Samtidigt som jag läser Gellert Tamas skakande De apatiska - här passar verkligen uttrycket "det räcker om 50 % är sant" - faller mitt öga på en runa över nyss bortgångne kämpande humanisten Harry Järv. Av en händelse har jag sparat några nummer av den av honom redigerade Fenix - tidskrift för humanism i bokhyllan. I nr 1/2 1983 skriver Järv själv under rubriken Självmordsintyget om bl.a. de tre flyktingar från Etiopien resp. Chile som 1974, 1981 och 1982 tog sina liv inför förestående utvisning genom att hoppa ut genom fönster, en från DN-skrapans 23-e våning, en från polishuset på Kungsholmen, den tredje från ett höghus i Fittja. Självmord som enda lösning för desperata människor sågs av de mest cyniska som ett slags utpressning för att skapa emotionell oreda i handläggningen av flyktingfrågor. Järv utreder noga och med lika delar indignation och sardonisk skärpa dåtida svenska byråkraters och politikers manövrar för att undkomma ansvaret för människoliv. Flera som då utvisades till Libanon var döda någon dag senare, skjutna på öppen gata direkt efter avvvisningen. Och när Järv nagelfar ett förpassningsärende där avvisade chilenska flyktingar drogades på flygplanet drar sig ställföreträdande riksbibliotekarien inte för att namnge sjuksköterskan som höll i injektionssprutan, Carol Bejerot, gift med polisläkaren Nils Bejerot. Jag minns att det betraktades som ofint i vida kretsar ännu i början av 80-talet. Nu har de då aktuella namnen bleknat bort - vem minns ministern Karin Andersson? - och på 2000-talet är det andra personer som står i blickfånget för brutala metoder i förpassningsfrågor, t.ex. i Gellert Tamas bok. 1982 handlade det inte om apatiska barn utan om att flyktingar råddes skaffa läkarintåg på självmordsrisk för att få stanna. Och om de orkade göra det ändå i minst hälften av fallen visades ut. Det blev en rejäl debatt efter bl.a. Järvs inlägg och radikala kritiker skrädde inte orden. Efter mer än ett kvartssekel upprepas ofta att en mångdubblad invandring har gjort Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Men har det blivit bättre för de mest utsatta? "Makten tar sig mer diskreta former nu än tidigare" skrev Harry Järv apropå brutala avvisningar 1982. Fan tro't eller vad har förändrats? Har fallen blivit fler och opinionen mindre känslig trots att vi är bättre underrättade? Eller är det bara nya ansikten som med kända tonfall beklagar byråkratins och politikens offer?
Comments