Vem tar ansvar för den nya musiken? - det frågar sig DNs Thomas Anderberg den 2 augusti, apropå den annars sönderkritiserade Kulturutredningens förslag att lägga ned skivbolaget Caprice. Ja, det är förhoppningsvis fortfarande tid att ställa frågan. Vem ska t.ex. spela in Karin Rehnqvist, Sven-David Sandström och alla de andra i Sverige verksamma tonsättarna? Utredningens förslag på teaterområdet har debatterats häftigt. Minst lika tveksamma förslag på musiksidan har väckt mycket mindre uppmärksamhet. Ska man vara elak kan man säga att alltför många tvärtom verkat skadeglada över att staven (äntligen?) brutits över statliga Rikskonserter - denna för många så förhatliga kvarleva av 1972 års kulturpolitik - dit fonogramutgivaren Caprice (hittills) hört.
Kungliga Operan är en av få remissinstanser, som vänt sig mot en nedläggning av Caprice och krävt att det också i fortsättningen inom den gemensamma sektorn måste finnas ett stabilt företag för fonogramutgivning i de genrer som Caprice hittills sysslat med. Anderberg fokuserar på nyskriven svensk musik. Man kan också peka på jazz och folkmusik, på historiska inspelningar inom alla genrer, på bred dokumentation av dagens svenska artister. Operan pekar också på att Caprices stora katalog dvs. dess arkiv av hittills utgivna inspelningar - som i hög grad byggts upp med stor generositet från samarbetande institutioner som SR, operahus och orkestrar - inte bara kan säljas ut till högstbjudande. Katalogen har alltid avsetts finnas tillgänglig under lång tid och måste tas om hand på ett sätt som ser till alla inblandades intressen.
Anderberg tar också upp distributionsföretagens centrala roll dvs. att CDA som hittills skött detta (inte utan kritik) för en kort tid halvhjärtat räddats av Kulturrådet. Han nämner inte att CDA nu tvingas(?) ställa nya krav på sina uppdragsgivare som många småbolag inte klarar. Hursomhelst är det i grevens tid som någon i media centralt placerad röst tar upp den beramade nedläggningen av Caprice. Låt inte denna viktiga funktion i svenskt musikliv dras med i malströmmen kring det Rikskonserter, som delar av musiklivet av för mig obegripliga skäl tycks vara så nöjda med att bli av med. Caprice måste rekonstrueras eller få en väl finansierad arvtagare inom den allmänna sektorn. Det är inte konstigare än att slå vakt om radions P2 eller landets orkestrar och operahus. Trevligt att Thomas Anderberg säger ifrån. Bättre sent än aldrig.
Självklart kan Sverige behöva någon "instans", likt Caprice, som även tar ansvar för en del av den icke kommerciella konstmusiken i landet. Sorgligt nog kan man konstatera att, så snart staten skall ta ansvar för någon verksamhet, vilket det än vara månne, så verkar man bara ha en form av arbetssätt, nämligen; många tjänstemän på alltför många nivåer, trögarbetad administration som om man skulle styra en hel nation, långa handläggningstider, premomoria hit o premomoria dit, ja listan kan göras oändlig. Eftersom myndigheters spelregler endast tycks sanktionera dessa arbetsmetoder, ifall man vill ha del av den statliga kakan, så blir verksamheten ofta bara en koloss på lerfötter, där den "viktiga o nödvändiga" verksamheten till sist blir satt "som ett nödvändigt ont".
Titta bara på kolossen "Rikskonserter", som en gång, på mitten av 60-talet, hade de godaste intentioner om att förverkliga den svenska musikens framtid mm. Rikskonserter bara växte o växte, man flyttade till större o större lokaler, personal, tjänstemän, producenter, ja allt expanderade tills dess att man tvingades att skära ner kraftigt på musiken, dvs. det som var huvudsyftet med verksamheten. Under 70-talet hade man något år en budget på 29 miljoner, där 22 miljoner gick åt till administrativa kostnader och 7 milj. till musiker. Det borde kanske ha varit tvärtom? Har vi hört o sett det förut? Sunamikatastrofens insamling för offren i Thailand, hade 4 år efter katastrofen endast givit ca 5% av pengarna till de behövande, resten bara försvann i okända fickor.
Ang. rikskonserters fonogramavdelning "Caprice" kan nämnas att man i slutet på 70talet alt. början på 80talet hade en hel stab av tjänstemän för att sköta grammofonutgivningen. Man lyckades bara ge ut ca 3 à 4 skivor på ett helt år med alla dessa anställda för detta ändamål. Vid den tiden fanns i Sthlm en välbekant kille vid namn Robert von Bahr (BIS), som ensam spelade in, producerade och gav ut ca 20 - 25 högkvalitativa skivalbum på samma år som Caprice lyckades leverera 3 el 4 LP-album. Jämförelsen talar för sig själv! "Ju fler kockar desto sämre soppa". Jag minns väl hur den mycket skicklige musikskribenten Per-Anders Hellqvist gjorde "tafatta försök" att försvara Rikskonserters och Caprice ineffektivitet vid nämnda jämförelse. Samma förödande ineffektivitet kan vi finna vid många statliga instutitioner, med skräckexempel som Landstinget som svällt över alla bredder vad gäller nytillsatta tjänstemän de senaste 20 åren. En meriterad läkare vid Karolinska nämnde för mig att för 25 år sedan gick det ca 1 tjänsteman på 9 läkare, och i dag är det omvända 9 tjänstemän på 1 läkare närmare sanningen. Självklart avsätter inte tjänstemännen sig själva på Landstinget, utan det är läkarna som måste bli mycket effektivare med att hinna med fler patienter per timme.
Om sjukvården har en varböld i Landstinget, så har kulturen, teatrarna mm en varböld i ex. Kulturrådet. Vad denna myndighet "godtyckligt" uträttar eller snarare inte uträttar, skulle det behövas spaltmetrar till för att debattera!
Låt staten dra de stora tunga kolosserna som Kungl.Operan, Dramaten, m.fl men låt inte resten av kulturlivet bli beroende av svenska staten. Den tiden är förbi då staten kunde mjölkas på kulturanslag som förr.
Vi måste inse att vi befinner oss i ett paradigmskifte idag vad gäller den kulturella finansieringen.
Ex. för 1000 år sedan och framåt, fanns det mycket pengar inom kyrkan och det var bl.a. kyrkan som finansierade de största konstnärerna. Småningom tog även furstedömen o kungariken över "sponsringen" av goda konstnärer, tonsättare etc. Mozart arbetade bl.a. hos ärkebiskopen i Salzburg o Haydn var sponsrad hos furst Eszterházy med titeln "Hausoffizier". Sålunda, pengarna fanns under århundraden hos fr.a. kyrkan och furstedömen o Kungahus och dessa stod för åtskilligt av den tunga konstens finansiering under långa tider. Efter industrialiseringens genomförande, förflyttas kapitalet mer o mer mot staten, som ända tills idag har varit kulturens mjölkkossa nr 1. Nu finns inte pengarna längre hos staten för kulturens alla krav, och det är här som det stora paradigmskiftet måste ske. Om vi inte inser detta, så blir det som om vi försöker att fiska i Sturebadet. Vi kan fiska men det blir ingen fångst. Lösningen heter; NÄRINGSLIVET! Det är där pengarna finns i vårt moderna samhälle. Problemet är bara det, att näringslivets "furstar" ännu inte är medvetna om kulturens, musikens, bildkonstens, litteraturens mm oerhörda kraft för ett sammhälle. Våra direktörer kan ännu inte få ihop denna kraft som en vinst då de räknar i kronor & ören. Forna tiders furstar, kungar, högadel, var oftast väl förtrogna och väl skolade i kultur. Dagens kung är snarare begiven på ngn racertävling på Mantorp och våra företagsledare o makthavare återfinns snarare i en VIP-loge på en hockeymatch eller senare på kvällen på en porrklubb. Det är alltså en lång väg att vandra innan våra makthavare i näringsliv eller politik har kommit till insikt om kulturens stora betydelse för ett samhälle som Sverige. Vi har dock enstaka undantag hos företagsledare o finansiärer som är goda representanter för svenskt kulturliv, men vi behöver många, många fler.
Sötebrödsdagarna är räknade för staten som mjölkkossa för framtiden. Har vi i för många decennier lutat oss åt att staten skall ta ansvar för våra liv o verksamheter, så snart vi stöter på problem? Sverige är fullt av potentiella kreatörer av alla de slag. Nöden sägs vara uppfinningarnas moder, och vad säger emot att det dyker upp några nya "Robert von Bahr" som brinner för konstmusiken? Då syntes inte en ev Caprice undergång ha någon nämnvärd skadlig påverkan på vårt konstmusikliv? Vi behöver fler människor som brinner för sina ideer, inte fler statliga tjänstemän som kväver kreativiteten hos de enskilda.
Curt Appelgren
Posted by: Curt Appelgren | August 05, 2009 at 12:22 AM