Strax efter fem får jag för mig att jag på vägen hem ska titta in hos två antikvariatsbokhandlare på Drottninggatan för att leta efter något som jag tror mig kunna hitta just där. Det är inte någon bestämd titel, snarare en viss genre, i ett ämnesområde, som jag tror mig ha sett exempel på där, böcker som man annars skulle gå förbi. När jag närmar mig korsningen Drottninggatan / Olof Palmes gata kommer jag plötsligt ihåg att jag faktiskt noterat att det sedan en tid ligger ett kafé i hörnan där den stora, alltid till bristningsgränsen med mycket skräp fullpackade skattgömman, det i fråga om lager och inköp mindre nogräknade, antikvariatet låg. Där jag en gång missade att köpa ett löjligt lågt värderat nothäfte med arior och sånger till gitarrackompanjemang (!), som enligt namnteckningen inuti tillhört Wilhelmina Enbom, sångerska vid Operan i mitten av 1800-talet och enligt sin ex-make, officeren, kritikern och sedermera teatergrundaren Lindeberg en seriös konkurrent till Jenny Lind. (Det var hon inte men hon gladde på sin tid många teaterbesökare i Stockholm.) Men nu är den stora boklådan i hörnan borta. Den "finare" antikvariatsboklhandeln, Centralantikvariatet, finns kvar men är inte öppen, den stänger redan klockan fem på tisdagar. Jag går tillbaka till kaféet som ligger där gamla böcker nyligen köptes och såldes. Jag köper en glass med två kulor för 39 spänn (!), slår mig ned vid ett bord på gatan och läser NYRB. Centralantikvariatet och ett par affärer vid Centralbadet finns faktiskt kvar, annars är det bara kaféer och restauranter längs hela kvarteret på bägge sidor om Drottninggatan.
Den var en gång en stolthet för staden, en av dess roligaste gator. Nu börjar den nere i regeringskvarteren med souvenirshoppar, fortsätter före och efter Åhléns i flera kvarter med uteslutande billiga klädaffärer, före PUB blandat med några kaféer (de flesta efter olika franchisekoncept) och enklare restaurante (inte ens nyttiga John Wall fick vara kvar), så norr om PUB återigen billiga kläder och därefter i stort sett bara kaféer - Rydbergs restaurant omges av fyra (!) plus en pizzeria - upp till Wallingatan. Inte ens den utmärkta ostaffären är kvar eller såg jag fel? Kulturen representeras av Centralantikvariatet och spaghettioperahuset Regina och det bryter ju av, så länge de kan betala hyran. Det är så här marknaden dvs. fastighetsägarna vill ha det - billiga kläder, latte, muffins, mikrovärmda pajer, död sallad, kinesmat. Men i de flesta fall standardiserade näringsställen skapar knappast mer än ett artificiellt folkliv av irrande konsumenter, som då och då betalar fär att få sjunka ned på en stol och återställa vätskebalansen. Är det något slags symbolik i de här fåren som förstenade ligger i vägen för ev. bilar? Marknaden strömlinjeformar stadsdelarnas karaktär på ett sätt som utplånar den, som gör staden tråkigare, mindre dynamisk. Det borde finnas etableringsbegränsningar så att inte alltför många med samma verksamhet hyr lokaler vägg i vägg. Staden och vi som bor där vill ha variation, omväxling. Böckerna då, som jag trodde jag skulle hitta? I morgon får jag ta Centralantikvariatet på lunchen och efter jobbet försöka hinna förbi Rönnells.
En liten tröst är, att antikvariatet på hörnan flyttat runt hörnet i samma kvarter. Den nya lokalen är en veritabel labyrint, men böckerna och doften finns kvar.
Posted by: Operanisse | June 09, 2010 at 12:40 PM
Pricksäker stadsskildring, förutom fåren som är lejon av marmor antagligen tillverkade av slavarbetskraft i Albanien. Men visst känns bilden av förstenade får mer beskrivande av stadsbilden. Köp-köp-köp!
Posted by: Anders Nyström | June 09, 2010 at 04:40 PM