Kultur

Saedén, Söderström - "järngänget" glesnar

Två stora artister ur "Stockholmsoperans järngäng" har lämnat oss med några veckors mellanrum, först Erik Saedén, nu Elisabeth Söderström. Barytonen sjöng för publik, välbevarad i röst och ung i sinne, så sent som två dagar före sin bortgång. Sopranen levde sedan några år mer i sin egen värld. Båda har gett mig mycket att minnas från mina första decennier som ung opera- och konsertbesökare och inte minst radiolyssnare. De hördes ständigt i olika genrer och stilar eftersom båda hade en dödsföraktande bred repertoar. De och deras kolleger präglade mig och mina generationskamrater på vad som var bra opera, god klassisk sång. Båda var mycket skickliga sångare men mer än yppiga röstresurser var det i bådas fall djup musikalitet, hård arbetsdisciplin, konstnärlig intelligens och stark inlevelseförmåga som gjorde dem till stora artister. Och framför allt ett djupt och äkta behov att kommunicera, att alltid förmedla något till en publik och till den enskilde lyssnaren. Allt var mycket genomarbetat men verkade nästan alltid spontant och därför medryckande, engagerade, ja, när så skulle vara, gripande. Konstnärlig analys är i slutänden ingen intellektuell hantering, när läxan är inlärd görs den med vad vi i brist på bättre ord kallar hjärtat.

Nu försvinner "järngänget" en efter en. Men deras konst lever inte bara i minnet hos oss som fick uppleva dem. Lyckligtvis var deras verksamhet jämnårig med en teknisk utveckling som gjort det möjligt att fortsätta  lyssna på dem, ofta också se dem, att (åter)uppleva och studera deras konst, att föra arvet vidare. Det är inte nostalgi, bra konst är höjd över tiden.

(Fram)Samtidens musik - hur låter den?

Årets tonsättarfestival i Stockholms Konserthus ägnades eklektikern Thomas Adès. Han mötte oss inte bara som en utomordentligt skicklig komponist av musik vars kvalitet man kan ifrågasätta men där de närmast kameleontiska stilskiftningarna mellan t.ex. den relativt monotona violinkonserten som inledde festivalen och den briljanta operan Stormen (efter Shakespeare) - finns på cd och nätet - med dess svindlande klangrikedom erbjuder många lyssnare mycket olika möjligheter till identifikation och upplevelse. Om man tar avstånd från Adès musik är det knappast för att den skulle vara svårtillgänglig. Samtidigt har jag under det senast halvåret haft anledning att lyssna igenom Blomdahls en gång så omsusade Aniara på grund av femtioårsjubileet av uruppförandet och senast radioreprisen vid Erik Saedéns bortgång. Musik som åldrats med större behag (ja) än vad man kanske trodde för femtio år sedan även om "den första rymdoperan" under sitt första decennium blev en av modern tids stora sucéer inom seriös musik. Och till yttermera visso närmar sig snart på min arbetsplats nyinstuderingar av två av musikhistoriens mest kontroversiella monument: Richard Strauss Elektra och Stravinskijs Våroffer, från 1909 resp. 1913, det ena en chockerande slutpunkt för senromantiken, det andra ett lika anstötligt portalverk för modernismen. Precis som när Wagner chockade sin samtid med Tristan och Isolde 1865 - både vad gällde tonspråket och den osminkade erotiken - tog majoriteten av den dåtida publiken avstånd från en musik som den inte ville erkänna som ett konstnärligt uttryck av dess egen epok och bara med avsmak såg som Framtidens musik.

Idag säger sig många vilja höra vacker musik från samtida tonsättare. Särskilt som det kanske kunde locka tillbaka en del av den potentiella utbildade kulturpubliken som hellre tycks välja sin ungdoms populärmusik som tidens uttryck. Men är det verkligen så att just den nya seriösa musiken ska ta på sig att ensam bland konstarterna ge en falskt harmonisk bild av verkligheten i vår tid? Har man någonsin kunnat berätta något sant under en insmickrande täckmantel? Av två av de uppgifter som konsten kan sägas ha - att ställa frågor eller att trösta - skulle den moderna konstmusiken företrädesvis välja att syssla med att vara "feel good art"? Man kan fråga sig varför musikpubliken just idag ska förskonas från sin egen tids Elektra och Våroffer? Har dom ens en chans på att 2010-talets Aniara? Vill dom inte? Vem frågade deras motsvarigheter för 50 eller 100 år sen? Ska dagens musikinstitutioner beställa och spela musik som invaggar publiken i falsk trygghet eller tonkonst som utmanar den? Hur låter en samtida "konstmusikalisk" motsvarighet till t.ex. Anna Odells installation med Västerbron i centrum? Det finns självklart tonsättare idag som kan skriva musik som är lika tvetydig och föga insmickrande. Som behandlar lika svåra problem som dagens bildkonst eller för den delen Stravinskij, Strauss, Wagner - var och en i sin tid. Eller har musikens funktion blivit bara ljudkuliss och underhållning, pre-Mozart ?

"Mauerstürzen" anno 1965

Tjugo år efter Berlinmurens fall tänker jag på mitt enda besök i DDR - det var september 1965 och jag var arton år gammal. Jag skulle avrunda en lång stipendieresa i Europa med att kolla repetitioner på Berliner Ensemble, Brechts teater. Bodde i väst och gick som svensk varje dag minst två gånger över gränsen genom Checkpoint Charlie - ganska snart trött rutinmässigt kollad och till sist glatt eller ironiskt igenkänd av gränspolisen. Skulle kunna berätta några flera bisarra historier från dessa dagliga besök under en knapp vecka men väljer just detta: En av de pjäser som repeterades var Sean O'Caseys Purpurdamm med Gisela May, m.fl. berömdheter. Vi auskultanter etc hukade förskrämt i repsalens bänkkrader. Särskilt rädda var alla för BB:s änka Helene Weigel som oanmäld kom förbi ibland och inför alla kunde  ställa även den obetydligaste besökare till svars. I repetitionsdekoren ingick ett antal rekvisitategel som byggdes upp en halvmeter från golvet längst fram som en liten mur. Wolf Kaiser, bl.a. Macheath i Tolvskillingsoperan med stora mustascher och bedövande karisma, petade i början av varje repetition och efter varje paus på den lilla muren så att teglen rasade; kollegerna kallade det "Mauerstürzen". Jag tror inte man ska dra några som helst, i alla fall inga överdrivna, slutsatser av detta. Muren var då fyra år gammal och blev stående i tjugofyra år till. Berliner Ensemble var - med den tvetydighet som var egen också för Brecht själv - ett hårdstyrt propagandafönster mot kultureliten i väst och en omvittnad hemvist för tvivlare och oppositionella. Uppsättningen - som jag tror inte blev någon av de minnesvärda från Brechtteatern - nämns i ett DDR-teaterlexikon från 1978 som "ett mönsterexempel...  som  förverkligade rollernas substans, rikedom och motsägelsefullhet... och med sin aktivering av teatrala medel fick betydelse för teaterkonstens vidare utveckling". Hm. Jag kan inte bekräfta eller betvivla detta eftersom jag reste hem långt före premiär. Till Berliner Ensemble kom jag inte igen förrän efter murens fall då Heiner Müller tagit över och det är som sagt en helt annan historia.

Reflektioner på Gustav Adolfsdagen - med ett och annat bakverk...

1995 tillbringade jag tio dagar på festival för ny musikteater i Leipzig, då en på ytan fortfarande rätt trist stad men fullständigt överflödande av kulturminnen - Bach, Caroline Neuber, Gottsched, Hoffmann, Mendelssohn, Wagner, Grieg, de stora förlagen, Gewandhausorkestern, muséer, traditionsrik opera och teater ... En dag gick jag efter besök i Bachs Thomanerkyrka på konditori bredvid. Det var utanför  turistsäsongen och servitrisen frågade mig varifrån jag kom. Som svensk passade jag på att uttrycka min förvåning över att de tre största fönstren i kyrkan visade Gud Fader, Kristus och Gustav II Adolf; kungen från Norden lika stor som gudomarna. "Aber er hat uns ja von den Papisten befreit" svarade blixtsnabbt konditoridamen, som - obs! - måste ha tillbringat större delen av sina drygt femtio år i DDR.

Idag hör jag på Gustav Adolfsdagen P1:s Lördagsintervju med Jonas Bonnier. Han gör helt rätt i att inte tala om vilket parti han röstar på - det är en privatsak - men understryker att Sverigedemokraterna är det inte. Det väntade vi oss inte heller. Desto mer studsar vi när han apropå ledaren Jimmie Åkessons argumentation förklarar att "man kan vara främlingsfientlig på ett begåvat sätt också". Kan man, Jonas? Begåvat, någon?

Sen går jag med en flaska och en cd för att uppvakta den 75-åriga wagnersopranen. Det är hon som hörs först när de bombar till valkyrieritten i Apocalypse now och det har hon aldrig fått ett öre för. Hon är lika lång, rank och ståtlig som när hon begick sin första sköldmö. Hon firar högt över stan med bästa stockholmsutsikten och goda tårtor, chokladmousse resp. smultron - inga medaljonger så långt ögat når.

Scenhus så in i Norden

Under två dagar i Göteborg i början av veckan ska flera hundra branschmänniskor från scenkonst- och musiklivet tala om nya nordiska hus för scenkonst och musik. Man kommer att tala om de hus som byggts, senast Oslooperan, där man lärt sig av lyckokast och misstag i tidigare projekt och hittat en suverän balans mellan monumentalt och folkligt, åtminstone i det yttre. Man kommer att tala om hus som måste byggas, t.ex. ett nytt operahus i Stockholm. Det är ju märkligt men kanske inte alls förvånande att det är den av de nordiska storstäderna som har den äldsta och bredaste traditionen för opera och balett, antingen man ser till institution eller publik, som ännu inte har något nytt modernt hus, ja, inte ens har ett sådant i sikte. Idén väcktes senast 2003 och Kungliga Operan är snart inne på sin tredje teaterchef sedan dess utan att till synes ha kommit närmare målet. Det har inte saknats positivt gensvar och signaler från både kulturminister och andra men det tycks ändå som om varken kulturdepartement eller operastyrelse riktigt vågar ta ställning i frågan gentemot den egentliga uppdragsgivaren, publiken, allmänheten. Eller är det så att det precis som när det nuvarande huset, invigt 1898, byggdes måste till ett privat finansiellt initiativ av megaformat? 1891 rev man ju helt osentimentalt Gustav III:s operahus, då 109 år gammalt, för att bygga nytt. Och det var inte staten som byggde utan ett konsortium av (ny)rika mecenater - märkligt nog med visst stöd av Stockholms stad - som sedan överlämnade huset till staten för den då nyligen från Dramaten skilda Kungliga Operans räkning. Nya Dramatenhuset kom till på liknande sätt. Modellen påminner ganska mycket om hur det nya operahuset i Köpenhamn kom till mer än 100 år senare då en stormrik redare utmanade staten med att vilja bekosta en byggnad där det allmänna sedan skulle garantera verksamheten.  

forts. följer