som längre än det tål skruvas till skräckthriller med magiska inslag, som ibland blir komiska. Och jag tycker inte bättre om Antichrist efter Braad Thomsens välbehövliga analys. Han menar säkert helt riktigt att filmen "med utgångspunkt i det extrema kritiserar en samlevnads- och samhällsform som de flesta betraktar som normal trots att den har blivit fullständigt vettlös". En värld "där kaos råder" - inte först och främst i naturen utan i kulturen - och där alla värden ställts på huvudet sedan även Triers Danmark på falska grunder följt USA in i ett krig med tortyr och koncentrationsläger. Markis de Sades produktion är till stor del ett kongenialt uttryck för en ruttnande ancien regimes krampryckningar inför revolutionen men det får en inte att vilja läsa Sodom och Gomorra mer än (knappt) en (halv) gång. Antichrist handlar i all sin tvetydighet förstås mer om en värld i krig och kris än om könskrig men jag vill inte se om den i alla fall. Och jag skäms inte för att våldsscener - med stigande ålder - får mig att blunda. Och det är kanske inte vad just konstformen film är till för.
Comments