När Philip Zandén fick uppdraget att göra en nyuppsättning av Strindbergs Fadren, nu affischerad som Fadern, till Stockholms Stadsteaters jubileumssäsong, kände han enligt SvD-intervju med Stefan Eklund att det inte var "meningsfullt" att "göra en sådan där traditionell Strindbergsuppsättning, med gamla möbler, vinröda och mörkgröna färger, salongsgevär, palmer ... " Visst har vi även på senare år sett de där stoppade möblerna och ibland en eller annan palm som tidsmarkering, mer eller mindre ironisk, i pjäser av Strindberg och Ibsen (och på sistone deras bortglömda kvinnliga kolleger) men då som sparsmakade element mot tom scenrymd. Väggarna fälldes nog för decennier sedan - kolla scenbilder från Bergmans Hedda Gabler, som jag såg som gymnasist.
Nej, de traditionella Strindbergsuppsättningar som Zandén refererar har nog få av dagens teaterbesökare någon relation till. Uppdateringar var radikalt på 80-talet men är nu konvention, för att inte säga schablon. Ibsens Dockhem utspelades senast på Dramaten i dagens Vasastan fast med piga som anmäler besökare - kanske på rutavdrag? Nej, Zandén pratar lite som om en regissör som skulle göra Wagner ville "bryta med" målade granar, spjut, hjälmar och levande hästar som försvann ur den repertoaren på 1950-talet - utom i Seattle. På samma sätt vore en "realistisk" Strindbergsuppsättning idag en sensation. Om det vore värt att försöka är en annan femma.
Det såg ut som en tanke att samma kväll som Zandéns version av Fadern hade premiär på Stadsteatern kunde man i SVT (åter)uppleva en starkt gripande och fantastiskt välspelad En far i regi Bo Widerberg från 1988. Egentligen är det förvånande att SVT vågar reprisera en så förödande kritik av dagens dramautbud! - vilken regi, vilket foto, vilket ljus, vilken skönhet och inte minst vilka skådespelare! Man kan skriva en essä om var och en men lägg särskilt märke till finländska Majlis Granlund, den som idag är minst "känd" av en lysande ensemble. Finns det någon motsvarighet idag?
Om Zandén tjugotvå år senare slår in en rätt öppen dörr med att kommentera "en märklig missbalans i texten ur ett genusperspektiv" så visar Eva Fröling och Thommy Berggren i sitt samspel i Widerbergs regi att pjäsen just i detta för långt utöver Strindbergs och hans samtids intellektuella perspektiv. Widerbergs uppsättning visar bl.a. hur den självutnämnde "kvinnohataren" överskrider sin tids och sin egen uppfattning. Spelat som av Fröling, Berggren och en purung Melinda Kinnaman som Bertha klingar såväl kvinnans och mannens som barnets perspektiv med oerhörd kraft. Man behöver inte skriva om texten för att t.ex. det kvinnliga perspektivet ska gå fram - det finns redan med eller emot hans vilja hos Strindberg. Han sade sig gilla Otto Weininger men en bra författare är som en svamp för alla krafter som verkar i hans tid och omvärld. Eller som regissören Hilda Hellwig, just nu aktuell med Drömspelet i Norge, formulerar det: Vad han nu än har för förhållande till de bildade kvinnorna eller konstnärerna är ju väl beskrivet av honom själv --men hans konstnärsgeni tycks vara större än hans svartsjuka och begränsningar--därför kan han inte låta bli att ge oss tillräckligt med trådar till att kunna nysta i kvinnliga karaktärernas motiv och låta oss förstå varför de handlar så som de gör-- trots att han alltid står på den manliga karaktärens sida.
Se själva föreställningen på SVT Play http://svtplay.se/t/128511/veckans_forestallning__en_far och sen kanske iväg till Stockholms Stadsteater. Zandén hänvisar själv till Widerberg, men mer som svartvit 60-talsfilmare, och till "den svenska naturalistiska traditionen som Strindberg uppfann och som har gjort den svenska teatern världsberömd." Vågad men käck sammanfattning av ett komplicerat sakförhållande i teaterhistorien. Jag ser gärna Kjell Bergqvist lyfta arvet från Lars Hanson, Keve Hjelm och Thommy Berggren men det är en helt annan sak om det idag finns tillräckligt många aktörer i olika åldrar och fack att föra det här arvet vidare. Sitt genusperspektiv kan man vidga genom att läsa rätt böcker. Majlis Granlund säger med varje skiftning i sitt skådespeleri som ryttmästarens gamla amma något om kön och klass som det tar en livstid på scen att lära sig uttrycka.
Comments