Lindau versus Endre - Stefan funderar

Läser för andra gången radiojournalisten Jesper Lindaus karaktärsmord på skådespelaren Lena Endre i dagens DN. Han får henne att framstå närmast som en teaterns koncentrationslägerkapo som från sin skyddade position blundat för skändligheterna i närmiljön. Funderar också på hans jämförelser mellan Dramaten och det krigshärjade Kosovo. Är Lindau en sanningens riddare - han skriver att han började sitt projekt som moralisk självkritik - eller bara ännu en skrymtare som slår sig för bröstet och gör ett scoop? Låt oss lita på hans engagemang i teaterns arbetsmiljöproblem - som kan vara grava, det förnekar ingen - men nu används intervjumaterialet om trakasserier på och bakom scen på urgammalt vis som projektionsyta för allmänhetens lika traditionella sexuella fantasier om teaterfolk och kändisar. Suzanne Ostens kloka inlägg i GP i veckan övertygar om att det börjar handla om att väcka upp ett teaterhat och ett konstnärsförakt som liknar de grumliga strömningar som Göran Hägglund spekulerade i när han ställde "verklighetens folk" mot experimentkonst och folkföraktande intellektuella. Självklart ska vi ha nolltolerans mot trakasserier och mobbing på alla arbetsplatser men det får inte hindra oss att kritiskt granska  bevekelsegrunderna bakom utspelen, antingen det handlar om journalistiska scoop eller revirmarkeringar för akademiska karriärer. Till slut handlar allt om politik. Och teaterns historiska erfarenheter visar att den alltid bör betrakta altruistiska insatser från media med skepsis.