Längesen är nu - inte bara vid Heklafjäll.

Ett alltmer frekvent irritationsmoment när man blir äldre är att andra - inte nödvändigen yngre, lika ofta jämnåriga som vill visa hur modärna de är - avfärdar det ena eller andra i ett meningsutbyte med att "det var ju så längesen". Det behöver inte vara en jämförelse med något på 1970-talet - vanligt förekommande hos s.k. fyrtiotalister - det kan vara något som hände för fem år sen. Ibland får man en känsla av att i förrgår är lika obestämt "längesen" som 1920 då ganska få av oss som lever idag fanns med. Radikalast är guddottern när hon tycker att historiefrågor på TP är orättvisa - "ja, men då var ju jag inte född". Nej, inte jag eller hennes mor heller om det gäller Strindberg eller trettioåriga kriget. Det finns vissa undantag: Ingen någorlunda medveten person vill bli befunnen med att bagatellisera t.ex. andra världskriget genom att kalla 1939 eller 1945 "längesen". Då kan man komma inför domstol, åtminstone i Tyskland. Årtalen för det senaste Balkankriget har vi däremot aldrig lärt oss om vi inte var personligen berörda. Och "längesen" ger idag sällan mer status än "gammalt" dvs. noll. Undantaget är Antikrundan: konstartefakter ökar i pekuniärt värde med åldern, något som inte tankar, minnen eller erfarenheter får del av. De är ju mer svårsålda.

Nu har vi hursomhelst alla fått en rejäl tillrättavisning av naturen själv. Vulkanen Eyjafjallajökull hindrar för tiden samfärdseln i luften för miljoner människor, för att inte tala om alla varutransporter. Den hade sitt senaste utbrott, som varade i ett (1) år (!), för så "längesen" som 1821 och har nu sitt tredje utbrott på 1100 år. Tur att islänningar alltid varit bra på historia. Om grannen Katla kommer igång blir det ett betydligt kraftigare utbrott; den brukar köra igång en à två gånger per sekel och senast var för 92 år sedan. Det  börjar alltså bli dags för gamla Katla att lätta på trycket. "Längesen sist", någon?