Min medarbetare K som följde med sin kompis G på Polargalan berättar att man inte kunde höra om artisten Björks pappa(!) talade isländska eller engelska när han av obegriplig anledning skulle läsa upp motiveringen för dotterns pris. Erika Hallhagen/SvD tycker att "det borde finnas en liten klausul som säger att man vare sig får den där miljonen i prispengar eller äran om man bara likt Björk säger 'tack'." Tala är silver och tiga är guld hette det annars förr i tiden. Själv var jag inte där och förvånas mest över Björks fjöliga kläder - den blå clowndräkten tar priset, förlåt vitsen - och sen måste man ju fråga sig varför hon behandlas med en sådan vördnad. Mindre hajp, mer musik, "tack". Och svär gärna i kyrkan - som Erika H.
Ekonomibilagorna brukar få falla direkt i bärkassen för returpapper men idag kunde jag inte låta bli att granska styrelsen med personligt ansvar för just likviderade HQ-bankens i alla avseenden svindlande affärer. DN ställer ut dem alla med passbild, inkomstuppgift och uppdragsprofil. Att riskkapitalister förekommer förvånar ingen men vad gör en ledamot av Riksrevisionen som riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson i det illustra sällskapet? Vem kan man då lita på?
På SvD Kultur rapporterar Lars Ring från en Ibsenfestival i Oslo som verkar lika livaktig som när jag själv rapporterade därifrån i SR P1 på 90-talet. Men hans slutsats är värd allt stöd: "Om två år är det 100 år sedan Strindberg dog. Än är det inte försent att tänka festival - förhoppningsvis kommer någon svensk teater eller politiker att inspireras av den framgångssaga som är Ibsenfestivalen." Ja, det vore helt rimligt. Och det är en skandal att vi inte redan har en Strindbergsfestival för internationellt nyskapande kring den världsberömde dramatikerns värld.
Tyvärr är nog Ring för optimistisk. Hur många svenska politker känner ens till Ibsenfestivalens existens och om det gör det skyller de bara på grannlandets oljepengar. Stockholms för dagen mest ryktbara - eller ska vi säga beryktade? - kulturpolitiker ägnar sig åt annat än att slåss för en Strindbergsfestival - att slå in en öppen dörr genom att polemisera mot att gamle Pol Pot-kramaren Jan Myrdal uppbär statlig konstnärslön(egaranti). "Vissa vänsterkretsar i Sverige" har nog full koll på den obotfärdiges försyndelser och samtidigt som man kan läsa skribenten JM med behållning reflekterar man självklart över hans ovilja att ta avstånd från en av historiens värsta diktaturer. Det är snarare vänstern än liberalerna som hävdat att man inte kan skilja på konst och politik. Men för den skull kallar man inte den förintelseförnekare som läser en roman av Celine eller lyssnar på hur Furtwängler dirigerar Wagner. Vi lever ju som Kulturnytts Göran Sommardal säger inte i gamla Sovjet, där den här sortens polemik mot misshagliga kulturarbetare - och deras materiella existensmöjligheter - hörde till vardagen. Sjöstedts kritik av Myrdal handlar nog mindre om Kambodja än om valet den 19 september. Ska diktaturens oräkneliga offer användas till det?
Comments