En yngre vän i min Facebookgrupp, också känd IRL, påpekar att en bloggare som tiger i en månad är död. Eftersom det är ett tillstånd och inte bara en egenskap så skyller jag inte längre på Rom - det var i januari - eller för mycket arbete - alltid - utan skyndar mig tillbaks till dessa försummade jaktmarker. Och avser förstås göra bot med en nytändning vad gäller periodiciteten. Hellre kort och ofta än långt med längre emellan. Ikväll får det handla om det somliga kallar nostalgi men som man lika gärna kan se som kritisk dialog med det närvarande.
Digitaliserar gamla ljud - ett evighetsprojekt som framkallar många tankar. Ikväll Arja Saijonmaa & Kjerstin Dellert som rebetikosångerskor 1974 (fattade ingen hur sanslöst bra dom var?) på en mycket störig och illa balanserad egenhändig piratkassett från Södra teatern. Resten av spektaklet som hette "Mina sånger ska leva" ganska förfärligt. Vem hade engagerat Tor Isedal som sångare? Men skam att inte den kommersiella skivinspelning som gjordes innehöll hela Belägringstillstånd - de bägge utsökt kontrasterade damernas nästan 20 minuter långa duo. Saijonmaa var vid denna tid så okänd att hon inte ens nämns på lp-omslagets framsida, Dellert en operaartist på väg mot pensionen(!) som sökte nya verksamhetsfält. Varför hade ingen fantasi att låta dem göra ett rebetikosalbum på svenska eller åtminstone en generös Theodorakisskiva? Det hade varit en klenod. Detta fick mig att ta fram Mikis Theodorakis egna husarrestinspelningar av samma svit på cd, förvärvad långt senare. Lyckliga vakter som fick höra på skapandet, enligt tonsättaren under rikligt intagande av brännvin och fikon. Om man läser texterna i översättning samtidigt som man lyssnar blir skakande en underdrift. Och inte ett spår av 1970-talets hejiga proggighet. Den är kanske också en myt? (Fast den härjade kring de lysande damerna i den där Riksteateruppsättningen på Södran.) Bara på mitt hopplöst överstyrda kassettband finns - för mig hittills - Saijonmaas vulkaniska version, aldrig inspelad i annan form, av den sista sången, nr 7, ur Andens marsch till text av Angelos Sikelianos, "Jag kastade den sista facklan", också framförd av Theodorakis själv på hans husarrest-cd. Känner någon idag igen dåtidens ohyvlade sångerska med lavarösten - nu mest känd för schlager och Let's dance. Men låt oss inte moralisera apropå snö som föll och smalt i fjor. Ur bullret hör jag ju ensam det jag hörde då. Och då och då stiger vi väl upp ur tidens flod, ständigt nya men ändå desamma, både Arja och jag.
Igår ägnade jag mig åt svensk ljudarkeologi - kopierade från olika kassetter och lp-skiva allt jag hittade med dalkullan Hanser-Lina Göranssons skira sopran - från fäbodkulning över Alfvén till Sibelius och Rangström. Och Santuzzas aria ur På Sicilien från 1970 som minne av en kort operakarriär kring 1940. (Hanser-Lina var den första sopran som Birgit Nilsson som ung elev hörde sjunga Wagner på Operan scen som Elisabeth i Tannhäuser typ 1941. Ett slags svällande änglaton som ingen sopran jobbar på nuförtiden, mycket 40-tal. Samtidigt starka och stilistiskt aparta tolkningar av "Flickan kom ifrån sin älsklings möte" - brinner av undertryckt sensualitet - och de panteistiska naturbilderna i "Pan" och "Skogen sover" - suveränt introspektiva, rösten målar ett landskap. En stor sångerska som jag aldrig hört live.
Förra veckan ägnade jag en kväll åt Cavallis Scipio Africanus, ömsom grovkornigt, ömsom elegant queerad på Drottningholmsteatern för snart 40 år sen med Elisabeth Söderström (hennes 25-årsjubileum på den scenen), Helge Brilioth, Kerstin Meyer (som sorgsen kung), Margot Rödin (sorgsen drottning uppvaktad av följande två), Håkan Hagegård (kärlekskrank afrikan), Edith Thallaug (pilsk prins med våldsamma koloraturer), Olle Sivall (kåt amma i tenorläge som beklagar varje nej han/hon sagt...), osv. 1600-talsopera i fria former och med många skarpt karaktäriserade figurer som blir rena Shakespeare.
Lådorna med 120 minuters-kassetter ser bottenlösa ut och det förflutna blir drog eller tankeväckande kullerbytta med tiden. Som om det inte vore fullt tillräckligt med en i våras inköpt box (199 kr) med ett stort antal filmer av Jean-Luc Godard där jag inte hunnit med hälften: En kvinna är en kvinna är så kul och Alphaville med Anna Karina och Eddie Constantine (vilket par!) är så bra - vilket jag inte tyckte alls på Grand 1963. Och så har jag laddat ner dvd av Rossinis Semiramis och Armida från 90-talet och Bellinis Sömngångerskan från Paris 2010, Jeanne Moreau och Alida Valli i en film på Karmelitsystrarna och en tv-opera från ca. 1960 om en kardinal som gömmer flyktingar i en diktatur på 40-talet av två(!) tonsättare som jag aldrig hört talas om... (Tänk vad folk haft för sig!) Inte konstigt att jag inte hinner blogga. Nätet har gjort allt (nästan) som man någonsin sett eller hört talas om (eller inte) tillgängligt med ett knapptryck. Ett banalt men oemotståndligt faktum.
Nej, det här duger inte. Om jag ska få något nytt gjort får jag ta mig tillbaka till exilen i Rom där jag satt nästan hela januari och skrev duktigt och ransonerade sociala media ... Och inte blev detta särskilt kort heller ... Jag får reformera mig eller åtminstone lyda de löften som ingen annan än jag själv ber mig avlägga. Men bilderna och ljuden blir mig övermäktiga. Jag kan inte sluta och varför skulle jag?
Digitaliserar gamla ljud jag med (som f.d. ljudtekniker till 1 svt avsnitt jag har här på magnetremsa man inte vill veta;_)! Med Fraunhofer codec fortfarande mycket bra dock patenterad och nu alltså MP4 eller FLAC i stället.
Posted by: Holger Rosencrantz | February 23, 2010 at 05:27 PM
Hej! Kul att du tar upp .... knappast pennan men tangentbordet igen. Kan inte låta bli att le lite åt "kortare och oftare" om detta var "kortare" hur ser då "längre" ut? Nu kräver vi Johanssonska epistlar av detta format minst två gånger i veckan.
Posted by: Gunnar B | February 23, 2010 at 06:55 PM