Blir alltid fan teaterdirektör? - avslöjande om Teatersveriges förvandling

Om man som jag varit aktiv i det svenska teaterlivet sedan slutet av 60-talet kan man bara för lätt peka på brister i stort sett varje gång det behandlas i t.ex. en dokumentär som Teaterdirektörerna. Det som förvånar mig mest i Niels Reises program är att min egen nuvarande arbetsplats Operan förekommer så ymnigt i bild utan att nämnas med ett ord. Fick man inte filma i korridorerna på Dramaten? Operan skulle knappast vara särskilt representativ för programmets huvudlinje - eftersom man arbetar med stora sceniska och musikaliska kollektiv har Kungliga Operan fortfarande en mycket större andel fast anställda än talscenerna. Att Operans väldiga scenhimmel  fascinerar filmteamet är inte konstigt - mer teater kan det inte bli. Men det är bisarrt när en övertalig skådespelare på Stockholms stadsteater tycks vandra till stupstocken via Operans chefskorridor.

Det finns skäl att se om och återkomma till det här programmet. T.ex. numera världsberömde bestsellerförfattaren Henning Mankells reflektioner om sin egen tid som osynliggjord chef när en fri grupp kunde ta steget till länsteater. Hans kollega Peter Oskarsons uppgång och fall i Gävle många år senare visar hur svårt det kan vara för en friteaterguru att behålla vett och sans i en modern chefsposition. Patetiskt - och kanske rörande  - att se denne mystiker till teaterarbetare med rötter i 70-talet försöka berika sig i satsa-på-dig-själv-samhället och bli snöpligt avslöjad. Att tv-kameran sedan lockat fram de minst sympatiska sidorna hos flera andra medverkande, som man känner som trevliga personer och framstående konstnärer, är en egenhet hos ett medium, som förstorar charmfulla tics till lyten och coola kläd- och inredningsdetaljer till parodi, vilket allt på ett förrädiskt sätt tycks säga något djupare om de intervjuades personligheter. Jag tror jag vet vad Marie-Louise Ekman och Staffan Valdemar Holm försökte säga i sina intervjuer men det behövs inga macchiavelliska klipp för att bilden av dessa konstnärer som chefer ska bli förödande. Även om ingen av dem egentligen säger något orimligt.  

Låt oss i stället stanna vid den långa intervju i flera avsnitt med f.d. Dramatenchefen Ingrid Dahlberg som i hög grad är dokumentärens dramaturgiska huvudlinje. ID är smart nog att berätta precis hur det var och hur det gick till när hon gick i bräschen för en omstrukturering av det svenska teaterlivet - hon varken skryter, förskönar eller döljer - hon fick ett uppdrag och hon utförde det. Det bestod inte bara i att spara utan att forma om Dramaten från grunden. Det blev mycket bråk och hon fick mycket kritik för att vara hård och oempatisk och väldigt mycket av detta är idag överspelat. Jag har stor respekt för ID men jag glömmer inte hur den nyblivna Dramatenchefen gapade av förvåning när jag i en debatt på ABF-huset hävdade att en teaterchefs två viktigaste uppgifter är att odla en ensemble utifrån ett personligt konstnärligt ansvarstagande för varje skådespelare och att skaffa nya pengar från ägarna. 

ID redogör i dokumentären vad jag kan bedöma helt korrekt för läget vid den teater hon övertog. Men det tycks aldrig ha slagit henne att hon själv var så värdefull för dem som tillsatte henne att hon hade kunnat ställa helt andra villkor för att ta jobbet. Självklart hade Marita Ulvskog och Kulturdepartementet inte många att välja på som efterträdare till "teaterkungen" Lars Löfgren, som hade gjort ett stort hål i kassan. Gärdsgårdsligan - de som skulle tagit jobbet till vilket pris som helst - var ingen möjlighet. Självklart hade de mycket få tänkbara kandidaterna kunnat kräva att Dramatens ekonomi skulle vara i balans innan de tillträdde. Eller hade "man" redan bestämt sig för att det var en omöjlighet i "en ny tid"?

Utan att sätta ord på det visar ID mycket tydligt på en punkt i mitten av 90-talet då den svenska teaterbranschen förvandlades eller då vi alla lät den förvandlas. Jag tror inte man för mycket ska skylla (ifrån sig) på tidsandan eller räknenissar eller ekonomismen, det finns alltid personliga val. Eller var det så viktigt för dessa blivande teaterchefer att få jobbet att de sa ja till vad som helst? Var de oroliga för att man annars skulle välja fan själv - vem det nu kunde vara. Visst, Ingrid Dahlberg räddade Dramaten och blev i en del medarbetares ögon fan själv på köpet. Naturligtvis hinner Niels Reise bara börja formulera frågan om vad vi förlorade på kuppen. Och där är kanske dokumentärens inledande huvudmotiv dvs. enstaka chefers patetiska sätt att spela näringslivsdirektörer och berika sig ett stickspår. Som bara bidrar till det Suzanne Osten nyligen i en annan diskussion beskrev som ett "teaterhat" som ligger väldigt nära under ytan på ett media- läs skvallersamhälle, som gärna sätter tänderna i celebriteter men skiter i konsten.  Fortsättning följer.  

Comments

[Rolf Eriksson]

Så sant det du skriver.....

[Johan R]

Så sant, Dahlberg-intervjun är kärnan som dessutom avslöjar att hela filmen kunde kortats ner betydligt. Likväl är M-L Ekman både orimlig och okunnig i "jämförelsen" mellan sig själv och riksdagsledamöter. Verkligheten har uppenbarligen bara haft begränsad påverkan på henne. Holms uppfattning om jäv förefaller grumlig och den populära "tonårsursäkten" att "alla andra gör så här" fungerar lika dåligt den här gången.

[Jörgen K]

Gör man två arbeten, dvs regi och chefsjobb ska man självklart ha betalt. Holm lyfte inte dubbla månadslöner, han fick regiarvode. Det är inte orimligt, men om man måste argumentera för det finns det kanske bättre sätt än Holms. Att ML jämför sig med riksdagsledamöter är missvisande, hon har ett på det hela taget större personligt ansvar och bör därför få bättre betalt. Att sätta teatercheferna i skottlinjen är bara sensationslystet och gör att dokumentärens enda riktiga nyhet, den om kommunernas budgettrix, hamnar i skymundan. Dessutom missade man de två teatrar som gått hårdast fram, nämligen Stockholms Stadsteater och Riksteatern. U Friberg fick förvisso komma till tals, men utan att Stadsteaterns historia berättades. Riksteatern, som idag nästan bara är en handfull sönderorganiserade producenter och en misslyckad marknadsavdelning, nämndes inte ens. Gärna grävande kulturjournalistik, men det här var inte mer än billigt skvaller.

[Johan R]

Visst ska man ha betalt för två arbeten om man utför två arbeten. Jag upprepar att problemet här handlar om jäv. Chefen Holm hade ganska stort inflytande över att regissören Holm anlitades. ML har bättre betalt än riksdagsledamöter men föreföll helt omedveten om det.