Nytt operahus för vem? För publiken och före 2020!

För andra året i följd är Kungliga Operan stockholmarnas favoritscen, den scen som rankas som Stockholms mest uppskattade, enligt en enkät bland tusen nollåttor av marknadsundersökningsföretaget Wissing. Det är ingen nyhet för den som upplever publikreaktionerna på utsålda föreställningar av Barberaren i Sevilla, Così fan tutte - tills nyligen en exklusivitet, de intellektuellas favorit bland Mozarts operor - eller baletterna Nötknäpparen och Coppelia. Eller hur publiken sitter skakad innan jublet för artisterna bryter loss efter en gastkramande Elektra. Om en mindre van publik på annadagens Così var en smula försiktig i början - får man skratta ? när ska man applådera ? - så klappar den glatt i takt med finalen framför ridån efter 3 timmar. Och, lugn, den föreställning som just nu är den enda som uppmärksammas i  de finare salongerna dvs. nyuppsättningen av Elektra, är också hittills utsåld varje gång även om det är tuffare varor och saknar paus dvs. inte passar lika bra för operabesök som social aktivitet med släkt och vänner. Det är härligt att känna att Operan - teatern vid torget mitt i stan - har med sig publiken som den också haft under merparten av de snart 237 år som den gett stockholmare och andra besökare opera och balett, ofta i världsklass.

Annars är man som medarbetare vid Operan ganska trött på när "intresserade" från media, övriga kulturbranschen eller "Vasastan" himlande (hymlande) frågar "vad HAAAR ni på Operan nu?" eller "så  ROOOOLIGT att det gått så BRAAAA med Elektra (alt. Ringen) men VARFÖR spelar ni den inte OFTARE?" Eller ännu hellre bakom ryggen "ja, det är ju bara gamla Tosca (alt. Barberaren alt. Carmen alt. Trollflöjten alt. Svansjön) som INGEN MÄNNISKA vill se" när just de föreställningarna är utsålda till i hög grad den nya och breda publik som våra ägare vill att vi ska hitta fram till. Eliten har alltid föraktat den publik man säger sig tala för, antingen man beskriver den som "gammal" och konservativ eller som ny och okunnig. Den publik som själv betalar sin biljett och i hög grad betalar karusellen i en verksamhet där ledningen av ägaren/staten hela tiden tillhålls att öka sin självförsörjningsdel. Medan samma kulturelit i den mån den kan påverka bidragssituationen helst vill lägga ner eller i alla fall inte ser något större behov av de delar av verksamheten som den inte själva bevistar på fribiljetter. Man vill plocka russinen eller - som en annars mycket positiv kommunpolitiker uttryckte det - "spetsuppsättningarna" ur kakan och eliminera den mylla av "vardagsföreställningar" som kvaliteten och publikintresset ska växa ur. Men det är förstås den publik som i generationer fyllt en stor teater vid Gustav Adolfs torg på andra föreställningar än premiärer som tillsammans med generationer av konstnärer och övriga medarbetare gjort svensk operakonst till vad den är.

Nu har det också snart gått ett decennnium sedan tanken på ett nytt operahus för första gången - på länge - väcktes av dåvarande operachefen Bengt Hall och undertecknad i en artikel i Aftonbladet 2003. Det är en fråga som går att göra journalistik av och några kämpande andar har gjort saken till sin. Men i stort sett står vi efter snart sju år och stampar på samma fläck. Under tiden har media, branschen och eliten blandat ihop behovet av ett nytt hus för opera- och balettpubliken med genomförandet av för vilken verksamhet som helst nödvändiga reparationer i ett 112-årigt teaterhus. En i och för sig spännande provisorisk scen i en gasklocka har framställts som en (förlorad) chans till överlevnad(!) för konstarter, som aldrig slutat förnya sig eller dra till sig nya generationer av åskådare. Jämförelserna med operahusbyggena i Helsingfors, Köpenhamn och Oslo har sorgfälligt undvikit den historiska aspekten att det är väldigt konstigt att opera och balett inte redan har ett nytt hus i det nordiska land och den huvudstad där operakonsten haft den internationellt mest lysande historien, där opera helt enkelt spelats mest och där det finns den längsta och bredaste publiktraditionen. Det är helt enkelt på Operan i Stockholm som det getts flest föreställningar inför mest publik i alla tider och hur många Jenny Lind, Jussi Björling eller Birgit Nilsson har det funnits i våra grannländer ? Den avgörande frågan om var och när spaden sätts i marken för det absolut nödvändiga och självklara nya operahuset i norra Europas operahuvudstad har av taktiska motståndare knutits till en subjektiv betygsättning av den senaste föreställning man själv sett (eller inte sett) eller till en diskussion om hur en "nationalscen" kvalificerar sig inför kultureliten. Inte till den roll som Operan och dess konstformers spelar idag och för publiken.

För mig är en av "nolltalets" besvikelser att vi inte står en tum närmare bygget av det nya hus för opera, balett och ännu inte uppfunna musikteaterformer, som publiken i Stockholm, bofasta och besökare, förtjänar. Själv harjag gett upp hoppet om att få se det annat än som pensionär. Men huset ska byggas för den publik av stockholmare och andra som genom sitt starka intresse sett till att de här konstformerna överlevt i ett under historiens gång ofta frostigt kulturklimat, som - ibland efter stort motstånd - med nyfikenhet tagit emot och applåderat det nya och samtidigt vårdat traditionerna, som långt innan ordet publikarbete var uppfunnet lett nya besökare till upplevelser som man själv lärt sig uppskatta, och som - i motsats till vad som är fallet i det oscarianska operahuset - förtjänar att se och höra lika bra oavsett det prisbestämda avståndet till scenen. Den breda publik - operanördar och förstagångsbesökare - som har Kungliga Operan som favoritscen oavsett hur dess aktier går upp eller ner på kultursidorna förtjänar ett nytt operahus. En chans för 2010-talet?

Comments

[Jan Olov]

Väl rutet, lejon! Din text borde du erbjuda DN eller Svenskan. Alltid retar den någon... Vad du skriver om kultureliten - kultursidornas "radikala" intellektuella - är förstås alldeles riktigt. Dess oförståelse för musik öht är total. - Apropå Elektra så ska Ingrid och jag gå på den på lördag, den 2. Det ser vi verkligen fram mot. Gott Nytt År, förresten!

[Rolf Eriksson]

Hej Stefan!
Instämmer med förra kommentaren! Välskrivet och bör publiceras på någon debattsida/kultursida. Gott Nytt År!