En kvinna med svartlackerat hår i uppknäppt svart uniformsjacka och rödrandiga stickade handledsvärmare med glipa för de knäppta händernas rödlackerade tummar stirrar emot mig på en helsida i SvD Kultur. På nästa helsida tittar hon ner och knyter händerna var för sig, i svart och rött. På kulturdelens omslag är det själva ansiktet med mycket röda läppar och mycket gröna ögon som stirrar på oss. Denna bild exponeras i minatyr på två andra ställen i tidningen. Dessutom syns hon i halvfigur i kafémiljö bakom enorma vita koppar tillsammans med en man i svart kavaj och (kanske) mörkblå skjorta med en orörd dubbelmacka framför sig. Han fixerar henne, hon stirrar förbi honom ut i evigheten. Hon ser ut som en något äldre syster till Noomi Rapace alias Lisbeth Salander och heter Sara Stridsberg och har enligt den intervjuande mannen i blåsvart, kulturchefen Stefan Eklund, skrivit "OO-talets bästa svenska roman". Eftersom jag läser ytterst få nyskrivna svenska romaner får jag tro honom på hans ord. Eller inte. Det skrivs väldigt mycket böcker och eftervärldens dom kan bli en helt annan. Det Sara Stridsberg berättar om en ny bok - delvis med utgångspunkt i Nabokovs lika obehagliga som välskrivna Lolita - låter i och för sig intressant. Och det är väl redaktören som ansvarar för djupsinniga ingresser som "Jag vill inte ha för färdiga ÅSIKTER om hur man ska SKRIVA. Det skulle nog hämma mig."
I och för sig har jag en fördom mot personer med allitererande namn. Och om de verkligen heter så, då har ju någon förälder velat ge dem just denna genväg till hågkommelse. Å andra sidan känner jag alltid sympati för folk som inte (heller) har körkort. Hursomhelst är jag osäker på om jag kommer att investera tid i något som heter Darling River och beskrivs som "EN MÖRK SKILDRING av den manliga blickens offer". Kanske jag hellre ser Dissekering av ett snöfall - en pjäs om en drottning - på Dramaten nästa år. Teater är ännu riskablare men känns på något sätt mindre pretentiöst eftersom scenkonst inte är lika fint som litteratur. Men min viktigaste fråga är en annan: VEM ÄR STAJLISTEN? Foto: Karin Grip. Men vem har valt smink och kläder? Ingen ska försöka inbilla oss att dessa hårdstajlade två helsidesbilder plus vinjetter är tillkomna på måfå. Visst, det förekommer hela tiden och kanske är det naivt att inte vänja sig. Men det är värt att reflektera över varför konstnärer, som vill vara seriösa, på en av landets främsta kultursidor framställs (eller framställer sig) som sina egna varumärken. Vad säger det om deras syn på sin publik? Men om stajlisten får sin cred, då huttlas det åtminstone inte och vi vet var vi är hemma.
Comments