Den världsberömde Philippe Jaroussky är något ännu ovanligare än countertenor, han sjunger inte i altläge utan är en manlig sopranist. SVT hade idag den goda smaken att sända en inspelning från förra årets Verbierfestival där PJ inte sjunger den barockrepertoar, som hans röstläge gärna förbinds med, utan franska romanser, alltså sånger till piano av bl.a. Saint-Saëns, Franck och Fauré. Men man litar inte på bärkraften i det man med viss rätt kallar "en unik konsert". Någon trendängslig tant eller farbror måste prompt sätta överrubriken "Queera röster" på denna och förra veckans konsert, där Cecilia Bartoli med sin vanliga blandning av humor och hysteri kastade sig över en del av de napolitanska kastraternas repertoar.
Men på vilket sätt är det queer att monsieur Jaroussky sjunger högre än signora Bartoli? Hon "föreställer" visserligen ibland en historisk eunuck när hon rasar loss i bortglömda operaarior men är junoniskt kvinnlig även i prästkrås. Han sjunger bara i sitt läge samma sånger om kärlek eller förlust som sonora barytonkolleger sjunger i sitt. Det behövs väl lite mer för att kvala in som queer i nådens år 2010. Det var annat på 60-talet då pionjären Alfred Deller och hans son Mark, bägge countertenorer, odlade stora skägg för att visa att de var "riktiga" män.
Jag känner ett antal kvinnliga sångare, mezzosopraner och altar, som mer eller mindre specialiserat sig på barockopera vilket betyder att de bidrar till familjens försörjning genom att nio gånger av tio uppträda i "byxroller", som de ärvt från kastraterna eller från de mer eller mindre tvångsprostituerade kvinnliga kolleger som i mansdräkt kunde visa benen vid en tid då kvinnors klädsel avsågs dölja att de har sådana. Jag tycker inte någon av dessa kvinnliga arbetskamrater är särskilt "queer". Vilka fantasier de eventuellt framkallar hos en publik, som inte är bekant med den äldre operans överenskommelser med publiken, ligger ju helt i betraktarens öga och öra. Visst överskrider sången här de allra konventionellaste föreställningarna om manligt och kvinnligt men det har vi väl hunnit vänja oss vid. En av konstens uppgifter är att bryta våra fördomar: Att presentera en man som queer för att han sjunger i falsett eller en kvinna för att hon spelar mansroller var kanske normbrytande för ett par decennier sedan, att göra det idag är fördomsfullt, ja, lite snaskigt.
Vad gäller Bartoli har jag tidigare bloggat om den i Sverige okända debatt, som förs om hennes sångkonst i bl.a. Tyskland och Storbritannien. "Studera om - för din egen och dina fans skull" bad henne en framstående engelsk kritiker efter hennes omdiskuterade Malibran-CD. Inspelningen av denna sånglegends version av Bellinis Sömngångerskan framkallade frågor om romantikens belcanto alls är tänkbart utan t.ex. ett buret legato. Hennes nu i SVT aktuella "kastratkonsert" från Caserta fick mig också att svära i kyrkan: CB's begåvning är höjd över all diskussion och vissa långsamma lyriska arior framförs sublimt. Men i bravurariorna gurglas och kacklas figursången med hysterisk energi. Den internationella kritiken visar att det inte i längden går att hajpa detta som hög konst utan invändningar. Sopranisten Jaroussky sjunger däremot sin för hans röstfack nya, annars traditionella, romansrepertoar med flärdfri omsorg om text och klassiska vokala dygder, befriande enkelt och mycket sympatiskt. Ganska straight, alltså, i sin oktav.
"...och vissa långsamma lyriska arior framförs sublimt". Så sant. Vilket görs tydligt i nysläppta kompilationen "Sospiri". Noll kackel, intet gurgel, men mängder av sublimiteter.
Posted by: Eva Redvall | October 04, 2010 at 02:35 PM