Kultur

Fadren, Fadern, En far ... kvinnohatare feminist mot sin vilja?

När Philip Zandén fick uppdraget att göra en nyuppsättning av Strindbergs Fadren, nu affischerad som Fadern, till Stockholms Stadsteaters jubileumssäsong, kände han enligt SvD-intervju med Stefan Eklund att det inte var "meningsfullt" att "göra en sådan där traditionell Strindbergsuppsättning, med gamla möbler, vinröda och mörkgröna färger, salongsgevär, palmer ... " Visst har vi även på senare år sett de där stoppade möblerna och ibland en eller annan palm som tidsmarkering, mer eller mindre ironisk, i pjäser av Strindberg och Ibsen (och på sistone deras bortglömda kvinnliga kolleger) men då som sparsmakade element mot tom scenrymd. Väggarna fälldes nog för decennier sedan - kolla scenbilder från Bergmans Hedda Gabler, som jag såg som gymnasist.

Nej, de traditionella Strindbergsuppsättningar som Zandén refererar har nog få av dagens teaterbesökare någon relation till. Uppdateringar var radikalt på 80-talet men är nu konvention, för att inte säga schablon. Ibsens Dockhem utspelades senast på Dramaten i dagens Vasastan fast med piga som anmäler besökare - kanske på rutavdrag? Nej, Zandén pratar lite som om en regissör som skulle göra Wagner ville "bryta med" målade granar, spjut, hjälmar och levande hästar som försvann ur den repertoaren på 1950-talet - utom i Seattle. På samma sätt vore en "realistisk" Strindbergsuppsättning idag en sensation. Om det vore  värt att försöka är en annan femma.

Det såg ut som en tanke att samma kväll som Zandéns version av Fadern hade premiär på Stadsteatern kunde man i SVT (åter)uppleva en starkt gripande och fantastiskt välspelad En far i regi Bo Widerberg från 1988. Egentligen är det förvånande att SVT vågar reprisera en så förödande kritik av dagens dramautbud! - vilken regi, vilket foto, vilket ljus, vilken skönhet och inte minst vilka skådespelare! Man kan skriva en essä om var och en men lägg särskilt märke till finländska Majlis Granlund, den som idag är minst "känd" av en lysande ensemble. Finns det någon motsvarighet idag?

Om Zandén tjugotvå år senare slår in en rätt öppen dörr med att kommentera "en märklig missbalans i texten ur ett genusperspektiv" så visar Eva Fröling och Thommy Berggren i sitt samspel i Widerbergs regi att pjäsen just i detta för långt utöver Strindbergs och hans samtids intellektuella perspektiv. Widerbergs uppsättning visar bl.a. hur den självutnämnde "kvinnohataren" överskrider sin tids och sin egen uppfattning. Spelat som av Fröling, Berggren och en purung Melinda Kinnaman som Bertha klingar såväl kvinnans och mannens som barnets perspektiv med oerhörd kraft. Man behöver inte skriva om texten för att t.ex. det kvinnliga perspektivet ska gå fram - det finns redan med eller emot hans vilja hos Strindberg. Han sade sig gilla Otto Weininger men en bra författare är som en svamp för alla krafter som verkar i hans tid och omvärld. Eller som regissören Hilda Hellwig, just nu aktuell med Drömspelet i Norge,  formulerar det: Vad han nu än har för förhållande till de bildade kvinnorna eller konstnärerna är ju väl beskrivet av honom själv --men hans konstnärsgeni tycks vara större än hans svartsjuka och begränsningar--därför kan han inte låta bli att ge oss tillräckligt med trådar till att kunna nysta i kvinnliga karaktärernas motiv och låta oss förstå varför de handlar så som de gör-- trots att han alltid står på den manliga karaktärens sida.

Se själva föreställningen på SVT Play http://svtplay.se/t/128511/veckans_forestallning__en_far och sen kanske iväg till Stockholms Stadsteater. Zandén hänvisar själv till Widerberg, men mer som svartvit 60-talsfilmare, och till "den svenska naturalistiska traditionen som Strindberg uppfann och som har gjort den svenska teatern världsberömd." Vågad men käck sammanfattning av ett komplicerat sakförhållande i teaterhistorien. Jag ser gärna Kjell Bergqvist lyfta arvet från Lars Hanson, Keve Hjelm och Thommy Berggren men det är en helt annan sak om det idag finns tillräckligt många aktörer i olika åldrar och fack att föra det här arvet vidare. Sitt genusperspektiv kan man vidga genom att läsa rätt böcker. Majlis Granlund säger med varje skiftning i sitt skådespeleri som ryttmästarens gamla amma något om kön och klass som det tar en livstid på scen att lära sig uttrycka.

Diskriminering för skattepengar eller pratar Alcalá i nattmössan?

Läser med intresse (återuppståndne) Jesus Alcalas "Med täckta ansikten kan vi inte mötas" i söndagens SvD. Mest chockerande är skildringen från Hjalmar Strömerskolan i Strömsund. Jag måste vara måttlöst naiv som inte kunde föreställa mig att svenska skolmyndigheter tillåter något sådant, könsåtskillnad, ja, könsdiskriminering, satt i system i skolan på lektionstid. Självklart lika brottsligt som rasdiskriminering även om offren skulle säga sig vara införstådda. Att tala om kulturrelativism hos dem som inte ingriper är lika obscent som att hänvisa till kultur eller religion. Att förövarna är oubildade(?) flyktingar från ett u-land i krig ursäktar inte att svenska myndigheter i åratal tillåter brott mot svensk lag och internationell rätt. Eller att detta när det anmäls av en elev, en kvinna som inte vill finna sig, behandlas som en intern förvaltningsfråga. Var är polis, åklagare, domstol ?

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/med-tackta-ansikten-kan-vi-inte-motas_5205649.svd

 

Måste vi lära oss Anna A?

Som "alla" vet i den upplysta(?) delen av världen, Wikileaksgrundaren Assange misstänks för ett allvarligt brott. Vilket helt logiskt gör det ännu allvarligare om det är en falsk anklagelse. Men när jag får läsa namn och se bild på den "äldre" målsägaren - vidgar det verkligen min världsbild på något väsentligt vis? Jag vet redan att hennes företrädare blir f.d. Jämo, f.d. Tomas Qvick-försvararen Claes Borgström. Mannen som även i arbetet för goda ting som jämställdhet gett den politiska korrektheten ett ansikte. Mannen som delar kontor med f.d. popstatsrådet kändisadvokaten Bodström, som flyttar till USA mitt i sin valrörelse. Allt detta - där andelen guilt by association är bara alltför stor, det erkännes - gör mig bara mer benägen att tro att hela Assange-historien är (synnerligen allvarligt och för demokratin och yttrandefriheten farligt) skoj. Av mänskor som för längesen tappat sin heder och skulle sälja sin mor för mer uppmärksamhet. Bra eller dåligt? Kanske bra att få namn och bild från dag 1 på dessa framåtsträvande b-kändisar, som fiskar i dyn, men fara värt att det spiller över på medborgare som bör ha rätt att ha sin identitet skyddad. Anna Ardin eller Anna Anka? Har de mer gemensamt än initialerna?

PS En kanske bättre än jag underrättad facebookvän tillägger: Men det som Borgström tycker man ska åtala för, och vill rubricera som våldtäkt, lär vara att Assange låtit bli att använda kondom. Kvinnorna gick till polisen för att höra sig för om de kunde tvinga Assange att göra en HIV-test. Det är upprinnelsen till alltihopa. Åklagaren vill förhöra honom om brottet ofredande, vilket ska vara att han inte flyttade ut ur hennes lägenhet när hon bad honom.

Hör det inte till att man nuförtiden frågar folk om deras hälsostatus innan man tar risken att ha oskyddat sex? Varför accepterade de båda kvinnorna samlag utan kondom? Är det inte ett ömsesidigt ansvar? Om det här är korrekt och inte bara skvaller visar det att lagstiftningen kring sexualbrott kan användas till vad som helst. Djupt oroande för rättssäkerheten.

Burkadebatten igen - är enfalden helig eller liberal ?

Jan Björklund (FP) aktualiserar åter sin favoritidé förbud mot heltäckande beslöjning (burka, niqab) och får mothugg av Liberal mångfald (finns det något som heter Liberal enfald ?) bland de egna. Vem gillar att bara se ögonen på sina medmänniskor men är lagstiftning verkligen rätta vägen för att slippa ansiktslösa  spöken höljda i svart från topp till tå på svenska arbetsplatser och offentliga platser ? Tyska dagstidningen Frankfurter Allgemeiner Zeitung hade 11/7 en utmärkt intervju med Olivier Roy, författare till Helig enfald. Om politiska faror med rotlösa religioner - Holy Ignorance på engelska.

Några citat ur Christiane Hoffmanns intervju med Roy om burkan och dess bärare: - De flesta bär den frivilligt ... Det är ett sätt att visa att religionen betyder allt för en och att man inte gör kompromisser... Huvudduken är en kompromiss. Burkan gsynliggör en fullständig hängivelse åt religionen... De som bär burka vill både ha det offentliga rummet och hänge sig åt religionen... de vill bli accepterade som de är av samhället... Burkan är ingen reaktion på den västerländska kulturen utan en provokativ anpassning. De använder t.o.m. den västerländska feminismens terminologi: "Min kropp tillhör mig". De vill arbeta, röra sig, ja, även om det verkar absurt, vara fria... Burkan har inget att göra med det västerländska samhället. Man ser burkor i Kairo, där de är lika ovanliga som i Paris... Det är en likadan provokation som hippies eller skinheads, som inte avvisar den västerländska kulturen men vill visa att de är annorlunda. Det är en del av vår kultur, där klädstil alltid varit en utmaning.... Västerlandet ser burkan som en import från en annan kultur men den här sortens burka är ny också i den muslimska världen. Den har inget att göra med den traditionella beslöjningen... detär en rekonstruerad tradition.

I intervjun beskriver Roy burkan som en del av dagens religiösa exhibitionism, inte av ett reaktionärt religiöst eller kulturellt kvinnoförtryck: För 20  år sen accepterade man att religion var en privatsak. Idag vill religiösa - inte bara muslimer - ställa ut sin tro till beskådande. Som ren religion som inte längre bäddas in i det sociala livet eller i traditionen. Olivier Roy är knappast mindre kritisk till dessa nya utslag av religiös exhibitionism men han får oss att reflektera på ett nytt sätt och se burka/niqab som ett modernt fenomen, parallell med provokativa ageranden av grupper i det västerländska samhället snarare än någon talibanisk tradition. En nyttig vinkel för inskränkta betraktare av en hursomhelst till sin omfattning fortfarande mycket marginell företeelse. Och genom sitt perspektiv visar Roy att det går utmärkt att argumentera kring/mot burka/niqab utan att förfalla till fördomsfullhet och diskriminering eller riskera att fria till främlingsfientliga eller antimuslimska opinioner.

Leta upp artikeln och läs vidare på nätet www.faz.net/s/homepage.html  eller skaffa boken, Holy Ignorance: When Religion and Culture Diverge av Olivier Roy.

 

 

Konst eller skräp - fritt val.

"Varför säger ingen åt populärkulturen att sluta predika" stönade Mårten Blomqvist i DN i måndags. Det är lätt att hålla med honom om att underhållning, "som säger att du gör något nobelt när du ser den", är ganska outhärdlig eller t.o.m. löjeväckande. MB hänvisar till "det anseende" som den populärkultur fått som för några decennier sedan nedlåtande betraktades som skräp. Men är det samma populärkultur ? Det är väl ett av dess kännetecken att den åldras utan behag, i bästa fall som kuriosa, lustighet eller nostalgi ? MB hänvisar till den amerikanska filmkritikern Pauline Kaels uppgörelse med livlös konstnärlig film som hyllades för sin präktighet. PK - annars minst av allt politiskt korrekt på sin tid - var bra på att avslöja pretentiös goja men lika ofta vulgärt aggressiv mot t.ex. europeiskt nyskapande.

Man kunde lika gärna hänvisa till Kaels landsmaninna och delvis kollega Susan Sontag, som på 1960-talet gick i bräschen för en seriös  behandling av populärkultur. Men som Hans-Roland Jansson nyligen påpekade i en understreckare i SvD blev nog SS ganska förbryllad över att detta skulle innebära förlorad prestige för "högkulturen". (Ett lika rysligt ord som konstmusik - varför inte bara skriva kultur resp. musik och låta folk förstå att man väntar sig att de förstår ?) För SS var populärkulturen "inte mer än en tillfällig avkoppling" och hon var väl medveten om "gångna tiders kanoniska skatters överlägsenhet".

Mitt intag av populärkultur just nu begränsar sig till spridda avsnitt av Midsomer Murders och Livvakterna i SVT, Miss Marple i TV4 plus paret Keplers ganska så lagom spännande Paganinikontraktet som följetong i DN. Intaget sker oregelbundet och kravlöst. Jag kan inte påstå att någon av dessa produkter "predikar" något eller kräver någon som helst reflektion av mig. Men kanske vore min dos för kraftig för en vanemissbrukare som Blomqvist ? 

Men valet mellan skräp och konst är ju fritt,åtminstone för svensk medelklass. Också för MB står den klassiska kulturens "kanoniska skatter" öppna. Om man kan läsa kan man faktiskt ta del av vilken roman eller diktsamling som helst från ett par årtusenden åtminstone på sitt modersmål, om man kan lyssna (och möjligen är uppväxt i en kultur med dur och moll) kan man njuta av vilken musik som helst sedan medeltiden som finns inspelad eller spelas på konsert nära dig, osv. Mer än hundra år av film och musikinspelningar finns tillgängliga i en omfattning som man aldrig kunnat föreställa sig. Jag kan inte se någon svårighet att undvika "predikande populärkultur" och - om man så vill - under den vakna delen av dygnet oavbrutet ta del av konst som faktiskt ganska sällan i första hand "predikar". Det räcker för alla de år som vi beskärs fram till det slut som ändå måste komma som formeln lyder i gamla Tusen och en natt ...  

Ny Volvochef neutrum för DN

Svensk-kinesiska Volvo har fått ny chef - Stefan Jacoby från Tyskland. Eftersom tyska ändå är ett så komiskt språk, som ingen längre talar utom på knastriga dokumentärer från Tredje riket, kan man lika gärna skoja till det ordentligt. Tysk chef = kön neutrum ? Nej, men det låter så skojigt tyskt. Der Volvochef vore helt uddlöst. Vem bryr sig ? Es ist unser in der Luft und bald kommen die Löwen und die Bären. Så kul ! Fast kanske lite för avancerat. Man måste ju kunna det förgripliga språket för att uppskatta felet. Eller vitsen. För det kan väl inte vara så att man inte skämtar alls utan att ingen på hela sommar-DN vet vad det heter ?...

Smått och mindre gott (?) forts

En söndag i maj slog jag som vanligt på P1 medan jag gjorde frukost vid halvniotiden och trodde ett ögonblick att jag hamnat i Musikradion - Arvo Pärt lät det som och litet för långt för att vara en vinjett i talradio. Men nej då, P1 var det, Pärt markerade förstås modern andlighet innan en magistral kvinnoröst berättade att indiern Vivekananda 1892 "fick hålla tal" i Chicago om att religionen är som en diamant ...

Hade min klocka stannat? Var det redan 11.03 - gudstjänsttid - med någon experimentell radiohögmässa? En mansröst beskrev vördnadsfullt hur en kvinnlig religionsforskare, lystrande till namnet Ylva Vramming, i ett hus utanför Bollnäs samlat "tusentals böcker" om "myter, symboler och riter". Eftersom jag missat inledningen tog det ett tag innan jag förstod att den nyfrälste muslim som omväxlande med henne filosoferade på göteborgska om allt från vilket under en stol är (!) till kraften hos en bön på för honom obegriplig arabiska, var "en av landets mest hyllade poeter och dramatiker", Johannes Anyuru.  

 "Språket", som programmet hette, handlade enligt SR:s hemsida om detta vårt unika uttrycksmedel. Men både Vramming och Anyuru hade svårt med sina "metaforer" - de lät bara flummiga när de fick gå på om andliga upplevelser. Programserien Livet och döden har fått mycket beröm. Tidigare avsnitt förtjänade det säkert. Men jag håller hårt på min egen och andras frihet både till och från religion. Var det ett blött finger i luften för hur livsstilsvinden blåser som fick Erik Schüldt, annars uppslagsrik och mångkunnig, att i god ljuddesign vidarebefordra vidskepelse utan att sätta in den i något sammanhang, utan en enda kritisk reflektion, och insvenpt i stämningsskapande musik? Jag tror att många av P1:s lyssnare är mindre trendängsliga än programmakarnas uppdragsgivare och ställer ibland högre krav på intellektuell nivå.  

I Godmorgon Världen kåserade samma förmiddag Ulrika Knutson om Sverigedemokraterna, som fortfarande retirerar - konstaterar vi förhoppningsfullt - i alla väljarundersökningar inför valet. Ulrika K. har sitt personliga sätt att med en liten betoning, en lätt glottisstöt och en halvtonshöjning, låta varje ord, ibland varje stavelse trilla som från en trampolin mot en studsmatta. När hon tar i låter det som en skådespelerska från förr. Vanligtvis balanseras överemfasen av skälmsk sarkasm, litet självironi som obligat skyddsnät. Men sofistikerad ironi neutraliserar inte den hårdföra kärna, som hur de än försöker göra SD rumsrent i folkhemmet, har sina rötter i fascismen. Ett hån mot människorna i de ofta svaga grupper som är mottagliga för SD:s budskap i dess nya blåklintsdesign - folk som är rädda för det samhälle som utvecklats omkring dem, nytt och främmande, till synes utan deras val eller medverkan. De bildade urbana klassernas hån för dem inte närmare mitten eller tillbaka till sossarna. Men de antas väl inte heller lyssna på P1 på söndagsförmiddagen.

Jimmie Åkesson såg dagens ljus 34 år "efter Hitler". Trots utrensningar av "gammelnassar" utgår SD i grunden från en omänsklig ideologi som även medlemmar av familjerna Sommerlath, Coburg-Gotha och  Bernadotte tidvis hyllat - vilket ogrannlaga media under våren faktiskt inte lät bli att  påpeka mitt i den kungliga bröllopsyran. Under ungefär samma tid tog jag mig i små portioner fascinerad men med stort inre motstånd igenom en DVD av uruppförandet av Peter Weiss Rannsakningen, oratoriet om förintelsen i Auschwitz, filmad i Öst-Berlin 1965 (Suhrkamp/DRA/Bundeszentrale für politische Bildung - kanske något för Forum för levande historia ?). "Sångerna" om avrättningar genom arkebusering, fysisk tortyr, svält, misshandel eller gasning liksom denna fasansfulla hantering av miljontals människor ned till tillvaratagande av deras hår och guldtänder blev nästan outhärdliga framförda som stram läsning av kavajklädda skådespelare, konstnärer och DDR-politiker, flera själva överlevande från lägren.

 Det är förstås orättvist att ställa något som på ett så skakande sätt överskrider alla konstens estetiska gränser mot aldrig så omsorgsfullt utformade inslag i en daglig mediaproduktion. Man ska inte dra för vittgående slutsatser av Knutsons eller någon annans sätt att tala om vår tids brunskjortor. Inte heller av vårt kungapars ganska pinsamma okunnighet om den omänskliga politiska ideologi, som deras föräldrar var anhängare av och möjligen också offer för. Det råder ingen brist på litteratur för den som behöver uppdatera sig på skeenden i Europas mitt för bara en mansålder sedan. De flesta jämnåriga i Tyskland har  fått lära sig hantera att deras föräldrar inte talade sanning om de sa att de inget visste. Men senast så hbt-vänliga SD är ingen papperstiger hur dåligt det än går för partiet i mätningar av väljarsympatier. Där finns en ond kärna bakom blåklinten som varken okunnighet eller ironi neutraliserar.

Kanske inte heller någon bra "metafor" eller bara en dålig "bild" ? Språk är till för att förstås.

Tjosan med Vattenfall

Skulle du köpa ett företag av denna kvinna ? Och vad vinner man om bollen träffar rakt i gapet ? En aktie i kronjuvelen Vattenfall ? Partiledaren tillika statsrådet Maud Olofsson sommartalar till sina trogna i Stenfors (Robertsfors) den 1 augusti 2010. Foto DN - något beskuret. Bildredaktören stöder knappast Alliansen eller ?