Kultur

Stort & smått - väck mig men hojta inte!

Väcktes i morse som vanligt av klockradion dvs. P1 Morgon. Denna onsdag av Dror Feiler och Lisa Abramowicz i rabiat ordväxling om Ship to Gaza - ett minst sagt konfliktivt ämne, där empati och analys inte nödvändigen kan förenas i en slutsats. Men de båda kombattanterna lät som klichéer av sig själva. Deras "debatt" av det slag där ingen får tala till punkt, bara presentera sig som åsiktsmaskiner - han på en båt i Medelhavet, hon i en studio i Stockholm -  blir underhållning. Medan Gazaborna lider, islamistiska Hamas konsolideras, de illegala bosättningarna utvidgas och Israel alltmer utvecklas till militaristisk teokrati om man ska tro t.ex. Eyal Press i New York Review of Books av 29 april. Och det måste man nog. Där recenseras fyra nya böcker om hur religiösa extremister tar över armén i Mellanösterns trots allt enda demokrati - ingen uppbygglig läsning men med ett lågmält tonfall långt ifrån P1:s utbrott av konfrontationsradio. Men det är mitt fel också - jag vill ju inte vakna ljuvt till klassisk musik.   

Darling bättre sent än aldrig ...

"Andlig nöd vid Stureplan. "Darling" är en klasskildring som kliver rakt in i samtiden med ett bultande hjärta bakom den strama, cyniska fasaden" skrev t.ex. Helena Lindblad i DN om Johan Klings film som jag missade på bio fast min avsikt var en annan och nu äntligen fick se i SVT, beklämd och fascinerad. Just ordet beklämmande passar sällsynt bra, ett annat är bitter men också rörande. Dessutom lika obevekligt  stram i kompositionen som i sin politiska analys. Och med två kongenialt spelade huvudroller. Michael Segerström får oss att skämmas medan han ler sig igenom filmen, töntig och gripande som vänlig och förhoppningsfull femtioplussare på dekis utan armbågar i fel decennium. Michelle Meadows ler däremot aldrig som osannolikt bortskämd  stureplansbrud  med noll koll såväl på samhällets realiteter som på hur andra ser henne - länge omöjligt att avgöra om hon är en ready made manipulerad av regissören eller ett geni på att spela totalt uttryckslös. Klings film är en konstnärligt klockren dystopi där linjen dras stenhårt från banala överflödsproblem till fullständig förnedring. Det enda försonande - förutom ena offrets genanta förmåga att vara positiv under de vidrigaste prövningar - är en viss mänsklig seghet oavsett omständigheterna. En briljant film - vilket alla andra förstås konstaterat långt före mig. Men bättre sent än aldrig.  

Smått och gott: Stefans omläsningar

Eftersom alla Understreckare i SvD finns på nätet ska du - om du missade den - läsa (om) Tobias Hardings Är du kund i någon folkrörelse? från 14 maj. (Manna för själen för den som ett par gånger i veckan på min arbetsplats Operan måste påminna några kolleger om att vi har besökare, åskådare, publik, inte kunder - även om det inte saknats röster på sistone som likt teaterdirektören i Zolas Nana velat tala om teatern som en bordell. Att ett besök på en föreställning eller konsert inte är ett inköp av en konsument utan en handling av en medborgare. Harding talar i första hand om politiska partier och civilia organisationer men får ändå stark bäring också på konsten i en tid då självcensur ändå framställs som en option för konstnärer: "I stället har vi att göra med självutnämnda representanter för grupper som definieras uppifrån, finansierade genom gåvor och andra medel ... Kontakten mellan samhällsklasserna har raserats och även de mindre välbeställda företräds nu av nätverk av välutbildade idealister." Idealist låter fint men allt beror på idéerna. Ingen tvingar någon att lösa entré till en utställning med bilder som sårar betraktaren och att sätta eld på konstnärens hus är avgjort att driva medskapandet för långt även om parollen en gång löd "konsten ska göras av alla". 1975 var jag med om att publiken vid festivalen i Nancy hindrade en grupp från shahens Iran att börja spela sin föreställning. Med facit självklart diskutabelt ur yttrandefrihetssynpunkt men det satt landsflyktiga tortyroffer i salongen och att det skulle komma till handgripligheter var nog uteslutet. Gruppens säkerhetsvakter - ovisst vilka de bevakade egentligen - var de mest provokativa men ingen i publiken föll för utmaningen.

Samma dag, den 14 maj, talade radarparet Svegfors/Benkö för sin sjuka mor i DN under rubriken Tidningarna bryr sig inte om yttrandefrihet men det betyder inte att deras artikel inte var läsvärd. Framför allt när de höjde blicken från det inhemska slagfältet. De påminde bl.a. om Murdoch Jr:s kamp mot BBC där han vill minska det statliga stödet så mycket som möjligt därför att "Den enda pålitliga, uthålliga och bestående garantin för oberoende är vinst." Jo, tack, exit public service och tillgänglig kultur som vi känner dem. Eller som S & B helt korrekt påpekar: "Självfallet har själva existensen av radio och tv i allmänhetens tjänst alltid beskurit de kommersiella medieföretagens affärsmöjligheter." Det är ju själva idén bakom. De avslutar med närmast troskyldig sjäälvklarhet: "Ty James Murdoch har  i grunden fel när han beskriver profiten som garanten för oberoende. Den garanten heter rättsstaten." Just det. Sen betyder inte det att SR är ensam om att värna yttrandefrihet och publicistiska värden. Dvs. återigen att ta del av ett utbud inte som konsument utan som medborgare.    

Fjäriln vingad syns på Haga?

Det räcker med en snabb promenad förbi Haga slott för att övertyga sig. Skövlingen av natur och kultur är ofattbar. Naturligtvis kommer det att snyggas upp och cacheras före den kungliga inflyttningen. Men alltför många okänsliga ingrepp skiner i ögonen. Den oregelbundna stig som vi förut promenerade runt udden har breddats och förstärkts till körväg för bilar. Vi förutsätts nu lustvandra längs det höga staketet som med belysning och bevakningskameror associerar till fångläger. Bakom det planteras en massiv häck som aldrig kommer att bli en del av den naturliga växtligheten. Ett stort antal träd har huggits ned och annan vegetation rensats långt utöver rimlig parkvård. Trots att Ekotemplet lämnats utanför den kungliga enklaven har man dragit staketet så nära som möjligt och skapat en obegriplig ögla, som de boende knappast har någon glädje av. Fortfarande i fredags kunde man gå genom det område som inom kort spärras av. Därinne ser ingreppen lika illa integrerade ut. Fortfarande kan man njuta kaffe med Hagabulle på Vasaslättens unika parkkafé men vi hukar oss inför invasionen av nyfikna i sommar. Hur många nya besökare klarar parken? Nils-Erik Landell har ensam fortsatt att protestera i artiklar och insändare, som ekar de inledande avsnitten i hans uppslags- och kärleksfulla, en smula kaotiska Gustaf III och Det ofullbordade slottet (2010). Alla andra röster tycks ha tystnat inför bröllopsyran. Och Landell skriver om vandalisering av nationalstadsparken utan att nämna den nu aktuella orsaken. Politikerna har låtit sig köras över av Hovförvaltning och Säpo. Visst fladdrar en och annan fjäril även denna vår på Haga. Det till synes förnuftiga kronprinsparet borde med rätt rådgivare ha valt att bosätta sig någonstans där de inte skapar olägenhet för invånare i tre städer och orsakar så diskutabla ingrepp i vår enda nationalstadspark.

Capital of Scandinavia forts - "dårfinkarnas festival" ?

När gamla politiker intervjuas om dagsläget på deras gamla områden brukar det självklart bli både vin och vatten. Nu är det längesen en kulturminister som hette Bengt Göransson ständigt lika nyfiken sprang i skytteltrafik mellan huvudstadens stora och små scener - kommer ni ihåg den där plastpåsen han alltid hade i ena handen? Vad var det i den? Det får vi aldrig reda på. Hursomhelst visade en intervju i lördagens SvD att BG inte tappat stinget. Jag tillåter mig ett längre citat: "Man kan inte leva på fyrverkerier. Man ska inte vara utan dem men de får aldrig ta över den grundläggande kulturverksamheten. Stockholm kommer att upptäcka att festivaleringen av staden är ett misstag. ´The capital of Scandinavia' - vad är det för dårfinkar som har hittat på det? Det är ju pinsamt!" Klok analys spetsad med en hälsosam giftighet - poff! där small en väldigt pretto ballong och såna brukar bara innehålla luft. Det är därför de flyger. Festival är fantastiskt men måste avteckna sig mot en vardag av högsta kvalitet.  

Ny stadsarkitekt i the Capital of Scandinavia

"Höghus är knepiga" säger Stockholms nya stadsarkitekt Karolina Keyzer enligt en intervju i SvD den 28 april (som råkar vara min födelsedag så jag må vara förlåten om jag fäster särskild vikt vid saker som sker eller sägs på detta datum...) Hon efterträder Per Kallstenius, stadsarkitekt i två omgångar mellan 1984 och 2010 och en person som att döma av hans framtoning i offentliga debatter inte blivit motsagd sedan han slutade högskolan. Stadsarkitekt i Stockholm måste vara ett av de roligaste jobben i kommunal tjänst och samtidigt ett av de mest utsatta. Risken att bli hängd för det ena eller det andra som inte faller stora opinioner på läppen är minst sagt överhängande. Men just nu måste ändå utmaningarna - som riskabla uppgifter kallas på nyspråk - vara större än på länge.

Slussen är ett ärende där långbänk bara är förnamnet och där det liggande förslaget kan lösa hur många trafikproblem som helst men ändå aldrig vinna stockholmarnas eller några andras hjärta, tvärtom. Stockholm Waterfront är ett redan förlorat slag. Keyzer kallar detta radikala brott med stenstadens skala "väldigt tydlig i stadsbilden" - en eufemism som kan bli klassisk. Ännu inte fait accompli är bl.a. skyskraporna Tors torn som på de senast skisserna bara ser ut som något som varit högre men knappast blivit mer tilltalande. Sen har vi det omdebatterade nya Västra city. Jakten på grönområden att omvandla till tomter för förtätade bostadskvarter har väl bara börjat.

Det känns tryggt att höra KK tala om behovet av "medvetna strategier i en snabbt växande storstad". Men där är möjligen en hake. På vilka grunder tror sig Stockholms planerare veta att staden kommer att växa med minst 200 000 invånare till 2030? Är det troligt, möjligt, önskvärt? Är det en storhetsdröm hos politiker och tjänstemän eller en förevändning för strategier som man vill lansera av andra skäl?  Och om en så drastisk ökning av Stor-Stockholms befolkning verkligen är realistisk och skall föregripas i planeringen av bostäder, infrastruktur, osv. svarar man bäst på det genom en utvidgning av staden som vi känner den idag? Samma möjligen dubiösa utvecklingstro som t.ex. i ett annat sammanhang får just nu borgerliga kulturpolitiker i Stockholm - "landets tillväxtmotor" enligt t.ex. s-politikern Ilija Batjlan - att tala om ett framtida kulturliv dygnet runt för en befolkning som tydligen aldrig sover. Tankar som också togs fram för att motivera den aborterade tillbyggnaden av Stadsbibliotek så länge den var kopplad till den likaledes inhiberade Odenplansgallerian för att med den dygnet runt serva tusentals besökare som skulle välla upp från Citybanan ... Cirkelargument, om något!

Eftersom det var min födelsedag tänkte jag att jag kunde få önska mig något av den nya stadsarkitekten. Jag tycker hon ska ställa sig längst ner i början en av stans äldsta och mest traditionstyngda stråk, Regeringsgatan, från Gustav Adolfs torg och upp över Kungsbron och resterna av Brunkebergsåsen. Ser den inte väldigt konstig ut? Ska det verkligen se ut som den gör idag? Jag säger inte vad jag och många andra tycker - KK får själv bilda sig en åsikt. Men där finns absolut en uppgift för en stadens arkitekt som inte är rädd för utmaningar.

For the public good?

"De säljer ut allt i rasande fart" - ungefär så sammanfattades den borgerliga privatiseringspolitiken över en kaffe av en tidigare arbetskamrat som nu jobbar med arkivfrågor på landstingsnivå. Det handlar inte bara om vart skolans eller sjukhusets arkiv tar vägen när de säljs utan lika mycket om att värna en offentlighetsprincip som privata företag inte är underkastade. Ditt studentbetyg räddas av det allmänna när din gamla skola säljs ut men det kommer däremot att bli mycket svårt att om tjugo, trettio år forska om privatiseringen av vården eftersom dessa utförsålda vårdinrättningar inte har högre arkivkrav än vilket företag som helst.

Såhär skriver Göran Rosenberg i DN 12/5 2010: "Vi är numera så vana vid tanken på ekonomisk vinst som drivkraft i allt från skola och vård till kultur, kommunikation, forskning och infrastruktur att vi snart inte kan föreställa oss att dessa verksamheter skulle kunna drivas av någon annat. För inte så länge sedan drevs de likväl av något annat eftersom de då drevs utifrån en politiskt grundad övertygelse om att verksamheter som var till för samhällets väl måste drivas och bäras av något annat än ekonomisk vinst. I sista hand av solidarisk finansiering och medborgerlig tillit." Analysen är kristallklar om än mångordig. Men jag utgår från att GR vill vara dräpande sarkastisk när han tillägger att han "inser att sådana begrepp idag förefaller otidsenliga". Förefaller, ja, inte är. Litet milt ändå - liksom underrubriken "om när vinst är en olämplig drivkraft".  

På nästa uppslag i samma DN kritiserar två Seko-företrädare regeringens förslag till ny postlag: "Naivt att tro att marknaden kan ge alla full postservice". Ja, i sanning naivt och, nej, varför skulle den göra det? Om jag inte har missuppfattat allt så hör detta att ge överhuvudtaget inte till marknadens natur. I början av 1990-talet ingick jag helt kort i ett sammanhang i en internationell organisation där man bl.a. skulle försöka orientera företrädare för institutionsteatrar från de f.d. diktaturerna bakom den då nyss fallna järnridån i hur de skulle navigera i ett för dem okänt landskap, där bidrag inte längre betalades ut automatiskt på rekommendation av en politisk byråkrati och där både folkrörelser och sponsorer kunde spela en tidigare  helt okänd roll. Men många ville inte höra någon f.d. västtysk eller skandinav lägga ut texten över t.ex.  samspelet mellan skattefinansierade kulturbidrag och graden av självförsörjning genom publikintäkter utan upprepade som ett mantra "The market will give us" med varierande öst- eller centraleuropeisk brytning. Eller som någon sa i ett känslomässigt utbrott "You do not understand - they took from us everything and now you want us to pay taxes!" 

Seko-pamparna skriver att "en fungerande postgång över hela landet är en förutsättning för yttrandefriheten och demokratin" - "för känsligt och värdefullt att helt lämnas åt marknadskrafterna." Det där "helt" gör - liksom Göran Rosenbergs "otidsenliga" begrepp - Janne Rudén och Alf Mellström så plötsligt hovsamma i en mördande kritik av hur ansvaret för det allmänna bästa flyttas till marknaden från den gemensamma sektor som inte skulle behöva bära beteckningen "staten" som ett öknamn.

Direkt från ABF-huset - senkommen Hagadebatt

Under rubriken Rädda Haga och Nationalstadsparken! ordnade ikväll tisdag ABF den första offentliga diskussionen om en av de avgörande frågorna för Norra Stockholm och dess invånare, en fråga som ytterst handlar om demokrati. Statens fastighetsverk hade hoppat av diskussionen. Oppositionsrådet (s) Johanna Graf från Solna vittnade att man i stort sett ställts inför frågan om kronsprinsparets inflyttning och modifikationerna i parken som ett fait accompli - SÄPO var den yttersta instansen och grunddokumenten hemliga. Dessutom kändes ännu ingen opinion från allmänheten. Graf fick oss att tänka "Sektionen" i Millennium - någonstans sitter hemliga farbröder och har redan oåterkalleligt beslutat över våra, vätterosornas och den blivande regentens huvuden. Natur- och stockholmsskribenten Nils-Erik Landell beskrev omständligt men kärleksfullt fascinerande och med närmast skabrösa detaljer ur det lägre djurlivet hur oersättliga naturvärden äventyras. 

Själv vet jag föga om örter och baggar och något mer om Gustav III och Louis Jean Desprez men har mest tänkt på parken, där barn jag lekt, som dyrbart och  älskat sommarviste för barnfamiljer från Solna och pensionärer från Vasastan. Men den avstängda del som de flesta av oss ser som ett oproportionerligt inrtrång är egentligen för liten för att garantera de nyinflyttades säkerhet. En talare ville polisanmäla hovet, säpo och fastighetsverket för vandalisering i samband med stängselbygget. En annan välkomnade kronprinsessan som ambassadör för nationalstadsparken och såg de nyfikna som parets bostad kommer att dra till sig som bekräftare av dess kulturvärden. Den senare såg ärendet som en pilotfråga för en framtid då t.o.m. säpo måste skaffa sig ekologisk expertis. Vissa var mycket intresserade av jordnära detaljer i omläggningen av parken, som hade kunnat hanteras bättre. Några har redan gett slaget förlorat och menar att det bara gäller att se det som en läxa för framtiden. Andra hoppas att en klok blivande drottning ska ta till sig reaktionerna och bygga sin familj på något av de elva slott i stockholmsområdet som inte ligger i lika känsliga områden eller spelar samma roll för en ökande stadsbefolkning med krympande  grönområden ...  Alla verkar överens om att det handlar om demokrati och att ärendet skötts med sällsynt arrogans av inblandade myndigheter och förvaltningar som uppträder som överhet från en annan tid. Inklusive det fega Riksantikvarieämbete som tydligen yttrat att de kulturvärden som kommer i fara ersätts av de som skapas av den kungliga bosättningen.

Men - som någon sa - det gick ju att rädda Asplunds stadsbibliotek trots en internationell arkitekttävling för massor av pengar och bindande fattade beslut. Graf, Lindell och ABF-representanten uppmanade till opinionsbildning. Fem insändare i vardera DN, SvD, AB och Expressen skulle som oppositionsrådet Graf uttryckte sig upplevas som en folkstorm av "ett trendkänsligt kungahus". Synd att hon inte sa det högt för något år sedan. Landell beklagade att "kultursidorna inte betraktar natur som levande kultur". Synen på kungligheter avgör om man skriver eller inte. Alltså - blogga, facebookgruppa, ring P1 och skriv insändare i gammelmedia - det finns minst tre frågor att ställa: Varför handläggs ärenden av det här slaget som om vi levde före demokratins tid, sköts Hagaparken verkligen på bästa sätt i sina brukares intressen och varför har man placerat ett så känsligt säkerhetsobjekt som tronföljerskan med familj på en plats där naturens intressen borde slå ut säkerhetsaspekterna?