Två av mina fejsbookfriends har råkat i luven på varandra. Gubbgnäll eller intressant argumentation? Farbror Gustafsson tycker det är dåligt att rockgruppen Teddybears tar upp plats på DN Kultur och farbror Madestrand tycker att det visar att LG har nollkoll på "en av samtidens viktigaste konstformer". Ingen bestrider väl BM:s ingress, att det var "länge sedan rocken blev en del av kulturen". Förresten, "blev"? Allt vi människor skapar är väl i en mening en del av vår kultur? Men det är väl inte samma sak som att underhållningsmusik någonsin i någon epok är "en av samtidens viktigaste konstformer".
Det finns säkert många som tycker att Da Vincikoden eller Isfolket är de bästa böcker som de läst men betyder det att de har samma intresse för en kultursidas läsare som Tomas Tranströmer eller Herta Müller? Det skulle BM och hans kolleger aldrig hävda. Men musiken är ett undantag. Här är det underhållningsmusik från de medelålders skribenternas (och mina jämnårigas) ungdom som blivit musiken helt enkelt. Med denna nostalgi kan man förstås hävda att Teddybears skulle vara lika viktiga elller viktigare än Karin Rehnqvist, Sven-David Sandström, Thomas Adès, Olga Neuwirth, you name them ... Eller legender som Ives, Varèse, Stockhausen, Boulez. Men det är knappast dem som BM tycker att professor G ska ta koll på via det internet som just LG prisar som ett alternativ till kultursidorna.
Är det inte konstigt att intellektuella som sätter en ära i att vara informerade om det senaste och viktigaste inom alla konstformer just inom musiken nöjer sig med att gå i barnskorna eller möjligen tonårens jympadojjor. Visst är Dixie Chicks kul och värda allt stöd när de nästan ensamma i countrybranschen (det är business, det) vågade häckla Bush. Men är de verkligen stora och viktiga konstnärer som skildrar vår samtid med djup och bredd? "Det är näst intill obegripligt hur professor Gustafsson kunnat tillbringa ett kvartssekel i Austin utan att förstå någonting om musikens betydelse för samhällsutvecklingen" skriver BM. Hm. De tre exempel han tar från 60-80-tal handlar inte om musiken i sig utan om hur engagerade musiker använder texter och engagemang i tjänst hos behjärtansvärda "causes".
Populärmusikens uttrycksmedel passar utmärkt i en politisk eller social kamp men är helt enkelt för begränsade för att skildra sin samtid eller någonting över huvud taget. Hur hörs samtiden i populärmusiken? Genom våra associationer till utommusikaliska företeelser och så småningom våra minnen. Själv spelar jag Rolling Stones och Velvet Underground för att frammana föreställningen om en tid så jag var ung... Varför nöjer sig många intellektuella med så lite inom ett enda konstområde, musiken? Varför är det just där som populärkulturen är den enda vägen? Farbror Gustafsson har säkert ett tyngre näringsintag här än farbror Madestrand. Sen är det ju inget fel på bra underhållning. Men varför ska den blåsas upp till pompös högkultur?
PS Spotify är inget alternativ för den som vill ladda ner Wagner och Berlioz, Ives och Reimann, Saariaho och Turnage - men nätet ler mot oss också. Professor G och många andra vet redan var de ska fiska efter viktiga musikaliska upplevelser utan att springa gatlopp i varken Austin eller Stockholm. Sen kan en nypa luft aldrig skada.
Teddybears. Det är lite som om DN:s kultursida när det begav sig skulle ha smällt upp Trio me' Bumba.
Hade det varit Sonic Youth istället hade nog inte ens farbror Gustafsson kunnat klaga.
Posted by: Olov | March 25, 2010 at 03:12 PM
http://www.boston.com/bostonglobe/editorial_opinion/oped/articles/2010/03/22/love_music_hold_the_criticism/
Posted by: Patrick | March 28, 2010 at 07:37 AM