På Svenska Dagbladets debattsida blickar på lördagen två ynglingar emot mig med ungdomens stränga rättsinnighet. Ola Karlman och Anton Landehag från Ungdom mot rasism vill att vi ska "släppa strävan efter ett homogent samhälle" och skrota integrationspolitiken - som vill "likrikta människors identiteter" - så som vi en gång skrotade "1970-talets assimileringspolitik". Det har undgått mig att "vi" någonsin skulle ha haft en sådan och jag var ändå i motsats till Karlman & Landehag med på den tiden. De slår in en vidöppen dörr när de placerar det nya främlingsfientliga riksdagspartiet på "den ideologiska soptippen". Men de förtäljer inget närmare om hur vi ska uppnå det mångkulturella samhället annat än genom att "politiken måste erkänna samhällets olikheter" - vad betyder det ? - och "släppa strävan efter ett homogent samhälle". Begär jag för mycket av unga stränga idealister ? (Jag har säkert skrivit lika endimensionellt i min dag om kulturpolitik... )
Samma dag skriver Lena Andersson i Dagens Nyheter - som på en helt annan planet - en signerad ledare om hur SAP:s vägval skulle kunna göra Sverige "sant kosmopolitiskt". LA har oftast en poäng om inte typ RUT-avdrag får henne att gå upp i limningen över den hemfascist som hon menar bor i oss alla. Men LA skriver ofta så knöligt och med en för förståelsen besvärande knyckighet i dispositionen att man på allvar frågar sig om hon får vara DN:s radikala alibi på ledarsidan för att man räknar med att ingen riktigt orkar ta till sig vad hon skriver. Här skriver hon med glöd men omständligt om att SAP måste våga föra samma kamp för dagens underprivilegierade grupper som en gång för en underprivilegierad arbetarklass. Mycket få talar så idag. Brava! Och även om Andersson antagligen delar de flesta av värderingarna hos Ungdom mot rasism landar hennes slutsatser långt från de SvD-debattörernas trosvissa "visionen om det mångkulturella samhället". LA påminner socialdemokraterna om deras arv för att de ska "förstå vilken väg de ska välja, även när förstockade forskare (Masoud Kamali kanske ?) i jakt på anslag hävdar att den är kolonial".
Självklart är det inte kulturkolonialism, än mindre rasism, att som Andersson - eller hennes politiska motsats Demirbag-Sten - insistera på vikten i att påtala den ofrihet som kvinnor i vissa invandrargrupper lever i, bekämpa teokratisk sexism, bedriva religionskritik eller bekämpa "kyskhetsnormer" som enligt vad 70 000 svenska ungdomar uppger hindrar dem att bilda par med vem de vill.
Karlman & Lindehag menar att integrationspolitik likriktar människors identiteter. Ska den inte snarare befria individer från brutalt grupptryck och kulturellt förtryck ? Rädslan att eka de främlingsfientligas propaganda får inte göra kulturrelativister av demokrater.
Comments