Bocelli får Åhlén att sjunga ut

I tisdags bröt nestorn bland svenska musikkritiker ett tabu i SvD. Såhär skrev Carl-Gunnar Åhlén om Andrea Bocelli: "Det sägs att Bocelli har slagit en bro mellan populärmusiken och operan. Men det är han inte ensam om i världshistorien (läs Caruso, Gigli, Jussi, Nelson Eddy, Jeannette Macdonald, SOS, Mario Lanza, Dellert, Ernman, osv. - min anm.) . Däremot torde han vara den förste som skapat en klyfta mellan de operaälskare som vägrar att ompröva sina musikaliska värdegrunder och dem som redan gjort det eller inte bryr sig." Till den senare gruppen hör en majoritet av musikkritiker liksom av chefer för musik- och operainstitutioner. Och om de inte gör det så låtsas de. Ingen vågar diskutera att man kanske, kanske kan få ny publik genom crossover mellan populär- och "konst"-musik och ingen vågar heller göra bort sig genom att ifrågasätta kommersiell framgång. Respekten för pengar slår allt i våra dagar och man utmanar inte 70 miljoner sålda cd-skivor även om man grimaserar på kammaren. Och dessutom har ledande intellektuella lärt oss att alla värden är relativa. Gamle Åhlén blir då lika perfekt som unik i rollen som barnet som pekar och säger att kejsaren är naken. Och det är inte smörtenoren som står med rumpan bar - han har aldrig lovat något annat än det han håller - utan de som tror att det går att nå publikens hjärtan med något mer krävande genom att hänga på honom & consortes. Var och en blir salig på sin facon sa redan Gustav III och han grundade t.o.m. en fortfarande levande opera. Lev och låt leva också i musiken. Men tro inte att det finns några genvägar för konsten till publiken. Möjligen tvärtom.