"Varför säger ingen åt populärkulturen att sluta predika" stönade Mårten Blomqvist i DN i måndags. Det är lätt att hålla med honom om att underhållning, "som säger att du gör något nobelt när du ser den", är ganska outhärdlig eller t.o.m. löjeväckande. MB hänvisar till "det anseende" som den populärkultur fått som för några decennier sedan nedlåtande betraktades som skräp. Men är det samma populärkultur ? Det är väl ett av dess kännetecken att den åldras utan behag, i bästa fall som kuriosa, lustighet eller nostalgi ? MB hänvisar till den amerikanska filmkritikern Pauline Kaels uppgörelse med livlös konstnärlig film som hyllades för sin präktighet. PK - annars minst av allt politiskt korrekt på sin tid - var bra på att avslöja pretentiös goja men lika ofta vulgärt aggressiv mot t.ex. europeiskt nyskapande.
Man kunde lika gärna hänvisa till Kaels landsmaninna och delvis kollega Susan Sontag, som på 1960-talet gick i bräschen för en seriös behandling av populärkultur. Men som Hans-Roland Jansson nyligen påpekade i en understreckare i SvD blev nog SS ganska förbryllad över att detta skulle innebära förlorad prestige för "högkulturen". (Ett lika rysligt ord som konstmusik - varför inte bara skriva kultur resp. musik och låta folk förstå att man väntar sig att de förstår ?) För SS var populärkulturen "inte mer än en tillfällig avkoppling" och hon var väl medveten om "gångna tiders kanoniska skatters överlägsenhet".
Mitt intag av populärkultur just nu begränsar sig till spridda avsnitt av Midsomer Murders och Livvakterna i SVT, Miss Marple i TV4 plus paret Keplers ganska så lagom spännande Paganinikontraktet som följetong i DN. Intaget sker oregelbundet och kravlöst. Jag kan inte påstå att någon av dessa produkter "predikar" något eller kräver någon som helst reflektion av mig. Men kanske vore min dos för kraftig för en vanemissbrukare som Blomqvist ?
Men valet mellan skräp och konst är ju fritt,åtminstone för svensk medelklass. Också för MB står den klassiska kulturens "kanoniska skatter" öppna. Om man kan läsa kan man faktiskt ta del av vilken roman eller diktsamling som helst från ett par årtusenden åtminstone på sitt modersmål, om man kan lyssna (och möjligen är uppväxt i en kultur med dur och moll) kan man njuta av vilken musik som helst sedan medeltiden som finns inspelad eller spelas på konsert nära dig, osv. Mer än hundra år av film och musikinspelningar finns tillgängliga i en omfattning som man aldrig kunnat föreställa sig. Jag kan inte se någon svårighet att undvika "predikande populärkultur" och - om man så vill - under den vakna delen av dygnet oavbrutet ta del av konst som faktiskt ganska sällan i första hand "predikar". Det räcker för alla de år som vi beskärs fram till det slut som ändå måste komma som formeln lyder i gamla Tusen och en natt ...
Det verkar som om bloggaren efter sin lyckade klassresa sorgset upptäcker att finkulturens privilegier är upphävda.
Posted by: åke | August 16, 2010 at 02:20 PM