Parasitism på teatern

Ingmar Bergman var skeptisk mot scenbearbetningar av sina filmer. Jag förstår honom. Varför ska film, fri från annat än självvalda begränsningar i tid och rum, transponeras till ett konstnärligt medium, vars verkningsmedel bygger på social gemenskap på en bestämd tidpunkt på en bestämd plats? Stefan Larsson och Ulla Åberg fick OK av Bergman att göra teater av Fanny och Alexander innan han dog och det kan jag respektera. Bergmans rika epos med dess ständiga perspektivbyten inträngd på scen i Oslo, Helsingfors, Köpenhamn, Tammerfors, Århus, snart Stockholm - som trend är det snarare konstnärlig parasitism än nyskapande. Vi avstår bara snällt från att kalla det att åka snålskjuts (och sälja biljetter) på ett berömt namn. Och Trierfilmer på scen - Antikrist, Dancer in the dark - är knappast fantasifullare. (Spelar du Björk eller Deneuve, Malmsjö eller Edwall?) Förr filmades pjäsen, nu teatraliseras filmen. Har teatern inga egna idéer? Se filmen i stället. (Och slipp att bli irriterad över vad som fattas på scen... )

Comments

[Karolina L]

Hallå där! Visst förstår jag din poäng samtidigt som jag älskar den kulturella mångfalden med dess reproduktioner och tolkningar. Är det inte underbart för oss kulturnördar att kunna välja och vraka i kulturens alla skepnader och former. Det är ju ändå upp till var och en att avgöra vad som är värt att lägga sin tid och möda och ekonomi på. Eller hur?