Prelater och profeter rockar loss i rötmånaden. Bara någon dag efter att biskop emerita Krook &Co. i en debattartikel lät oss förstå att det är strukturell diskriminering mot andra trosutövare att inte tillåta rituell slakt - felaktigt visade det sig (se kommentar till tidigare inlägg) - intervjuar DN en "katolsk biskop" som uppges vara gay och samkönat gift. Sådana finns inte - det rör sig förstås om en prelat i den betydligt mindre Liberala katolska kyrkan. Utmärkt - vi önskar honom all lycka. Att han däremot säger sig "ha hört att runt 30 procent av de katolska prästerna är gay" är en ganska sensationell uppgift som en seriös dagstidning kanske inte borde lämna helt okommenterad. Vidare låter biskop Evert Sundien oss förstå att "i de manliga klostren förekommer det massor av sex"? I min enfald trodde jag man avlade klosterlöfte för att komma bort från sånt även om historien inte saknar antiklerikala skildringar av munkars och nunnors utsvävningar, satiriska skrönor likaväl som antireligiös propaganda. Intervjuaren Peter Letmark tycks helt betuttad i biskopen, som "tar emot iklädd en prästerlig vardagsklädsel i rosenpurpur som går ända ned till marken". Inget hinder för att hoppa bungyjump enligt biskop Sundien - man sätter bara fast några hängslen för att hålla ihop kjolen i grenen. Så bra då.
Liberala katolska kyrkan kan naturligtvis inte göras ansvarig för ogärningar inom det världssamfund som lyder under Vatikanen. Men Sundiens beskrivning av klosterlivet i den kyrka han lämnat för sin mer liberala variant blir ändå en väl lättsinnig kommentar till den omfattande inomkyrkliga brottslighet som vi idag vet att Katolska kyrkan blundat för. Som botgöring kan man rekommendera artikeln om "The mission of Father Maciel" av Alma Guillermoprieto i julinumret av New York Review of Books, där hon går igenom två nyutkomna böcker och ett antal artiklar om en av de största skurkarna i Vatikanens historia. Maciel (1911-2008) var inte bara "a great achiever and close associate of Pope John Paul II ", som tog emot enorma summor insamlade av denne mexikanske ordenstiftare - och ekobrottsling - och sedan satte igång kanoniseringen av sin väns och finansiärs mor och onkel. "Maciel was also a bigamist, pederast, dope fiend and plagiarist", som först 2006 - efter påven Wojtylas död - av Vatikanen tillhölls "a reserved life of prayer and penitence" - den vanliga omskrivningen när Katolska kyrkan i stället för att gå till polisen skickar brottslingar i de egna leden i inre exil.
De pengar som Maciels Legion of Christ och lekmannaorganisationen Regnum Christi samlade in på mer eller mindre ljuståligt vis i användes enligt Guillermopretos källor främst till Johannes Paulus väldokumenterade kampanj för att avlägdna socialt engagerade radikala eller liberala präster från viktiga positioner och stärka en konservativ linje i den latinamerikanska kyrkan. Först under hans efterträdare började Vatikanen diskret undersöka Legion of Christs affärer - bl.a. inofficiella lekmanna-"kloster" som byggde på omfattande exploatering av närmare tusen icke vigda "nunnor". Ett brott mot kyrkans regler, som pikant nog avslöjats av veckotidningen Milenio, där ordens vicegenerals syster(!) är chefredaktör. I mars 2010 kunde så den mexikanska tidskriften Quien och spanska El Mundo ffg ge en fullständig bild av "fader" Maciels två hemliga familjer och diverse "utomäktenskapliga"förbindelser; den ena hustrun, som han hade två barn med, trodde länge att hennes man - som hon förstås kände under ett helt falskt namn - var privatdetektiv och CIA-agent och därför så hemlighetsfull med sina långa perioder av frånvaro.
Maciel hade redan som ung fått varningar från överordnade för sina intensiva kontakter med ännu yngre prästelever och ska senare ha förgripit sig på sina egna barn. Maciel inbillade sina offer att de genom att masturbera honom med Vatikanens uttryckliga välsignelse "hjälpte" honom mot "smärta". Självklart - höll man på att säga - hade "fader Maciel" en egen historia som övergreppsoffer. Skildringen av hans barndom låter som ett stycke ovanligt läskig "magisk realism" à la Marques, när t.ex. hans far tyckte den lille Maciel var för vek och skickade ut honom i sex månader med ett gäng mulåsnedrivare "för att göra karl av honom". Mulåsnedrivarna våldtog elvaåringen och en annan jämnråig regelbundet. Unge Maciel anförtrodde kamraten att hans far skulle anklaga honom för att ha provocerat fram övergreppen och att han övervägde att hänga sig för att sona sin "synd".
Vid sexton flydde Maciel från hemmet, där han återkommande piskades av sina äldre syskon, till en av de fyra (!) onklar som alla var biskopar. Det blivande helgonet Sankt Guizar, Rafael G. Valencia, stödde hans utbildning. Ännu inte prästvigd grundade Maciel redan vid tjugo sin orden. Men onkeln, som han sedan fick helgonförklarad, avled i en hjärtattack efter ett gräl med Maciel då denne redan 1938 relegerats från seminarier i både Mexico och USA anklagad för övergrepp mot yngre elever.
Sin egen kanoniseringsprocess ville Maciel enligt testamente uppskjuta till minst trettio år efter sin död - kanske som AG skriver "in the hope ... that the memory of his sins would be erased by then." Den demoniske "fader" Maciels historia kan läsas som en grotesk latinamerikansk skälmroman med en "hjälte" som är lika mycket offer som förövare. Den roll han under mer än ett halvsekel tilläts spela för Vatikanen kan däremot enligt Guillermeprieto och hennes källor inte bortförklaras som fars eller magisk skröna. En riktig rövarhistoria, relaterad med den grundliga dokumentation som NYRB vant sina läsare vid. Lite mer "bungyjump" i rosa kaftaner, någon? Nej, jag tror inte det.
Comments