Sähär kommenterade tidigare kulturminister Marita Ulvskog min aktuella blogg:
Det som stod på spel i mitten av 90-talet var inte bara kulturen utan hela vår välfärdsmodell. Vi befann oss i den grekiska situationen. De stenhårda besparingarna (eller som i Dramaten-fallet; det stora underskottet som måste täckas) fick konsekvenser. Men teaterhusen överlevde, så ock den välfärdsmodell som dock just nu åter är hårt prövad. Själv ville jag att ensembleteatrarna skulle bli kvar om än i tillfälligt bantat skick. Men krisen, pengarna, "flexibilitetstänkandet" i samhället i stort och det faktum att Dramaten är ett aktiebolag, inte en myndighet, drev fram en annan utveckling. Med mer pengar till kulturen är dock fortfarande allt möjligt, inget omöjligt.
Regissören & teaterchefen Stefan Larsson:
Det finns mycket att säga om detta, men en sak verkar säker, vill man göra karriär och få mycket uppmärksamhet som journalist ska man undersöka alt. attackera scenkonstvärlden. Helt ok, det ska vi klara av, men lite nivå kan man väl i så fall kräva.
Förvandlingen var inte bara negativ. Det var ett monumentalt slöseri på teatrarna som inget annat statligt verk skulle tillåtas ägna sig åt. De styrdes efter en 1950-talsmodell och levde sitt helt egna liv. En av Dahlbergs största framgångar var att helt enkelt få ut mer teater/konst för de tilldelade pengarna. I en ensemble på 70-, 80 talet kunde en skådespelare gå utan roll med full lön ledig månadsvis. Det var naturligtvis helt orimligt, bara som exempel. Så det som skedde då var nödvändigt - nu däremot har vi en ny brytpunkt med en stegrande industralisering av teatrarna som jag anser börja skada innehållet. Riksteatern - vad hände? Ensemblen på Stadsteaern, vad hände? Det gick fort.
Comments