Skenbart konstlöst - Peter Weiss Rannsakningen, ett läse-oratorium över en rättegång mot förbrytare från nazisttiden - framförd på en rad tribuner på bägge sidor om muren 1965. Borde ha slaggat efter en söndag som ägnats städning, glöggande och Hausmusik hos vänner men blev kvar till in på natten framför skärmen kollande dvd. Kunde inte slita mig från uruppförandet av Peter Weiss oratorium för talare i Östberlin 1965. Visste inte att detta fanns bevarat och tillgängligt men fick det som adventsgåva av Peters änka, medarbetaren/hustrun Gunilla Palmstierna-Weiss. Det är gråblek öst-tv-kvalitet - från en stat vars regim är värd en "rannsakning" i sig. Men låt oss inte slänga ut några barn med något badvatten här. All världens dokumentation med "tysk" grundlighet som bonus. Och att kunna se detta rakt ur historien med en ensemble av skådespelare blandade med amatörer ur andra konstnärs- och kulturyrken, där större delen av ensemblen själva erfarit tredje rikets fasor bara tjugo år innan detta lästes upp och spelades in.
På måndagskvällen fortsätter jag att se Rannsakningen DDR 1965 - beklämmande starkt - borde spelas regelbundet inte bara för att hålla minnet levande utan också för att lära oss något om hur man kan ta upp de svåraste ämnen och levandegöra dem på ett sätt som en publik inte kan komma undan. Här är det ett par virtuoser - Helene Weigel, Ernst Busch, Hilmar Thate och några fler stora tyska aktörer - tillsammans med vad man en smula cyniskt kunde kalla "veteraner" dvs. överlevande från lägren och dödsmarscherna, från exilen eller fronten, som läser/spelar vittnen och bödlar bara tjugo år efter de händelser som vi idag refererar till med beteckningar som verkligen andas historia men inte får neutraliseras. Särskilt Helene Weigel spelar med demonisk skicklighet inom den föregivet glanslösa dokumentära formen, Ernst Busch med en auktoritet som fortfarande grundats i den uppburne publikfavoritens naturliga själkänsla och ändå står helt i dokumentets tjänst. Bägge utnyttjar sin förmåga och sin personlighet maximalt utan att för den skull ställa sitt jag i centrum.
Har nu tagit mig igenom 70 av 138 minuter - måste orka med resten snarast - leker med tanken vad som idag borde genomlysas lika obarmhärtigt. Och om okonstlat konstfullt eller konstfullt okonstlat är den rätta beteckningen på vad dramatikern och regikollektivet - minst en av vilka avslöjats som STASI-agent - åstadkommit med denna ur-Rannsakning. Sen kan man förstås fråga sig om politrukerna i den östberlinska premiärpubliken var seriösa i sin vilja att göra upp med det nära förflutna eller hycklade eller om de var så uppfyllda av ideologi att de helt enkelt menade sig ha skapat paradiset ovanpå förintelsens och andra världskrigets ruiner.
Och skulle vi idag kunna använda en liknande teknik på scenen för att lyfta upp och lysa igenom t.ex. 11 september, Guantanamo, de svarta hålen, skenrättegångarna i Teheran, folkmorden i Ruanda eller Sudan, invasionen av Irak, kriget i Afghanistan? Eller skulle de medier som 1965 bara låg i sin linda nu 2009 ha distanserat teatern som moralisk institution och gjort en dokumentär teaterkonst obsolet, ja, onödig? Fan tro't.
Comments