Bengt Krantz, baryton och ordförande i Jussi Björling-sällskapet, blir med inte bara besviken utan också generad över Statens kulturråds bristande intresse för världstenorens närmaste minnesfirande 2010. Frågan är vem som bör vara alt. ha vett till att bli generad. Inte Krantz och de andra idealisterna i de sällskap som på olika sätt främjar studiet av Björlings konst. Snarare tjänstemännen i Kulturrådet. Alla som är intresserade av klassisk musik i hela världen vet att Björling av en stor musiklyssnande publik posthumt anses som den störste tenoren efter Enrico Caruso. Egentligen - kanske med undantag för Beniamino Gigli - den förste som vi genom mängden av bevarade relativt moderna inspelningar för skiva, radio, tv och film har en riktigt klar uppfattning om. Men den svenska kultureliten har ett problematiskt förhållande till klassisk musik och allra mest till den klassiska sången även om man entusiasmeras av en eller annan häftig operauppsättning av Holm, Ek eller någon omsusad tysk regissör.
2010 är det femtio år sedan Jussi Björling dog på toppen av sin karriär vid bara 49 års ålder, 2011 är det hundra år sedan han föddes. Självklart kommer han att firas av de institutioner som kan tacka honom för mycket av sin berömmelse. Men det är skamligt om staten inte öppnar plånboken för att också ge andra grupperingar möjlighet att begå minnesåren med olika arrangemangen som ger nya generationer en bred bild av Jussi och hans värld, från uppväxten som underbarn under svåra förhållanden, över den absolut otroliga historien om hur en ung man utan andra förutsättningar än sin begåvning fick chansen till operadebut vid 19 års ålder, till framgångarna på världens största scener och inte förbiseende konstnärens kamp med sina demoner. Men, säger cynikern, varför skulle staten bry sig om att fira Jussi, har inte Kulturrådet redan dissat Strindberg apropå hundraårsminnet av det geniets bortgång 2012?
Vårt nästa sånggeni med odiskutabel plats i sångens hall of fame, Birgit Nilsson, hade krasst uttryckt medel och intelligens att försäkra sig om att inte bli bortglömd i en värld där kapitalet regerar. Jussi Björling är beroende av eftervärldens välvilja. Samtidigt har i stort sett alla hans viktigaste kommersiella inspelningar oavbrutet varit tillgängliga för nya lyssnare sedan de spelades in. Varken hans djupa folkliga popularitet - hans hela karriär låg ju före radions (och tv-s) kanalfragmentisering - eller hans betydelse som stilbildare inom den klassiska sången för såväl publikens smak som kollegernas ansträngningar kan överskattas. Det arbetas just nu på böcker om honom på flera språk, nya skivutgåvor förbereds och musikentusiaster i hela världen väntar sig naturligtvis att tenorens hemland blir nav och inspirationskälla i firandet.
Krantz ska inte vara generad över att ha varit med och sökt pengar och fått nej. Det är det provinsiella Kulturrådet som ska dra något gammalt över sitt tappade ansiket för att sedan återkomma med spenderbyxorna på. Den som lever kan sen jämföra med vad som kommer att göras i Grekland, Italien och USA när mångnationella Maria Callas firas på samma sätt 2023 och 2227. Det är i den ligan Jussi hör hemma.