Han vet nog vad han heter ... Klassiskt på en söndag i DN och SvD

Glädjande att båda morgontidningarna i huvudstan på samma dag ger ordentligt utrymme åt seriös musik dvs. vad de med ett uttryck som snarast ska avskaffas ofta brukar kalla "konstmusik". Tre uppslag i SvD om jubilerande Mahler. Ett uppslag i DN om Mahler och likaledes jubilerande Schumann och Chopin. Både Carl-Johan Malmberg och Martin Nyström skriver mycket fint om hur de mötte klassisk musik som tonåringar och hur den på ett underbart sätt svarade mot den ålderns känslomässiga behov men också som en väg att orientera sig i världen, i existensen. Det är så särskilt Nyström är som bäst och längst ifrån det högtravande flum som starka upplevelser ibland får honom att sväva ut i. Malmberg har ännu mer utrymme till förfogande och koncentrerar sig på en tonsättare - han behöver alltså inte förklara för läsarna vad som liksom är grejen med seriös musik överhuvudtaget, dess existensberättigande. Vilket - oftast beskrivet som häftiga personlighetsomvandlande känslosvall - verkar vara redaktionens ständiga uppdrag till hans DN-kollega, i minsta recension. Denna gång bottnar Nyström starkt i en personlig men allmängiltig skildring av hur han fann musiken och hur det som då attraherade honom och hans jämmnåriga åter möter lyssnaren i de aktuella jubilarernas olika sätt att skapa nytt ur traditionen.

Men när Nyström kommer upp i varv citerar han som vanligt efter sina behov och lämnar flanken bar i onödan genom att strunta i att se efter i boken först. I akt 1 av Wagners Valkyrian säger Siegmund och hans syster Sieglinde en hel del om vad de heter eller inte och varför - medan de via traumatiska barndomsminnen trevar sig fram mot en incestuös kärlek. Men det som för Nyström är "det ultmata nostalgiska ögonblicket i hela musikhistorien" (inte illa), Siegmunds förmenta replik "Jag är vad jag heter", finns inte i texten. Och vore kanske i sammanhanget snarare platt än djupsinnig. Onödigt eftersom man genast börjar undra över nästa citat som ska stödja resonemanget om den musikaliska romantikens utveckling. Nu hade jag Charles Rosens bok i hyllan och kunde konstatera att ett stycke ur The Romantic Generation var helt korrekt återgivet.

Men det är förstås fel att titta given häst alltför djupt i gapet utan vi ska förstås glädja oss åt att klassiska musik för en gångs skulle får en så framträdande plats i "kulturen", i två huvudstadsblad samma söndag. Låt det inte bli en engångsföreteelse. Att vi har blivit för anspråkslösa är en annan sak.