En söndag i maj slog jag som vanligt på P1 medan jag gjorde frukost vid halvniotiden och trodde ett ögonblick att jag hamnat i Musikradion - Arvo Pärt lät det som och litet för långt för att vara en vinjett i talradio. Men nej då, P1 var det, Pärt markerade förstås modern andlighet innan en magistral kvinnoröst berättade att indiern Vivekananda 1892 "fick hålla tal" i Chicago om att religionen är som en diamant ...
Hade min klocka stannat? Var det redan 11.03 - gudstjänsttid - med någon experimentell radiohögmässa? En mansröst beskrev vördnadsfullt hur en kvinnlig religionsforskare, lystrande till namnet Ylva Vramming, i ett hus utanför Bollnäs samlat "tusentals böcker" om "myter, symboler och riter". Eftersom jag missat inledningen tog det ett tag innan jag förstod att den nyfrälste muslim som omväxlande med henne filosoferade på göteborgska om allt från vilket under en stol är (!) till kraften hos en bön på för honom obegriplig arabiska, var "en av landets mest hyllade poeter och dramatiker", Johannes Anyuru.
"Språket", som programmet hette, handlade enligt SR:s hemsida om detta vårt unika uttrycksmedel. Men både Vramming och Anyuru hade svårt med sina "metaforer" - de lät bara flummiga när de fick gå på om andliga upplevelser. Programserien Livet och döden har fått mycket beröm. Tidigare avsnitt förtjänade det säkert. Men jag håller hårt på min egen och andras frihet både till och från religion. Var det ett blött finger i luften för hur livsstilsvinden blåser som fick Erik Schüldt, annars uppslagsrik och mångkunnig, att i god ljuddesign vidarebefordra vidskepelse utan att sätta in den i något sammanhang, utan en enda kritisk reflektion, och insvenpt i stämningsskapande musik? Jag tror att många av P1:s lyssnare är mindre trendängsliga än programmakarnas uppdragsgivare och ställer ibland högre krav på intellektuell nivå.
I Godmorgon Världen kåserade samma förmiddag Ulrika Knutson om Sverigedemokraterna, som fortfarande retirerar - konstaterar vi förhoppningsfullt - i alla väljarundersökningar inför valet. Ulrika K. har sitt personliga sätt att med en liten betoning, en lätt glottisstöt och en halvtonshöjning, låta varje ord, ibland varje stavelse trilla som från en trampolin mot en studsmatta. När hon tar i låter det som en skådespelerska från förr. Vanligtvis balanseras överemfasen av skälmsk sarkasm, litet självironi som obligat skyddsnät. Men sofistikerad ironi neutraliserar inte den hårdföra kärna, som hur de än försöker göra SD rumsrent i folkhemmet, har sina rötter i fascismen. Ett hån mot människorna i de ofta svaga grupper som är mottagliga för SD:s budskap i dess nya blåklintsdesign - folk som är rädda för det samhälle som utvecklats omkring dem, nytt och främmande, till synes utan deras val eller medverkan. De bildade urbana klassernas hån för dem inte närmare mitten eller tillbaka till sossarna. Men de antas väl inte heller lyssna på P1 på söndagsförmiddagen.
Jimmie Åkesson såg dagens ljus 34 år "efter Hitler". Trots utrensningar av "gammelnassar" utgår SD i grunden från en omänsklig ideologi som även medlemmar av familjerna Sommerlath, Coburg-Gotha och Bernadotte tidvis hyllat - vilket ogrannlaga media under våren faktiskt inte lät bli att påpeka mitt i den kungliga bröllopsyran. Under ungefär samma tid tog jag mig i små portioner fascinerad men med stort inre motstånd igenom en DVD av uruppförandet av Peter Weiss Rannsakningen, oratoriet om förintelsen i Auschwitz, filmad i Öst-Berlin 1965 (Suhrkamp/DRA/Bundeszentrale für politische Bildung - kanske något för Forum för levande historia ?). "Sångerna" om avrättningar genom arkebusering, fysisk tortyr, svält, misshandel eller gasning liksom denna fasansfulla hantering av miljontals människor ned till tillvaratagande av deras hår och guldtänder blev nästan outhärdliga framförda som stram läsning av kavajklädda skådespelare, konstnärer och DDR-politiker, flera själva överlevande från lägren.
Det är förstås orättvist att ställa något som på ett så skakande sätt överskrider alla konstens estetiska gränser mot aldrig så omsorgsfullt utformade inslag i en daglig mediaproduktion. Man ska inte dra för vittgående slutsatser av Knutsons eller någon annans sätt att tala om vår tids brunskjortor. Inte heller av vårt kungapars ganska pinsamma okunnighet om den omänskliga politiska ideologi, som deras föräldrar var anhängare av och möjligen också offer för. Det råder ingen brist på litteratur för den som behöver uppdatera sig på skeenden i Europas mitt för bara en mansålder sedan. De flesta jämnåriga i Tyskland har fått lära sig hantera att deras föräldrar inte talade sanning om de sa att de inget visste. Men senast så hbt-vänliga SD är ingen papperstiger hur dåligt det än går för partiet i mätningar av väljarsympatier. Där finns en ond kärna bakom blåklinten som varken okunnighet eller ironi neutraliserar.
Kanske inte heller någon bra "metafor" eller bara en dålig "bild" ? Språk är till för att förstås.
Comments