Nu är ödesfredagen här då DN begått halv harakiri och låtit sin egen What's On in Stockholm alltså På Stan ta över DN Kultur. Förut kunde man slänga det lilla häftet, nöjesguide för dumdryga i SoFo och Vasastan, ganska omgående efter snabb genombläddring efter ett par annonser. Nu har bilagan fått högstatus och samma format som resten av tidningen, övergången från kulturmaterialet är nästan omärklig och allas vår Benke Ohlssons djupsinnigheter hamnar på bästa baksidan. (Däremot har man sparat in mitt särskilda hatobjekt klubbguiden Devi Brunson.. tack för det, hon hade suttit fint efter litteratursidan...) Och va fan... populärkulturen har ändå sedan länge tagit över större delen av DN Kultur. Men det värsta med På Stan är sedan länge inte innehållet - klart folk måste kunna hitta vad som är aktuellt på scener och arenor - utan tonen, den preciösa finikantiga ton, som signalerar att det verkligen är skillnad på smörja och skit och att du är en tönt om du inte lär dig den och visar det. För att inte tala om kontrasten mellan skribenternas trendångest och ett annonsmaterial dominerat av adventskonserter och julluncher. Fördel för annonsörer: De behöver inte tänka på om de betalar för På Stan eller DN Nöje på fredagar. Nackdel för användare: Det tidigare formatet var fickanpassat om man ändå skulle ta med sig eländet ut i vimlet "på stan" som vägvisare och adresslista och På Stan-delen går inte heller att riva ut ur DN Kultur eftersom den är helt integrerad.
Men detta är inte dagens enda överraskning för en för ovanlighetens skull fredagsledig papperstidnings-läsare i huvudstan. SvD:s annars ganska upplysta första del högervrids i takt med att valet närmar sig. Idag lovsjunger Sanna Rayman på ledarsidan den konsumtionskultur som stavas McDonald's och Hard Rock Café. Tänk så synd om islänningarna när Big Mac rymmer fältet och de får käka valcarpaccio hela dagarna. Det som andra stavar konformism kallar Rayman "kosmopolitiska vanor som bär på framtidstro" och minns med avsmak sin barndoms Clock där pommes var slak och burgern smakade statlig. Hm. Själv minns jag småföretaget Corner House i hörnan Birger Jarl / Mäster Samuel kring 1960 med cheeseburgare som verkligen smakade "over there" och varken kan eller skall upprepas eller efterliknas. Vissa saker kanske bara smakar riktigt gott en gång i livet, den första, oavsett ägarförhållande? När jag med några andra västeuropeiska gruppteatermänskor damp ner hos hemliga vänner i Budapest typ 1980 ville värdarna bjuda på metropolens då enda McDonald (eller om det var en realsocialistisk imitation) - det var väl vår modärna melodi ? Vi förklarade diplomatiskt att vi mycket hellre åt ungerskt till obligat zigenarmusik. Det blev då fortfarande både godare och billigare. Men Rayman tror att alla i varje världens Kråkvinkel känner framtidstro när etablerade kedjor öppnar och när dom slår igen är det som att förlora ett BB (!). Bara vid Starbucks kaffeblask drar hon gränsen även om hon även där känner doften av "andra värden". Tack för kaffet, Sandra! Med denna musa behöver kapitalismen ingen Michael Moore.
Åter till dagens DN: En av drakens bästa skribenter heter Nathan Shachar. Han har örnkoll på världsläget i stort och smått och skriver aldrig något oväsentligt. Förstår inte varför hans lika skarpa som underhållande kolumner göms i en spalt på sidan 37 i del ett medan t.ex. Fredrik No Homo Strage brer ut sig på bästa plats i Kultur/På Stan och Mårten Blomquist två sidor tidigare beklagar sig över hur dumt och illa alla uttrycker sig på nätet...
Den trogne papperstidningsprenumeranten hittar till slut ändå en Understreckare att spara till eftermiddagskaffet - obs hembryggt: Freud menade enligt dagens skribent att depression framkallades av "ett orealistiskt ideal om att vara oberoende och självförsörjande". Jo, man kunde undantagsvis äta gott också på statliga mjölkbarer bakom järnridån för 25 år sen. Jag minns läckra pannkakor och mustig bigos från bakgator i Wroclaw och Krakow. Konceptet var knapppast glamoröst och kvalitén berodde - som överallt - på personalens ambitioner. Det annars allerstädes närvarande förtryck, som tidvis ledde till kollektiv depression, släpptes inte in i varje del av livet. Men där liksom i fråga om doft- och smaksensationer på Corner House i Stockholm typ 1960 måste Rayman & jämnåriga helt enkelt ta oss på orden.
Ugh! Det vänder sig verkligen i magen av Sanna Raymans kolummn. Inte i första hand utav vad hon skriver, utan att hon kanske har rätt i det hon skriver. Att folk hurrar över att Starbucks kommer till Sverige eller att beresta svenskar suckar över avsaknaden av KFC!? Med beresta svenskar måste hon ju bara mena alla dessa "trendiga" storstadsbor som inget hellre vill än att vara New York-bor, och som slänger sig med engelska talesätt i tid och otid. Som berest svensk från obygden brukar jag snarare sucka över hur den svenska kulturen ständigt ska undermineras i förmån för det mer "exotiska" t.ex. Frankrike eller USA. På gott och ont.
Kanske borde alla dessa Sverigedemokrater som ojar sig över det multikulturella samhällets våndor och Sveriges "islamisering", behöva resa till storstan för att studera den globala monokulturens frukter och Sveriges Sex-and-the-Cityfiering.
Trevlig blogg förresten, har följt den ett tag nu!
Posted by: Gabriel | November 01, 2009 at 07:17 PM