Kultur

Gott hem i midsommartid?

Är skenhelighet numera en helighet som det skiner om? Vad vet jag. Redan för trettio år sen trodde en kompis, inte särskilt obildad, att urarva betydde urgammal. Varför inte? Bokstavstrohet - vi tror på bokstäver eller står kanske fast vid dem i betydelsen förblir dem trogna?

Gick igår förbi gamle kunglige aktören & sångaren Karl Johan Uddman vid hans hem på Djurgården. Han säger inte så mycket eftersom hans årtal var 1821-1878, dvs. före t.o.m. min tid. Men han står vältaligt byst utanför sitt sedan minst två år igenbommande och förfallna Godthem på Djurgården.

Kan det vara ekonomi i att inte använda ett utvärdshus som ligger närmast bron av alla näringsställen på stockholmares och turisters favoritö? Eller är det ett nytt Lindgården? Förfalla för att kunna rivas och ersättas av nybygge i lyxläge? Vem bevakar detta? Djurgårdsförvaltningen, Stockholms kommun, Hans Majestät Konungen? Vem kan vi lita på? Salig Uddman blev med tiden mycket fet, vilket gjorde sig i hans burleska rollfack. Tänk Bartolo, Falstaff, Dulcamara i Kärleksdrycken, Kalchas i Sköna Helena. Men han brukade länge varje dag promenera åtminstone i en riktning mellan arbetsplatsen Kungliga Teatern och bostaden på Djurgården. Varför kolleger och fans inte kunde låta bli att fråga om han åkt eller gått hem föregående dag. Och kunglige aktören påstås ständigt ha uppfyllt deras förväntningar på en enkel vits genom att med väldig bas ur den väldiga hyddan sucka : "Gått - hem!" Godthem! Se non è vero è ben trovato. Men vem utom Uddmanns byst bevakar idag vad man gör av hans Godthem? Urarva betyder ju inte som min kollega trodde urgammal utan arvlös, befriad(?) från sitt arv.

Läste Pasolini därute, innan jag träffade Uddman, ett nummer av Lyrikvännen från 2004. Konsumismen har förändrat kulturen och människorna ännu mer än vad PPP förutspådde i sina "Korsar- eller "Fribytarbrev" på 1970-talet. Och denna -ism är lika mycket traditionens som experimentets fiende, varken konservativa eller radikala finner ro vid dess kalla bröst. Den värderar allt efter dagens marknadsvärde. Man brukade hävda att marxismen åt sina barn levande. Konsumismen äter allt.

Det var längesen Godthem var någons goda hem men t.o.m. ett utvärdshus kan ge något som inte kan köpas för pengarna som du betalar för mat och servering. Förut stod den gamle komikern i brons bland gästernas bord. Tillsvidare står han som i livet gladde så många ensam, inte på en byggplats utan på en sophög. På en av de vackraste platserna i Stockholm. Gott så?

Tondöv rojalism eller vem som är svensk bestämmer ...

Man kan säga mycket om Mark Levengood men "bryter på finska" gör han inte. Det påstod en kungatrogen dam i morgonens Ring P1 utan att bli motsagd av programledaren Täppas Fogelberg. Hon hade velat ha en helsvensk bröllopsbevakning i SVT. På frågan om hon inte störs av drottning Silvias tyska brytning förklarade damen bestämt att drottningen talar perfekt svenska. Man kan som de flesta "nya svenskar" vara en utmärkt person även om man säger "tän er schvart åck har kul näbb" om koltrasten som drottningen i en populär anekdot från sjuttiotalet. Och oavsett hur mycket överste hovmumin svassar så har hans svenska dialekt funnits sen medeltiden. Men storsvensk rojalism är per definition tondöv. Och vill inte höra bättre. Levengood bryter, Silvia är accentfri. Vem som är svensk bestämmer jag för att eka Hitler & grabbarna.  

Den svage till sitt försvar?

Kulturskribenten Jackie Jakubowski från Judisk krönika är en av de mest nyanserade och därför mest respektabla av staten Israels apologeter. Han gör det inte lätt för sig i svåra frågor, han kallar inte all Israelkritik antisemitism och han anklagar inte världen för att "hata Israel och judarna". Snarare försöker JJ trovärdigt och kritiskt förklara varför så många i Israel och en del av deras sympatisörer i världen så envist hävdar eller möjligen ärligt upplever just att "alla" hatar dem och deras förlovade land. Och det är förstås nyttigt att vi som menar att tvåstatslösningen redan borde vara verklighet påminns om att det finns krafter som verkligen vill utplåna Israel. Med en anslående allusion till Maciej Zarembas just avslutade artikelserie i DN om mobbing kallar JJ Israels befolkning  "en nation med posttraumatisk stress".

Se non è vero, è ben trovato. Litet för väl funnet, kanske. Den stora skillnaden är ändå att de individuella mobbningsoffer som Zaremba skrivit om helt saknar medel till sitt försvar medan Israel är beväpnat till tänderna. I förhållande till yta och antal invånare världens största militärmakt. Ingen behöver skämmas för att stödja fredsprojektet Ship to Gaza men måste också kritiskt granska deltagares och sponsorers bevekelsegrunder. Och JJ har förstås rätt i att varken Israel eller resten av den demokratiska världen har något gott att vänta sig av Iran, Hamas, Hizbolla eller islamistiska sponsorer. Men om vi ska vara anständiga är den svagaste parten i Israel/Palestina, de verkliga offren för "posttraumatisk stress", är ändå inte den statsbärande delen av befolkningen utan offren för fördrivning, flyktingskap, ockupation, bosättningspolitik, diskriminering och murar. Kan vi i alla lägen kritisera palestinierna för att välja vännner där de hittar dem och sådana som vi skulle betacka oss för?

Gamle Goethe var knappast någon revolutionär och inte demokrat i vår mening men låter Ifigenia svara skyternas härskare att "naturen har inte lämnat den svage helt utan medel till sitt försvar ... och övermakten förtjänar att man brukar dem". (Det är inte alla dagar som någon av den demokratiska världens ledare är så generös mot t.ex. Gaza som president Obama just idag.)

Tristare stad - Stefan konsumerar

Strax efter fem får jag för mig att jag på vägen hem ska titta in hos två antikvariatsbokhandlare på Drottninggatan för att leta efter något som jag tror mig kunna hitta just där. Det är inte någon bestämd titel, snarare en viss genre, i ett ämnesområde, som jag tror mig ha sett exempel på där, böcker som man annars skulle gå förbi. När jag närmar mig korsningen Drottninggatan / Olof Palmes gata kommer jag plötsligt ihåg att jag faktiskt noterat att det sedan en tid ligger ett kafé i hörnan där den stora, alltid till bristningsgränsen med mycket skräp fullpackade skattgömman, det i fråga om lager och inköp mindre nogräknade, antikvariatet låg. Där jag en gång missade att köpa ett löjligt lågt värderat nothäfte med arior och sånger till gitarrackompanjemang (!), som enligt namnteckningen inuti tillhört Wilhelmina Enbom, sångerska vid Operan i mitten av 1800-talet och enligt sin ex-make, officeren, kritikern och sedermera teatergrundaren Lindeberg en seriös konkurrent till Jenny Lind. (Det var hon inte men hon gladde på sin tid många teaterbesökare i Stockholm.) Men nu är den stora boklådan i hörnan borta. Den "finare" antikvariatsboklhandeln, Centralantikvariatet, finns kvar men är inte öppen, den stänger redan klockan fem på tisdagar. Jag går tillbaka till kaféet som ligger där gamla böcker nyligen köptes och såldes. Jag köper en glass med två kulor för 39 spänn (!), slår mig ned vid ett bord på gatan och läser NYRB. Centralantikvariatet och ett par affärer vid Centralbadet finns faktiskt kvar, annars är det bara kaféer och restauranter längs hela kvarteret på bägge sidor om Drottninggatan.

Den var en gång en stolthet för staden, en av dess roligaste gator. Nu börjar den nere i regeringskvarteren med souvenirshoppar, fortsätter före och efter Åhléns i flera kvarter med uteslutande billiga klädaffärer, före PUB blandat med några kaféer (de flesta efter olika franchisekoncept) och enklare restaurante (inte ens nyttiga John Wall fick vara kvar), så norr om PUB återigen billiga kläder och därefter i stort sett bara kaféer - Rydbergs restaurant omges av fyra (!) plus en pizzeria - upp till Wallingatan. Inte ens den utmärkta ostaffären är kvar eller såg jag fel? Kulturen representeras av Centralantikvariatet och spaghettioperahuset Regina och det bryter ju av, så länge de kan betala hyran. Det är så här marknaden dvs. fastighetsägarna vill ha det - billiga kläder, latte, muffins, mikrovärmda pajer, död sallad, kinesmat. Men i de flesta fall standardiserade näringsställen skapar knappast mer än ett artificiellt folkliv av irrande konsumenter, som då och då betalar fär att få sjunka ned på en stol och återställa vätskebalansen. Är det något slags symbolik i de här fåren som förstenade ligger i vägen för ev. bilar? Marknaden strömlinjeformar stadsdelarnas karaktär på ett sätt som utplånar den, som gör staden tråkigare, mindre dynamisk. Det borde finnas etableringsbegränsningar så att inte alltför många med samma verksamhet hyr lokaler vägg i vägg. Staden och vi som bor där vill ha variation, omväxling. Böckerna då, som jag trodde jag skulle hitta? I morgon får jag ta Centralantikvariatet på lunchen och efter jobbet försöka hinna förbi Rönnells. 
  

Royal Haga & kungaskvaller i SVT

Nu har skyltarna kommit upp på det nyuppförda säkerhetstängsel som omgärdar det nya kungliga Haga. Enligt dessa råder nu "FÖRBUD att fotografera, avbilda, beskriva eller mäta skyddsobjektet utan särskilt tillstånd". Så vi får väl lägga ner kampanjen mot paret Bernadotte-Westlings inflyttning. Det är ju svårt att diskutera vandaliseringen av objektet utan att beskriva det. Fotoförbudet kommer väl knappast att åtlydas av nyfikna turister men dem får väl Säpo ta hand om alltefter möjlighet. Och mätningen hoppas vi byggnadshistorikerna redan utfört - resultatet hemligstämplat?

PS Samtidigt som jag bloggar om kunglighetens utbredning i folkets Haga med "kunglig disposition" tassar SVT i en s.k. dokumentär kring kungliga "oäktingar". Eller om man så vill, svassar. Också ett sätt att fira Love 2010 och samtidigt verka lagom uppnosig. Det hela låter föga förtroendeingivande. Släktforskande prinspretendenter uttalar det i sammanhanget frekventa ordet anmoder "annmoder" - jo, an-fäderna lyser av förståeliga skäl med sin frånvaro. Researchen har missat kungliga aktrisen Emilie Högqvists bägge söner med Oscar I, i dåtida Stockholm kända som "prinsarna av Lappland". Efter hundra år blev kärlekshistorien påkostad film med Signe Hasso och Georg Rydeberg 1939. En recensent beklagade att den blev "tam" - regissören Gustaf Molander tog för mycket "hänsyn till den nuvarande svenska monarkens salig farfar". Plus ca change. En annan seg historia, populär under min uppväxt på 1950-,60-talen, handlade om att skådespelaren Åke Grönberg skulle vara lik prins Bertil och vara son till namnlika operettprimadonnan Rosa Grünberg. Hon hade ju enligt Erik LIndorms historieklippbok "Ett folk på marsch" - dåtida populär presentbok - vunnit en rättegång mot en modist i Gamla stan som skulle ha spritt ut att Rosa hade en son med dåvarande kronprinsen, vår kungs farfar. Ingen hade väl kollat upp att skandalrättegången - som kan ha varit ett justitiemord à la Kejneaffären - hölls 1908 och att Grönberg var född sex år senare, 1914. På den tiden slog vanligt folk hellre vad om fakta än efter dylika i uppslagsböcker. Wikipedia har hittills missat dessa åldrade pikanterier. Men kolla Gycklarnas afton - är han inte lite lik i alla fall...?

.

Kritik eller hat - lite språkhyfsning efter Ship to Gaza

I mina vänkretsar på Facebook är meningsutbytena livliga om Ship to Gaza. Även om jag  inte kan hitta någon som öppet ställer sig bakom Israels massaker på nio aktivister på en av båtarna. Senast debatteras Bitte Hammmargrens SvD-reportage om den islamistiska välgörenhetsorganisation som vissa svenska deltagare kanske inte synat tillräckligt i sömmarna innan de anslöt sig. Hammargrens reportage är på många sätt förutsägbart. Naivt i ögonen på dem som har eller anser sig ha bättre information. T.ex. svenskar med bakgrund i Turkiet och Kurdistan. Och vi som inte kan följa turkiska media får väl ta detta försök att avdemonisera islamistiska rörelser med lagom nypa salt. Och skaffa oss nya kunskaper på andra sätt. Jag minns en tid då dissidenter i öst på fullt allvar menade att svenska fackföreningar var styrda av KGB för att de sjöng Internationalen på sina kongresser. Men att det t.ex. i efterhand visat sig att både USA och Sovjet försökte manipulera den svenska fredsrörelsen och Kampanjen mot atomvapen tar varken ifrån aktivisterna deras goda syfte eller att de faktiskt åstadkom en del. Betydelsen av folkrörelsen mot USA:s krig i Vietnam och Kambodja kan inte dömas ut för att ett antal naiva (eller cyniska) idioter lät sig förföras av Pol Pot, en ny Hitler mot sitt eget folk, om man så vill. Vars framfart inte ursäktade USA:s bombmattor, osv.

Och är det inte inflation i ordet "hata" så fort Israel kritiseras? Jag blir lika illa berörd varje gång någon frågar varför "alla" eller "alla" i ett visst läger "hatar Israel och judarna"- ofta med det  konstiga tillägget "så mycket". Att påstå att någon "hatar judarna" är en rasistisk tankefigur av samma slag som när vissa debattörer  kräver att "judarna" t.ex. ska ta avstånd från någon av Israels aggressioner. Särskilt som det inte är någon brist på skarpa kritiker av Israels politik med just judisk bakgrund eller t.o.m. israeliskt medborgarskap. Människor som är en viktig del av vårt hopp att någon gång få se steg mot fred i Israel/Palestina. Ingen är fri från kulturella schabloner i sitt tänkande. Men min avsky för antisemitism bör ju bl.a. innebära att jag försöker undvika alla andra fällor att lägga kollektiv skuld på grupper efter etniska eller religiösa linjer. Och därför blir jag också illa berörd av varje sammanklumpning av "Israel och  judarna". Det finns ju människor vars åsikter och handlingar gör att de förtjänar benämningen antisemiter liksom det uppenbart finns rasister i Israel. Avigdor Liebermann t.ex. De som vill bekämpa dessa borde vara mycket försiktiga med att demonisera andra och avstå från att utnämna Israelkritiker till "judehatare". Ordet kanske behövs på allvar någon gång?

Häftigt kul på Gazakryssning?

Just nu skriver alla överallt hela tiden om Ship to Gaza så där finns inget att tillägga för en enkel kulturbloggare. Och man behöver verkligen inte krama Hamas för att bli djupt chockerad av att Israel än en gång uppfyllt alla negativa förväntningar. When will they ever learn? Berlinmuren föll och järnridån drogs undan - det hade vi aldrig väntat oss att få uppleva i vår livstid. Kommer vi att lika oväntat få se en tvåstatslösning, ett civilt delat Jerusalem och fred i Mellanöstern? Den som lever får se. Men när jag sett Mattias Gardell och Edda Manga från Ship to Gaza intervjuas i SVT vid hemkomsten från Israel får jag en lätt obehaglig smak i munnen. Nej, det ändrar inte min syn på några israeliska övergrepp men ser jag inte en glimt av våldsromantik i deras ögon? Professorn är mån om att framstå som en riktig tuffing och varför skrattar Manga oavbrutet som i triumf? De kommer från en valplats där nio människor dog så fulla av entusiasm. Hm. Jag begär inte konventionell sorg men man funderar förstås på om vuxna människor måste vara ganska omogna för att ta såna risker.

Världskulturmuseum värre än Vilks vandaler

Under andra världskriget hade Dramaten en teaterchef vid namn Pauline Brunius som genom ombud testade den planerade repertoaren på kulturrådet på Tysklands dvs. tredje rikets ambassad. Pjäser som inte föll Hitlers ombud på läppen togs bort - åtminstone tills krigslyckan och sympatierna vände. Efter kriget försvarade sig Dramatens ledning med att man hade uppfattat det som att Sveriges (samlings)regering ville att nationalscenen skulle ta dessa hänsyn. Politisk korrekthet anno 1941.

Idag låter ledningen för Världskulturmuseet i Göteborg sin informationschef Peter Skogh förklara att man har testat en fotoutställning om religiöst förtryck mot hbt-personer i Jerusalem på lokala företrädare för samma religioner och kommit fram till att det vore onödigt provocerande att ställa ut Elisabeth Ohlson Wallins bilder. Politisk korrekthet anno 2010? För bara några år sedan gjorde en tidigare ledning för samma museum skandal genom att med liknande motiveringar två gånger plocka upp och ner ett konstverk som skildrade kvinnoförtryck under islam av en kvinnlig muslimsk konstnär. Nu är det dags igen.

Alla kulturinstitutioner måste självklart arbeta på att skapa relationer till nya publikgrupper med annan bakgrund än svensk medelklass. Men ska det ske genom att stryka medhårs förtryckande beteenden som idag är straffbara under svensk lag? Ska ledningen för ett svenskt museum så flagrant få bryta mot sitt samhälleliga och kulturella uppdrag genom att aktivt motarbeta den politik för jämställdhet och mot diskriminering som alla demokratiska krafter står bakom? Och klara sig genom att hänvisa till att religiösa grupper inte ska behöva känna sig kränkta - av att konstnärer utnyttjar sin yttrandefrihet. Ska i fortsättningen meningsfränder till de som kritiseras avgöra om samhällskritisk konst ska få visas eller ej på offentliga muséer? 

När huliganer avbrutit Lars Vilks Uppsalaföreläsning och kameran fortsätter registrera meningsutbyten mellan polis, arrangör och publik ser man bl.a. två relativt städade medelålders män på första bänk som uttrycker sig ungefär såhär: "Sverige är vårt land också. Ska vi betala skatt för att han ska visa sina bögfilmer?" Vilks blev avbruten då han som ett av många exempel på censurerade konstyttringar visade en film av en iransk kvinnlig filmare med sex mellan två män i muhammedmasker. Svaret på männens arga frågor är ju i bägge fallen ja. Sverige är deras land också och att betala för att även motståndare ska få uttrycka sina åsikter i form av konst eller annat är ett pris man betalar för det. 

Vad ledningen för Världskulturmuseet i Göteborg nu gör mot de människor vars situation Ohlson Wallin skildrar är minst lika illa som att störa ett föredrag. Och det blir inte bättre av att de kryper bakom grupper som antingen de själva är förtryckta eller förtryckare aldrig kan eller ska göras ansvariga för hur man leder en kullturverksamhet och vad som visas där. Pauline Brunius och hennes styrelse trodde att de censurerade Dramatens repertoar av hänsyn till "rikets säkerhet". Vilka hemliga instruktioner har  Världsmuseets ledning? Eller är de bara (o)medvetna företrädare för en politiskt korrekt kränkningskultur dvs. ett slags nyttiga idioter?

Vad ska vi med Dalhalla - konst eller kommers?

Nu diskuteras Dalhalla igen - kalkbrottet utanför Rättvik som av den lika entusiastiska som praktiska f.d. sångerskan och radioproducenten Margareta Dellefors på 1990-talet förvandlades till en naturscen och festspelsarena som slog världen med häpnad genom sin akustik och sitt magnifika läge. Nu överväger man att skrota det som sedan början varit Dalhallas signum - operaverksamheten. Dala-Demokratens Ulf Lundén inledde den 26 maj med att fråga vad man då ska ha Dalhalla till och karaktärisera den nuvarande verksamheten med alla dessa olika bolag som "en koloss på lerfötter", som håller på att förlora sitt existensberättigande. Avgående vd Håkan Ivarsson försvarade sig mot kritiken som en hel pamp, pekade på en rad förmildrande svårigheter men förklarade att han annars var nöjd med allt och stolt över vad han åstadkommit. Arkitekten Erik Ahnborg har också kommit till tals och kritiserat hur den ursprungliga planen för Dalhallas gestaltning ska ha förfuskats. I en avslutande artikel skriver Lundén - efter att ha sopat golvet med Ivarssons försvarstal - att "vad Dalhalla behöver är en ledning som kan konststycket att både värna och återupprätta Dalhallas forna glans och samtidigt driva en kommersiell och affärsmässig evenemangsverksamhet som nödvändigt komplement."

 
Ja, vad ska man ha Dalhalla till? Med viss men alls inte fullständig insikt i problematiken - jag regisserade operafestivalens första egna projekt "kompakt-Ringen" 1996-99 och satt sedan i många år i valberedningen till vänföreningen - skulle jag snarare svara såhär. Dalhalla riktade sig från början till en mycket stor publik med operauppsättningar som måste ses av minst 3-4 000 för att också konstnärligt komma till sin rätt. Populärmusikaliska evenemang av tillräcklig lyskraft ingick också i bilden. Men det handlade aldrig om mer än några veckors koncentrerad högkvalitativ verksamhet per sommar, inklusive repetitionsarbete. Och det var aldrig förutsett att en över hela sommaren utsmetad verksamhet skulle försörja en mer eller mindre året runt arbetande administration. Politiker och kommuntjänstemän måste kunna uppskatta vad Dalhalla kan betyda för bygden i ett längre perspektiv, inte som en instant guldkalv för lokal företagsamhet. Om Dalhalla ska överleva måste man återvända till ursprungsidén. En dynamisk vd med konstnärligt omdöme samlar omkring sig de krafter som behövs för att genomföra en opera- och musikfestival av så stor originalitet och så hög kvalitet som möjligt under kanske två, högst tre veckor. Sen kan man stänga allt utom de geologiska visningarna och planera och jaga sponsorer till nästa år. Då man öppnar för en ny fantastisk men realistiskt kort sommarfestival med opera, folkmusik och en eller två handplockade populärartister. Exakt vilka administrativa resurser behövs för detta? Vilken organisation? Dalhalla behöver en styrelse och en ny ledare som ställer just de frågorna.