Kultur

Kulturkamp på hög nivå?

Det är med bekräftelsens nöje man läser Gerhard Hobersdorfers debattanalys i DN Kultur 22/4. Han slår verkligen huvudet på spiken. Den enda debattör som hittills varit i närheten är Suzanne Osten i GP när hon både skrev ärligt om självupplevda trakasserier och bestämt varnade för nyväckt kulturförakt. Är teaterfackets vice ordförande vid Stockholms stadsteater först med att dra de paralleller mellan Dagens Ekos sexscoop, SVT:s Teaterdirektörerna och det "verklighetens folk", som kristdemokratledaren Göran Hägglund lanserat, och som vi av ren självbevarelsedrift borde sett för längesen? Eller som Hobersdorfer skriver "Att sextrakasseristämpla en hel bransch så lättvindigt som Ekot gör måste alltså dölja en annan agenda". När kristdemokraternas partiordförande i sin populistiska kulturkamp kopplade ihop experimentkonst med vänsterintellektuella - som knappast brukar tillhöra det estetiska avantgardet - och spelade ut kulturlivet mot "vanliga” människors smak och strävanden, då återupplivade Hägglund - eller hans olycksaliga talskrivare - ett retoriskt grepp som inte använts sedan Goebbels och Stalins dagar.

Hobersdorfer frågar vilken agenda som förenar denna idé om "verklighetens folk" - trötta på att stödja arroganta kulturnissar med skattepengar - med Ekots trakasseriscoop och SVT:s delvis lika hycklande skildring av några teaterchefers jämfört med näringslivstopparna patetiska försök att berika sig. TV-dokumentären innehöll dessutom en utmärkt - kanske oavsiktlig - belysning av de strategier för nedmontering av kulturlivet där teatern redan på 90-talet användes som försökskanin. Många i vår bransch har lärt sig att man ska vara glad bara det skrivs om en, oavsett vad. Men det är naivt att tro att media skulle ha altruistiska skäl att vilja hjälpa teatern att sanera dess arbetsmiljöproblem. Rubriker som "Teatelever i horhuset" eller "Dramaten förtäckt bordell" visar med önskvärd tydlighet vilken unken gammal tradition man knyter an till - slaskpressen har alltid projicerat brackans sexuella fantasier på teaterpatrasket. "Verklighetens folk" kan tillfredsställa sin snuskiga fantasi med några lösnummer och samtidigt konstatera att såna inrättningar inte ska bada i kulturbidrag med surt förvärvade skattepengar. Dom sysslar ju bara med att trakassera varandra på arbetstid och sen ska de tala om för andra hur de ska leva! Vilken pretentiös fräckhet. Nyliberaler och andra kulturbidragsfiender har fått det serverat på en bricka. Som Hobersdorfer till sist konstaterar: "Teaterbranschen behöver onekligen ta tag i en del problem". 

PS Kritikernestor Leif Zern vill hedra Lena Endre för att hon vågade yla mot i stället för med vargarna, en yngre teaterkollega menar att LE vid sitt framträdande i kulturutskottet påminde om Leni Riefenstahl(!). Mig påminner Endre om generationer av kvinnliga skådespelare som sedan 1800-talets mitt kämpat för sin emancipation från horstatus till borgerlig kvinna. Dvs. att inte längre betraktas som "tillgängliga" för att de visade sig på scen mot betalning utan som lika hedervärda samhällsvarelser som kvinnorna (och männen) på andra sidan rampen. En rättighetskamp som i eftervärldens ögon ibland kan ha föranlett ett överspel som vi idag kan le åt. Men - där håller jag med Zern - mer tål att hedras ändå som poeten sa om en annan Mor Courage.

Ekot hycklar vidare

Läser i dagens DN Kultur Ekots fadda försvar för sitt scoop om sexuella trakasserier på teatrarna. Staffan Sillén och Jesper Lindau kryper bakom de kvinnor (och män) som trakasseras på sina arbetsplatser för att försvara sensationsjournalistik och spekulation i grumligt teaterhat och kulturförakt. Och skyller ifrån sig på resten av media som inte tillräckligt noga läst deras reservationer för enkätens kvalitet.

Slutet är ett mästerstycke i hyckleri. De skäms inte för att kalla radioprogrammet Mediernas kritik (och några tidningars, t.ex. DN, diskreta självrannskan) för "ett övergrepp på alla de som vågat svara". Hur djupt kan man sjunka? Att kritisera Ekots nyhetsanka innebär inte att bagatellisera verkliga trakasserier. Å andra sidan - hur kunde vi som svarade på enkäten ens för ett ögonblick tro på Ekots seriösa intresse för psykosociala arbetsmiljöproblem på teatern?   

Inom gränserna för betraktarens förståelse

"Varför är pantomimen så farlig för den dramatiska konst som den är en del av? Det är för att den riktar sig till alla. Om jag inte förstår är det ju mitt fel. Jag själv skapar orden till det drama som spelas och det jag säger är ju alltid så väl formulerat! Och vad det blir bestäms bara av min intelligens och dess begränsningar." (Grétry, belgisk tonsättare, Memoarer 1789) Plats för reflektion. Är all konst som utgår från vad betraktaren redan vet lika farlig?

Diskret sorti för Ekots anka?

Så var det som många av oss trodde. I förra veckans Medierna i SR P1 framgick med all önskvärd tydlighet att Dagens Ekos scoop om sexuella trakasserier på svenska teatrar var en tidningsanka. Inte så att det inte skulle förekomma trakasserier av detta och annat lika beklagligt slag inom teaterbranschen. Men antagligen varken mer eller mindre än på andra arbetsplatser. Jesper Lindaus s.k. enkät pulvriserades i den egna kanalen av kollegerna i Medierna men framförallt av Claes Andersson på SCB och Jan Strid på JMG i Göteborg. Men som en kollega undrade på tåget hem från teaterstaden Göteborg på söndagskvällen - blir det några rubriker nu? Knappast. Men starkt av SR att göra rent i den egna farstun. Idag menar Maria Schottenius i DN Kultur att Ekot gick "i sin egen fälla". Men hennes egen redaktion då? Den föll pladask i något som måste liknas vid en rejäl fångstgrop.

Efter Ekot var det DN Kultur som ylade högst med vargarna om att var tredje kvinna i svensk teater skulle vara utsatt för sextrakasserier. Ingegärd Waaranperä ville i ett temperamentsfullt inlägg ("Herrarna i hagen" 16/2) omvärdera en stor del av sin kritikergärning. När Lena Endre inte kände igen sin arbetsplats sedan tre decennier avhånades hon eftertryckligt bl.a. av Jesper Lindau. DN Kultur höll denna skendebatt vid liv utan att kolla källor eller underlag. Alltid lika opportunistiske Leif Pagrotsky (s) hotade med sänkta bidrag för trakasserande institutioner, alla kulturlivets genusdebattörer uttalade sig med skärpa och kulturutskottet hängde på med seminarium.  

Bara Suzanne Osten vågade 22/2 i GP varna för "att denna diskussion om sexuella trakasserier mot kvinnor kan skada teatern" och att "myter, rädsla och kulturförakt frodas" liksom om muller från "skattebetalarna" som påstås inte vilja "bidra till kulturen". SO underströk att varje arbetsplats måste ha en etik som inte kan ersättas av en diskussion om pengar: "Teatern måste ha en etik för att våga berätta obekvämt." Detsamma gäller förstås Dagens Eko och DN Kultur.

Själv kan jag som teaterhistoriker inte undgå att se hur ett hycklat intresse för teaterns psykosociala arbetsmiljöproblem eller jämställdheten inom den används för att exploatera föråldrad genidyrkan och projicera brackans sexuella fantasier på de "andra". Precis som för hundra eller tvåhundra år sedan ett ärelöst patrask med kulturella pretentioner som visar sig för pengar och får betala för tvetydigt  kändisskap med bräcklig social emancipation. Säg inte att det var "förr i tiden" - Ekots anka (eller var det en hyena?) visar att alldeles för litet förändrats. Teaterhat och konstnärförakt frodas strax under ytan. Teatern som bordell är en för bra story trots att teaterfolk med etik arbetat på att utrota den åtminstone sedan artonhundratalet.  

Kulturpolitik (fp) i fel koffert?

En sak kan man lätt hålla med kulturborgarrådet i Stockholm Madeleine Sjöstedt om - att den av kulturutredningen anbefallna portfölj- numera koffertmodellen inte passar alla regioner i Sverige. Det handlar om att överföra statliga pengar som idag kontrolleras av eller (med piska och morot) i samverkan med Kulturrådet till kulturpolitiska organ på regional nivå. Detta tycks idag fungera i Skåne och Västra Götaland vilket inte är någon garanti för hur det skulle gå på andra håll. Risken är stor att resurser som idag tillåter Stockholms stadsteater att vara landets flitigaste teater skulle smetas ut över en huvudstadsregion där många kommuner hittills aldrig visat något intresse för finansieringen av den teater som huvudkommunens skattebetalare tillhandahåller för teaterpublik från hela regionen. Nu skulle det alltså skapas något slags regional kulturråd som återkommande skulle ta ställning till hur mycket pengar som skulle gå till Stockholms stadsteater eller till annat. Liksom vilka krav som skall ställas på t.ex. den största bidragsmottagaren. Jag förstår att Benny Fredriksson är skeptisk mot detta. När han talade om saken på ett seminarium nyligen hade han den goda smaken att främst inte tala i egen sak. BF underströk vilken viktig roll en statlig kulturpolitik spelat för att det t.ex. alls förekommer seriös musik utanför storstäderna. Madeleine Sjöstedt har säkert rätt i sin skepsis mot ökad och dyr byråkrati på regional nivå som kan slå sönder väl fungerande strukturer. Samtidigt föreslår hennes parti, folkpartiet, nu att det ska inrättas referensgrupper för kvalitetsbedömning av alla nationella institutioners statsbidrag.

Folkpartiet vill vänta med portföljmodellen och kvalitetskontrollera nationalscenerna. Det står klart i en delrapport från partiets kulturarbetsgrupp, som presenterades idag. Kvalitet ska bli den liberala kulturpolitikens ledstjärna, vilket bland annat betyder att statliga kulturinstitutioner, som Moderna museet eller Kungliga Operan, ska kvalitetsbedömas innan de får sina anslag. Hög kvalitet ska ge mer pengar, dålig kvalitet mindre eller inga alls.

Ägaren staten ska naturligtvis regelbundet och i offentlighetens ljus utvärdera kvaliten på verksamheten vid Nationalmuseum, Riksteatern, Moderna museet, Kungliga operan, m.fl. nationella institutioner. Men när Sjöstedt i SR Kulturnytt föreslår något i stil med de referensgrupper som på ett ofta ifrågasatt sätt styrt bidragsflödet till fria teatergrupper och liknande jämför hon äpplen och päron. Här talar hon för ett system som lätt kan innebära samma byråkratiska nyckfullhet som hon på regional nivå fruktar från koffertmodellen. Den främsta kritiken från alla håll mot samtliga bidragssystem handlar om bristen på kontinuitet med möjlighet till långsiktig ekonomisk planering. De nationella institutionerna behöver veta sin ekonomiska framtid minst fyra år framåt i tiden för att planera på ett sätt som tillvaratar alla resurser. Då är svaret inte riktigt referensgrupper ledda av ögonblickets tidsanda. Ägaren staten sysslar inte här heller med bidrag till fria kulturinitiativ utan med långsiktig finansiering av egna verksamheter med i de flesta fall ett eller ett par hundra år på nacken. Missförstå mig inte: De här verksamheternas prestationer ska nagelfaras med lupp av alla intresserade och deras ledningar jagas med blåslampa mot framtiden. Men rr det i konstens eller publikens intresse att de påverkas för mycket av trendkänsliga tyckargremier? Om man inte är nöjd med hur de nationella institutionerna leds eller vad de presterar ska minister och departement byta deras ledning och/eller styrelse och i den värderingen ta till hjälp de krafter och de kunskaper man behöver. T.ex. den offentliga debatt som förs kring dem. Det handlar mycket mer om personer och strukturer än om institutionerna i sig. Och att i ett land av Sveriges storlek på denna nivå ta fram referensgrupper av expertpersoner ur samma branscher som de verksamheter som ska bedömas - är det verkligen en bra idé? Om Sjöstedt & fp menar att ifrågasättanden (eller beröm) för omedelbar bidragsförändring ska tas in lagom till årets budgetproposition då har de hoppat i en galnare koffert än den kulturutredning de argumenterar mot på regional nivå.

Längesen är nu - inte bara vid Heklafjäll.

Ett alltmer frekvent irritationsmoment när man blir äldre är att andra - inte nödvändigen yngre, lika ofta jämnåriga som vill visa hur modärna de är - avfärdar det ena eller andra i ett meningsutbyte med att "det var ju så längesen". Det behöver inte vara en jämförelse med något på 1970-talet - vanligt förekommande hos s.k. fyrtiotalister - det kan vara något som hände för fem år sen. Ibland får man en känsla av att i förrgår är lika obestämt "längesen" som 1920 då ganska få av oss som lever idag fanns med. Radikalast är guddottern när hon tycker att historiefrågor på TP är orättvisa - "ja, men då var ju jag inte född". Nej, inte jag eller hennes mor heller om det gäller Strindberg eller trettioåriga kriget. Det finns vissa undantag: Ingen någorlunda medveten person vill bli befunnen med att bagatellisera t.ex. andra världskriget genom att kalla 1939 eller 1945 "längesen". Då kan man komma inför domstol, åtminstone i Tyskland. Årtalen för det senaste Balkankriget har vi däremot aldrig lärt oss om vi inte var personligen berörda. Och "längesen" ger idag sällan mer status än "gammalt" dvs. noll. Undantaget är Antikrundan: konstartefakter ökar i pekuniärt värde med åldern, något som inte tankar, minnen eller erfarenheter får del av. De är ju mer svårsålda.

Nu har vi hursomhelst alla fått en rejäl tillrättavisning av naturen själv. Vulkanen Eyjafjallajökull hindrar för tiden samfärdseln i luften för miljoner människor, för att inte tala om alla varutransporter. Den hade sitt senaste utbrott, som varade i ett (1) år (!), för så "längesen" som 1821 och har nu sitt tredje utbrott på 1100 år. Tur att islänningar alltid varit bra på historia. Om grannen Katla kommer igång blir det ett betydligt kraftigare utbrott; den brukar köra igång en à två gånger per sekel och senast var för 92 år sedan. Det  börjar alltså bli dags för gamla Katla att lätta på trycket. "Längesen sist", någon?

Bocelli får Åhlén att sjunga ut

I tisdags bröt nestorn bland svenska musikkritiker ett tabu i SvD. Såhär skrev Carl-Gunnar Åhlén om Andrea Bocelli: "Det sägs att Bocelli har slagit en bro mellan populärmusiken och operan. Men det är han inte ensam om i världshistorien (läs Caruso, Gigli, Jussi, Nelson Eddy, Jeannette Macdonald, SOS, Mario Lanza, Dellert, Ernman, osv. - min anm.) . Däremot torde han vara den förste som skapat en klyfta mellan de operaälskare som vägrar att ompröva sina musikaliska värdegrunder och dem som redan gjort det eller inte bryr sig." Till den senare gruppen hör en majoritet av musikkritiker liksom av chefer för musik- och operainstitutioner. Och om de inte gör det så låtsas de. Ingen vågar diskutera att man kanske, kanske kan få ny publik genom crossover mellan populär- och "konst"-musik och ingen vågar heller göra bort sig genom att ifrågasätta kommersiell framgång. Respekten för pengar slår allt i våra dagar och man utmanar inte 70 miljoner sålda cd-skivor även om man grimaserar på kammaren. Och dessutom har ledande intellektuella lärt oss att alla värden är relativa. Gamle Åhlén blir då lika perfekt som unik i rollen som barnet som pekar och säger att kejsaren är naken. Och det är inte smörtenoren som står med rumpan bar - han har aldrig lovat något annat än det han håller - utan de som tror att det går att nå publikens hjärtan med något mer krävande genom att hänga på honom & consortes. Var och en blir salig på sin facon sa redan Gustav III och han grundade t.o.m. en fortfarande levande opera. Lev och låt leva också i musiken. Men tro inte att det finns några genvägar för konsten till publiken. Möjligen tvärtom.    

Tunna häften med tyngd - Godard och Paulin

Igår lyste solen på kullen mittemot och jag klättrade högst upp och läste ut två tunna men innehållsrika volymer, nja, snarare häften, som jag släpat med mig ett tag i portföljen utan att ta mig igenom.

Först klämde jag intervjuboken Future(s) of Film med gamle filmmästaren Jean-Luc Godard (typ 80 sidor, inte så avskräckande, resten är förteckningar över böcker & filmer) - härligt med mänskor som kan formulera sig kort och dräpande - "people talk a lot about the images but there is only the text nowadays - on computers there is more text than image" - gäller det bara film? Själv kom jag att tänka på min egen arbetsplats, operan, där texten som levande innehåll av olika skäl hörs allt mindre från scenen och om alls oftast inte längre på publikens språk medan den i och för sig nyttiga textmaskinen ger Gutenberg revansch över prosceniet. Ja, jag vill att alla ska förstå men måste de intellektuella processerna dominera över alla andra? En tunn volym i hårda brandgula pärmar från bokrean och precis vad man behöver för att trigga sig igenom en dvd-box med minst dussinet Godardfilmer som man kan hitta för under 200 spänn i vissa videostores.  

Passade sen på att läsa färdigt - inga andra jämförelser, för satan - den kontroversielle teaterregissören Anders Paulins tunna 123 fragment (101 sidor) - ibland litet mycket av det Tower of Babble som han på ett ställe själv ironiserar över - men vi behöver osentimental analys av vad som gör konst till vara i stället för handling och publiken till kund i stället för partner - utgiven av Dramatiska Institutet i bara 150 ex så dom hoppades väl inte på större genomslag ens i teaterbranschen, sedan länge i hög grad gisslan hos sina egna marknadsavdelningar. Visst, inga nyheter - många har sagt ungefär samma saker tidigare - men nya generationer måste formulera det gång på gång om vi teatermakare inte ska drunkna i våra egna restprodukter - för att uttrycka sig milt. Beställ, läs, skit i det ibland pretentiösa filosoferande och begrunda de kloka reflektionerna och tvinga i förbifarten fram en ny upplaga. Annars får den väl spridas som samizdat om någon minns vad det var. Ska tänka på det här också på jobbet - publiken betalar en del av kostnaden för mötesplatsen men inte för upplevelsen - den måste vara resultatet av en handling - "jag utsätter mig för t.ex. Figaros bröllop just ikväll" - utförd av en partner, inte köpt av en "kund". Teatern är varken varuhus eller bordell hur demokratiskt (?) det än skulle kunna låta.

Folkmord och hedersmord - historielektion pågår 3/4 2010

Vi måste börja plugga historia, just nu närmare bestämt Mindre Asien (säger man så fortfarande?) och Mellersta Östern, alldeles speciellt dess religiösa och demografiska förhållanden. När jag läste religionshistoria i skolan i början av 60-talet hade läroböckerna nyligen kursiverat avsnitten om "de orientaliska kyrkorna" och det var frivilligt att läsa. Det gjorde jag i smyg på någon trist lektion och det var tur för sen dröjde det ju inte länge förrän de stod i Södertälje. Assyrier och syrianer, nestorianer, kaldéer och malekiter och allt vad de heter. På 80-talet fick jag en ytterligare push av skönsjungande Syster Marie Keirouz, som blev den orientaliska kristenhetens oortodoxa (kvinnliga) röst och med cd-häften som släppte loss en djungel av fornkristna kulturer, som med nöd och näppe överlevt arabkalifat och ett relativt mångfaldstolerant ottomanskt rike för att i modern tid nästan krossas av nya nationalstaters krav på kulturell och etnisk enfald.

Just idag får vi lektioner både på ledarplats och Under strecket i Svenska Dagbladet. Ingvar Karlsson, lika outtröttligt generös lärdomsgigant som besserwisser (jag vet, jag har varit hans gäst på Institutet i Istanbul och blivit strängt tillsagd att tiga tills han var färdig varje gång han talade om något - ingen dialog där inte) lyfter under rubriken "Folkmordet som aldrig ägde rum" fram Mindre Asiens greker och deras öde ur den historiska kökkenmödding, som vår riksdag olyckligt men säkert välment röstade om för ett par veckor sedan. Karlssons artikel verkar väldokumenterad och han försöker knappast minska grekernas lidanden. Och man ska naturligtvis hushålla med begreppet folkmord för att undvika en hemsk inflation.  Däremot förefaller det lättvindigt att befria dagens Turkiet från allt ansvar för vad som skedde för snart 100 år sen för att det ottomanska rikets efterträdare är en ny statsbildning. Tyskland kommer aldrig att kunna frånsäga sig sitt ansvar för nazismens dåd, USA aldrig ansvaret för att Sydstaterna höll förfäder till nutida amerikaner i slaveri. Om det nu är fel att bunta ihop illgärningar mot en grupp med dem mot en annan så lär vi oss gärna distinktionerna fast de mest ser ut som olika våningar i helvetet. Och - visst - hur många av våra rikdsagsmän hade tagit reda på vilka de "pontiska grekerna" var innan de röstade?  Karlsson påminner också om att västmakterna planerade ett Mindre Asien utan något Turkiet alls efter sultanatets fall. Mycket intressant. Vi läser gärna på mer utan att för den skull kompromissa om att försöken att utrota den armeniska minoriteten väldigt mycket ser ut som ett planerat folkmord. På min mormors tid kallade vanliga svenskar det för "förintelsen" av Mindre Asiens kristna.

På ledarsidan fortsätter Sanna Rayman historieseminariet. Som beställare och dramaturg för Daniel Börtz Svall - en opera om hedersmord (Kungliga Operan 2006) - intresserar det mig att vänsterpolitikerna Amineh Kakbaveh och Ilona Szatmari Waldau i riksdagen och kommunalt i Uppsala arbetar för att på ett bestående sätt hedra hedersmördade Fadime Sahindal, en modig ung kvinna som offrade livet för att fästa vår uppmärksamhet på ett fenomen som många valt att negligera. Staty låter lite mossigt men kör för det, de enda med invandrarbakgrund som förevigats i sten eller brons i Sverige är väl kungligheter. Men SR har hittat röster bland kurder i Uppsala som inte ser Fadime som en förebild utan som "smutsig, använd" (!) "Ett torg med hennes namn skulle vara helvetet och ännu en förnedring av det kurdiska folket ooch deras kamp för ett eget land." I vilket århundrade befinner vi oss? Om kravet för att stödja kurdernas kamp för frihet - med eller utan eget land - är att ta ställning mot hedersvåldets offer, då förnedrar sig de som hyser såna åsikter alldeles tillräckligt själva. Men som så ofta när majoritetssvenskar frågar vad minoriteter tycker lyssnar man på någon fanatisk förening som utnämnt sig till hela gruppens företrädare. Varav man än en gång borde lära att se alla individer som först och främst (i detta fall svenska) medborgare med sådanas rättigheter och skyldigheter, inte som medlemmar av olika etniska eller andra "grupper". Desto mer chockerande att Uppsalapolitikern Mats Jonsson från centerpartiet(!) enligt Rayman menar att en staty skulle ses som "ett monument mot dem" = stadens invandrare från Kurdistan och dessutom att svenskar skulle ha tagit Fadime som gisslan(!) för att "manifestera den svenska kulturens överlägsenhet". Kakabaveh har samma "bakgrund" som Fadime Sahindal och bägge har visat mer mod än många andra svenskar oavsett "bakgrund". Att en företrädare för ett demokratiskt parti i Sverige 2010 uttalar sig som Mats Jonsson är djupt chockerande - även om vi mötte en del liknande resonemang när vi höll på med Svall för snart ett halvt decennium sedan.

Vi måste sluta med att dela upp medborgare i grupper - religion är en privatsak, rötter för familjekretsen. Sen får vi läsa på historien bättre, allihop, en del av oss kanske om Sverige, Norden, Skandinavien, andra om t.ex. "Mindre Asien", om folk och kulturer, som ansågs försumbara för femtio år sen innan de invandrade just hit, och allt annat som sattes kursivt i läroböckerna då de snart äldsta av oss gick i skolan. Det är en sak att prata om "mångfald" - som sämst som ursäkt för att slippa problem, en helt annan sak att använda den för att bilda sig om vår värld och våra medmänniskor.