Årets tonsättarfestival i Stockholms Konserthus ägnades eklektikern Thomas Adès. Han mötte oss inte bara som en utomordentligt skicklig komponist av musik vars kvalitet man kan ifrågasätta men där de närmast kameleontiska stilskiftningarna mellan t.ex. den relativt monotona violinkonserten som inledde festivalen och den briljanta operan Stormen (efter Shakespeare) - finns på cd och nätet - med dess svindlande klangrikedom erbjuder många lyssnare mycket olika möjligheter till identifikation och upplevelse. Om man tar avstånd från Adès musik är det knappast för att den skulle vara svårtillgänglig. Samtidigt har jag under det senast halvåret haft anledning att lyssna igenom Blomdahls en gång så omsusade Aniara på grund av femtioårsjubileet av uruppförandet och senast radioreprisen vid Erik Saedéns bortgång. Musik som åldrats med större behag (ja) än vad man kanske trodde för femtio år sedan även om "den första rymdoperan" under sitt första decennium blev en av modern tids stora sucéer inom seriös musik. Och till yttermera visso närmar sig snart på min arbetsplats nyinstuderingar av två av musikhistoriens mest kontroversiella monument: Richard Strauss Elektra och Stravinskijs Våroffer, från 1909 resp. 1913, det ena en chockerande slutpunkt för senromantiken, det andra ett lika anstötligt portalverk för modernismen. Precis som när Wagner chockade sin samtid med Tristan och Isolde 1865 - både vad gällde tonspråket och den osminkade erotiken - tog majoriteten av den dåtida publiken avstånd från en musik som den inte ville erkänna som ett konstnärligt uttryck av dess egen epok och bara med avsmak såg som Framtidens musik.
Idag säger sig många vilja höra vacker musik från samtida tonsättare. Särskilt som det kanske kunde locka tillbaka en del av den potentiella utbildade kulturpubliken som hellre tycks välja sin ungdoms populärmusik som tidens uttryck. Men är det verkligen så att just den nya seriösa musiken ska ta på sig att ensam bland konstarterna ge en falskt harmonisk bild av verkligheten i vår tid? Har man någonsin kunnat berätta något sant under en insmickrande täckmantel? Av två av de uppgifter som konsten kan sägas ha - att ställa frågor eller att trösta - skulle den moderna konstmusiken företrädesvis välja att syssla med att vara "feel good art"? Man kan fråga sig varför musikpubliken just idag ska förskonas från sin egen tids Elektra och Våroffer? Har dom ens en chans på att 2010-talets Aniara? Vill dom inte? Vem frågade deras motsvarigheter för 50 eller 100 år sen? Ska dagens musikinstitutioner beställa och spela musik som invaggar publiken i falsk trygghet eller tonkonst som utmanar den? Hur låter en samtida "konstmusikalisk" motsvarighet till t.ex. Anna Odells installation med Västerbron i centrum? Det finns självklart tonsättare idag som kan skriva musik som är lika tvetydig och föga insmickrande. Som behandlar lika svåra problem som dagens bildkonst eller för den delen Stravinskij, Strauss, Wagner - var och en i sin tid. Eller har musikens funktion blivit bara ljudkuliss och underhållning, pre-Mozart ?
Comments