Kulturskribenten Jackie Jakubowski från Judisk krönika är en av de mest nyanserade och därför mest respektabla av staten Israels apologeter. Han gör det inte lätt för sig i svåra frågor, han kallar inte all Israelkritik antisemitism och han anklagar inte världen för att "hata Israel och judarna". Snarare försöker JJ trovärdigt och kritiskt förklara varför så många i Israel och en del av deras sympatisörer i världen så envist hävdar eller möjligen ärligt upplever just att "alla" hatar dem och deras förlovade land. Och det är förstås nyttigt att vi som menar att tvåstatslösningen redan borde vara verklighet påminns om att det finns krafter som verkligen vill utplåna Israel. Med en anslående allusion till Maciej Zarembas just avslutade artikelserie i DN om mobbing kallar JJ Israels befolkning "en nation med posttraumatisk stress".
Se non è vero, è ben trovato. Litet för väl funnet, kanske. Den stora skillnaden är ändå att de individuella mobbningsoffer som Zaremba skrivit om helt saknar medel till sitt försvar medan Israel är beväpnat till tänderna. I förhållande till yta och antal invånare världens största militärmakt. Ingen behöver skämmas för att stödja fredsprojektet Ship to Gaza men måste också kritiskt granska deltagares och sponsorers bevekelsegrunder. Och JJ har förstås rätt i att varken Israel eller resten av den demokratiska världen har något gott att vänta sig av Iran, Hamas, Hizbolla eller islamistiska sponsorer. Men om vi ska vara anständiga är den svagaste parten i Israel/Palestina, de verkliga offren för "posttraumatisk stress", är ändå inte den statsbärande delen av befolkningen utan offren för fördrivning, flyktingskap, ockupation, bosättningspolitik, diskriminering och murar. Kan vi i alla lägen kritisera palestinierna för att välja vännner där de hittar dem och sådana som vi skulle betacka oss för?
Gamle Goethe var knappast någon revolutionär och inte demokrat i vår mening men låter Ifigenia svara skyternas härskare att "naturen har inte lämnat den svage helt utan medel till sitt försvar ... och övermakten förtjänar att man brukar dem". (Det är inte alla dagar som någon av den demokratiska världens ledare är så generös mot t.ex. Gaza som president Obama just idag.)
Hej Stefan, du skriver om Israel som ”är beväpnat till tänderna. I förhållande till yta och antal invånare världens största militärmakt” och samtidigt om palestinier som ”är offer för fördrivning, flyktingskap, ockupation, bosättningspolitik, diskriminering och murar”. ”Kan vi i alla lägen kritisera palestinierna för att välja vänner där de hittar dem och sådana som vi skulle betacka oss för?” frågar du.
Du jämför alltså Israel med palestiniernas situation. Men är inte en rimligare jämförelse befolkningen i de omkringliggande arabländerna där palestinierna har det bättre http://blog.camera.org/archives/2005/09/missing_un_repo.html? Vill man verkligen visa hur dåligt palestinierna har det kan man ju jämföra med levnadsstandarden i Sverige eller USA men är detta rimligt och skäligt? Varför jämför du inte med Afrika http://cozay.com/ där var femte barn dör innan fem års ålder?
Du beskriver sedan palestinierna som fördrivna. Men lika många judar blev, som bekant, fördriva från deras hem i arabländerna, när Israel bildades 1948. Dessa judar hade i vissa fall bott i arabländerna i mer än tusen. Dessa judar är väl lika fördrivna som palestinierna, eller?
Sedan är palestinierna flyktingar. Till skillnad mot de judiska flyktingarna som assimilerades bättre eller sämre i det israeliska samhället så vet alla att det var Egypten och Jordanien som ockuperade Palestina från 1948-67 som behöll palestinierna i flytingläger och konserverade deras status som flyktingar. Så här är de skyldiga Egypten och Jordanien, inte Israel med sin överlägsna militärmakt.
Nästa ord du använder är ”ockupation”. Ja, palestinska områden var ockuperade av Egypten och Jordanien 1948-67 och sedan 1967 av israel. Är Israels ockupation enbart av ondo? Jämför man med t ex befolkningar i arabländer eller befolkningar i Afrika (se länken ovan) så har livet för palestinier under den israeliska ockupationen varit bättre. Just nu är ekonomin på uppåtgång på Västbanken som fortfarande är ockuperat. Skulle ett slut på den israeliska ockupationen automatiskt innebära avsevärd förhöjd levnadsstandad för den palestinska befolkningen ? Svaret är igen beroende på vem man jämför med. Om man jämför med annan arabisk befolkning (se länk ovan) så har palestinierna det bättre redan under den israeliska ockupationen.
Bosättningspolitik. Gränsen mellan Israel och Västbanken/Palestina har inte bestämts och ska bestämmas av kommande förhandlingar. När förhandlingar genomförs är det rimligt att anta att man kommer att dela upp landområden så att den palestinska sidan kompenseras. Blir det ett oberoende Palestina så får de bosättare som nu bor i den palestinska delen välja om de vill återvända till Israel eller stanna kvar nu som medborgare i en palestinsk stat.
Den israeliska ockupationen och bosättningspolitiken har självklart gjort det svårare för palestinier t ex att förflytta sig fritt. Trots detta har palestiniernas levnadsstandard ökat.
Diskriminering. Judar diskrimineras av araber och araber diskrimineras av judar. Slutligen har vi ”muren”, stängslet som har byggts för att göra det svårare för att de palestinier som vill idka terror mot den israeliska civilbefolkningen. Och om man tittar på statistiken så är muren/stängslet mycket framgångsrikt.
Sedan uttrycker du viss sympati för de palestinska offren. Kan vi ”i alla lägen kritisera dem” för att de slår ihop sig med fascister och islamister? Eller nazister, för den delen (stormuftin av Jerusalem)? Behöver palestinierna sådana bundsförvanter? Klarar de sig inte utan Iran eller nazityskland på den tiden det begav sig? Jo, självklart så valde och vräkte Arafat, liksom Abbas och Hamas idag vilka de vill ha kontakt med och vilka de inte vill ha kontakt med.
Hamas har t ex uttryckligen sagt sig vilja förinta judarna och Israel. Måste de säga detta? Det verkar som om du, när du beskriver palestinierna enbart som offer också tar bort från deras ledare ett visst ansvar när du skriver att man kan förstå vilka bundsförvanter de vill ha. Detta är et ganska märkligt resonemang som jag inte tror att ens palestinierna köper.
Varje gång Israel dragit sig tillbaka har detta setts som en seger av palestinierna. Måste de se detta som ”en seger”? Måste palestinierna hurra och vara glada när judar och andra dör?
Posted by: Zvi Wirschubsky | June 11, 2010 at 10:47 PM