1995 tillbringade jag tio dagar på festival för ny musikteater i Leipzig, då en på ytan fortfarande rätt trist stad men fullständigt överflödande av kulturminnen - Bach, Caroline Neuber, Gottsched, Hoffmann, Mendelssohn, Wagner, Grieg, de stora förlagen, Gewandhausorkestern, muséer, traditionsrik opera och teater ... En dag gick jag efter besök i Bachs Thomanerkyrka på konditori bredvid. Det var utanför turistsäsongen och servitrisen frågade mig varifrån jag kom. Som svensk passade jag på att uttrycka min förvåning över att de tre största fönstren i kyrkan visade Gud Fader, Kristus och Gustav II Adolf; kungen från Norden lika stor som gudomarna. "Aber er hat uns ja von den Papisten befreit" svarade blixtsnabbt konditoridamen, som - obs! - måste ha tillbringat större delen av sina drygt femtio år i DDR.
Idag hör jag på Gustav Adolfsdagen P1:s Lördagsintervju med Jonas Bonnier. Han gör helt rätt i att inte tala om vilket parti han röstar på - det är en privatsak - men understryker att Sverigedemokraterna är det inte. Det väntade vi oss inte heller. Desto mer studsar vi när han apropå ledaren Jimmie Åkessons argumentation förklarar att "man kan vara främlingsfientlig på ett begåvat sätt också". Kan man, Jonas? Begåvat, någon?
Sen går jag med en flaska och en cd för att uppvakta den 75-åriga wagnersopranen. Det är hon som hörs först när de bombar till valkyrieritten i Apocalypse now och det har hon aldrig fått ett öre för. Hon är lika lång, rank och ståtlig som när hon begick sin första sköldmö. Hon firar högt över stan med bästa stockholmsutsikten och goda tårtor, chokladmousse resp. smultron - inga medaljonger så långt ögat når.
Comments