Hur kan man bara komma på idén att är 2009 göra en bok där man listar "Tusen svenska klassiker" och bara ta upp artefakter - skivor, böcker, filmer, tv-program? Krikerna Gezelius, Brodrej och Nyström har redan pekat på bristerna i det här urvalet, bl.a. den seriösa musikens totala frånvaro. Jag har inte hållit boken i min hand men eftersom tydligen varken bildkonst eller scenkonst platsar så är väl Rörelse i konsten på Moderna museet 1961 lika litet med som Aniara på Operan 1959. Korkat och påvert måste det bli. Och väldigt omodernt i en tid då nästan allt finns på youtube eller någon annanstans. Avgörande utställningar lever ofta i högsta grad i form av omfattande kataloger som går att ta ut ur hyllan hemma eller på biblioteket. Efter decennier av radiobandning, kassettkopiering och idag nedladdning till den egna datorn är de flesta viktiga musikverk och framföranden där en mikrofon varit i närheten - om de inte finns utgivna på CD - spridda bland stora grupper av aficionados långt utanför radiostationernas och musikinstitutionernas arkiv. Modern danskonst har så länge det har varit möjligt dokumenterats på video, ja, man kan säga att det ibland för den är ett lika viktigt spridningssätt som liveframföranden. Och det mesta av detta kollektiva arkiv som flyter mellan mer eller mindre officiella utgåvor på CD & DVD, Youtube, nätets sharing groups och privatarkivens skattgömmor är för den intresserade lättare att få tag på än t.ex. gamla tv-program. Att år 2009 definiera "kulturklassiker" som kommersiellt utgivna konsumtionsprodukter känns verkligen mossigt.
Comments