Kultur

Nytt operahus 6 - alternativ Masthamnen

Ett operahus vid Masthamnen kunde bli en magnifik accent vid inloppet till Stockholm, staden på vattnet. Inte bara monumentalt utan med rätt arkitekt också underbart vackert med fantastisk utsikt från huset. Förslagsställarnas kärlek till Operan och dess konstformer går heller inte att ta miste på.

Men ett hus för opera och balett och deras publik behöver inte ligga magnifikt eller ha underbar utsikt från foajéer och restauranter. Det ska vara välkomnande men byggt för att kunna spela så mycket som möjligt och på alla sätt tillgängligt för en stor publik. En så stor mötesplats för så många människor med flera scener/salonger i olika storlek för opera, balett, konsert och barnverksamhet och samtidigt en så stor arbetsplats måste ha en central placering för att spela sin roll i stadens liv. De som besöker det eller arbetar där ska inte behöva ta sig långt bort, förbi oändliga bostadskvarter, till en aldrig så "expansiv" utkant. Huset bör som idag vara ett bultande hjärta i stadens blodomlopp. Inte trona i splendid isolation dit publik och andra besökare måste ta taxi eller vänta på buss eller båt i alla väder.

Det handlar inte om en arena för festival & evenemangskultur utan om ett operahus, mer för vardag än fest, som spelar sex dagar i veckan större delen av året. Det ska självklart ligga tillgängligt mitt i stan, nära flera knutpunkter för lokal och regional trafik. Det populära operahuset i Oslo ligger magnifikt men bara några steg från Centralstationen. Ett operahus i Masthamnen - hur väl planerat det än f.ö. kunde bli - skulle få samma problem som nya Operaen i Köpenhamn på dess halvö, långt från allt, på en plats där det inte finns någonting annat att göra, dit man vill anlända så sent som möjligt och bli evakuerad så snart föreställningen är över.

 

Fem, sex hundra medarbetares bekvämlighet - att kunna göra ärenden på lunchen - har självklart lägre prioritet än en säker och modern arbetsmiljö. Men ett så stort konstnärskollektivs närvaro i city är inte försumbar och skapar också i hög grad andra jobb. Ska verkligen Nedre Norrmalm helt överlämnas till regeringsfolk, byråkrater och finansjobbare? När en fylld salongs drygt tusen besökare inte längre strömmar ut i natten efter föreställningen mot tunnelbana eller buss på väg hem eller letande efter näringsställen blir Stockholms historiska centrum en tommare, fattigare, osäkrare, gråare plats. Det handlar inte om nostalgi utan om stadskärnans framtida mentala klimat. Som sagt - ett operahus i Masthamnen kunde bli praktfullt men är inte rätt lösning för en teater som i snart två och ett halvt sekel varit en av citys mest dynamiska arbets- och mötesplatser. Och fortsatt både behövs för och behöver den dynamiken.

Fortsättning följer.  

Nytt operahus 5 - bravo Wiman!

Wiman got it, finally! Bravo! I söndagens (16/1) översikt över veckans artikelserie om (nödvändigheten av) ett nytt hus för (Kungliga) Operan redovisar DN:s kulturredaktör den historiskt korrekta insikten att svenskar - infödda som invandrade - sjunger (opera) ännu bättre än de spelar fotboll. Successionen Nordahl - Zlatan motsvaras av en parad av sångare med världsrykte, som man inte behöver nationalist för att räkna ut att den är oproportionerligt lång för ett så litet land. Wiman har glömt att den "Kungliga" stämpeln skulle behöva sonas med musikal. Han går direkt på Jussi Björling och Nina Stemme och deras rötter i vad man i förra seklet kallade "ett sjungande folk".  (Legendariska altkollegan Julia Claussen predikade i USA att svenskarnas sångbegåvning berodde av den friska luften ...) De historiskt lagda kan gå från Jenny Lind och Christina Nilsson - som t.ex.invigde Metropolitan - till Birgit Nilsson, Nicolai Gedda, Ingvar Wixell och Peter Mattei. De sofistikerade kan viska om Elisabeth Söderström och Ann-Sofie von Otter. Nördar vid musikanläggningar och repertoarböcker, lika specialiserade som sina gelikar vid fotbollsplanen, kan räkna upp 50 eller 100 till. (Själv gav jag ut 4 CD med 55 wagnersångare från Stockholmsoperan, varav minst 30 kvalat in som sångens kungligheter i New York och Bayreuth.) "Patriis Musis" ekar Gustav III från var hans ande nu tillbringar sin evighet. Han byggde primärt inte för härskarklassen utan för vad man med tidens språk kallade "fosterlandets sånggudinnor" och publiken - 1300 platser i en stad med då bara 75 000 invånare.

Och det är förstås publiken, dagens och morgondagens, som har rätt till ett nytt operahus - inte nödvändigen en monumentalbyggnad med "spetsarkitektur" - för att möta nya generationer av sångare, dansare, tonsättare, musiker, scenografer, regissörer. Wiman slutar med diskussionens hittills kraftigaste kadens: "Ett nytt operahus i Stockholm vore ett unikt segermonument i kampen mot det svenska kulturhatet. Inte minst därför måste det byggas." Bra rutet! Ett sånt monument kan vi acceptera. Men söla inte! Elektra har bilan höjd och Katarina Dalayman - ännu en sjungande Zlatan om jämförelsen accepteras - ser inte ut som hon tål någon räddhågad tövan...  

. 

Nytt operahus 4

 
Hur talas det om ett nytt operahus? Godmorgon Världens reporter intervjuar i P1 söndagen 16/1 kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Hon talar som ofta förr inte om ett nytt hus åt konstformerna opera, balett och deras publik utan om ett scenkonsthus där - jag citerar ur minnet - "man kan gå från musikal till opera via hårdrock". Det är en helt annan sak än ett nytt hus för Operan och Kungliga baletten. Varför misstro Stockholmsoperans och dess publiks behov och förmåga att fylla ett nytt hus med sina konstarter? Förnyelse uppstår inte genom cross-over med dagens (eller gårdagens) populärmusik utan i arbetet för en radikalare opera- och danskonst genom beställningar och framföranden i därför lämpliga lokaler. Med nya rum för t.ex. nyskriven opera och ny koreografi som ofta drunknar i dagens stora oscarianska salong, som skapats för en helt annan repertoar. 

När Godmorgon Världen ställer frågan till Danjel Andersson, ledare för Moderna Dansteatern, spelar han den roll man väntar sig, dvs. avantgardistens. Han ser ett nytt operahus som ett monument över ärelystna politiker. (Tyvärr har väl ingen sådan ännu hörts av...) De flesta som arbetar vid stora stygga Operan (och en stor del av dess mer vana publik) skulle försvara lilla exklusiva men viktiga Moderna Dansteatern om den hotades av nedläggning. Medan DA ser Operan som ett "museum" utan betydelse för samtidens scenkonst. Det hör inte heller till hans roll att reflektera över dess publik. Men måste han förakta den? Vi väntar oss inte heller att DA ska tala om att Operans opera- och balettföreställningar sådär sex gånger i veckan drar minst nio, kanske tio gånger så mycket folk som ett utsålt evenemang på hans egen, rätt sparsamt utnyttjade scen. Jag var själv länge konstnärlig ledare för en radikal fri teater med drygt hundra publikplatser. Vi tyckte förstås att vi och andra grupper borde få del av de pengar som vi ansåg att Dramaten vältrade sig i. Det står jag fortfarande för även om jag idag kan mer om kulturekonomi. Däremot ångrar jag att jag inte såg (om) många fler av de föreställningar som  stora, stygga Dramaten hade resurser att prestera på 70-, 80-talet. I bra eller dålig regi men oftast med suveräna skådespelare. Hur mycket DA ser av det han lika svepande dissar på Operan framgår inte av intervjun. Däremot vet han att diskussionen om nytt operahus startas av "lobbyister", inte av mänskor med intresse för konst och konstnärlig utveckling.

 

P1-reportern själv tycks inte ha besökt någon föreställning för vuxna eller barn på Operan. På bekväm arbetstid har hon uppsökt en lunchkonsert i Operans café eller kanske snarare i samband med en sådan ställt några frågor till en äldre vaktmästare. Han talar intet ont anande om stampublik och företagsluncher, reportern fyller på om medelålders damer med grå stänk i håret. (Är ni inte också trötta på det ständiga hackandet på denna publikgrupp som ju stöder nästan all scenkonst?) Så ruskigt hade det väl inte varit att testa Andrea Chénier eller Wozzeck eller Messias eller varför inte  - folkligt och familjefestligt - Nötknäpparen? Om biljetterna är slut har Operan en pressansvarig, som brukar kunna knö in sina klienter på de mest utsålda kvällar eller eftermiddagar. SR har vad jag vet telefon.  

Nytt operahus 3

"Folk som går på operan tillhör inte vår primära målgrupp" svarar Ylva Magnusson från IKEA i DN 12/1 på frågan om företaget kan tänkas delta i finansieringen av ett nytt operahus. Läs det två gånger och tänk på var du handlar i fortsättningen. Menar hon att operabesökare har mer pengar eller bättre smak? I bägge fallen dissar IM både operapubliken och IKEAs kunder. Tjänstefel! Dåligt affärssinne! Ska vi resa ett bål i Kungens Kurva på vad vi (har kvar av vad vi) under åren handlat hos Kamprad tills Sveriges rikaste man öppnar plånboken?

På samma sidasamma dag häcklar Björn Wiman med rätta en kulturminister som "omdefinierat en fackministers roll" (årets eufemism) så att hon hellre skulle se en extra miljard gå till "frihetsreformen" sänkta skatter än till hennes eget område, t..ex. ett nytt operahus i Stockholm. Tjänstefel igen!

Men varför vill Wiman prompt att Operan för att meritera sig för nybygget måste spela musikal "alternerande med Mozart och Wagner i ett modernt operahus för folket"? (Musikal = folklig publik, alltså.) Det gör i princip inget jämförbart operahus i världen. Med undantag för en eller annan klassiker, som kräver operasångare och större orkester, ungefär som när man någon gång spelar operett. Det kallar BW "en föråldrad repertoarpolitik" och spekulerar på om det kan bero av epitetet "Kungliga". Men det är ju inte av högfärd som Operan spelar opera, balett och ungefär var tionde år en klassisk operett utan för att en stor publik efterfrågar just denna repertoar under en hel säsong. Ska den straffas med ett reducerat utbud av opera och balett för att få ett nytt hus med bättre tillgänglighet och siktlinjer?

Kollegan Marcus Boldemann kunde informera sin chef om att "nationella", statliga och kommunala operahus utan minsta "Kungliga" epitet från Hamburg till Palermo för i princip samma repertoarpolitik. Dvs. man ser som sin främsta uppgift att "för folket" i gamla eller nya hus spela gamla och nya verk ur den musikaliska tradition och repertoar som man har musiker och sångare utbildade för att spela. Och han kunde också berätta att olika verk i den repertoaren sinsemellan skiljer sig mer musikaliskt än Kristina från Duvemåla och Glada änkan...

Musikal är väl idag snarare den naturliga repertoaren för f.d. operetteatrar som Oscars och varför ska en statsunderstödd opera konkurrera med privatteatrar som Cirkus, China och Göta Leijon? Eller för den delen med Stockholms Stadsteater. Att operahusen i Göteborg och Malmö spelar musikal är en annan sak. De har sina fullt respektabla konstnärliga, publika och ekonomiska skäl, inte minst som de enda större scenerna i sina städer. Ingendera har heller Stockholms publikunderlag för en opera- och balettsäsong från slutet av augusti till midsommar.

Men Wiman, m.fl. har förstås helt rätt i att rika företagare, som vill sätta avtryck i tiden, borde göra precis som Wallenberg & consortes när de 1889 bildade konsortiet för ett nytt operabygge. Ingvar, Antonia, m.fl. bör inse att mecenat varar längre än sponsor. Och finns det något projekt som bättre skulle stämma med alliansregeringens retorik än ett generöst samarbete med näringslivet kring ett nytt hus för opera och balett? Har man verkligen "råd" att inte göra det? Eller går skattesänkningar förlåt frihetsökningar för de rika före?

PS Rädda Fria teatern DS

Skam går på torra land om lilla Fria teatern med sina två(!) scener - i förorten och i stan - helt medvetet läggs ned av Stockholms kulturansvariga. Backa hedersamt, Sjöstedt, m.fl., men backa! Vi gör vad som helst för att ni inte ska behöva tappa ansiktet men vanligen så svalt måttfulle Lars Rings användning av ordet "bödel" blir helt berättigad om ni lägger ner en väl fungerande och konstnärligt framgångsrik liten teater mest för att den är 40 år(!) gammal och inte ägnar sig åt spektakulära events. De spelar bra teater, det har vi t.o.m. sett i SVT. Se till att Ring inte får rätt! Backa och rädda er egen heder och en tapper liten teater som kanske är mycket intressantare nu än när den var yngre.

Nytt operahus 2

En formulering som man ibland stöter på är att Kungliga Operan först måste göra sig "värd" ett nytt hus. Med något slags underförstått enormt kvalitetslyft från vilken nivå man nu befinner sig på. Den uttalas vanligen av personer som kanske är intresserade av opera (nästan aldrig av balett) men inte så ofta besöker det nuvarande huset. Möjligen var de senast där på Mats Eks (inte Glucks) Orphée eller någon annan "spetsföreställning", som trängt igenom populärkulturdominansen i media. Talar du med dem om rader av utsålda Nötknäppare, Tosca, Svansjön eller Rigoletto grips de snabbt av distraktion. Majoriteten av Operans och Kungliga Balettens föreställningar besöks ju inte av någon publik som de känner. Men berätta inte att reprisen av Wozzeck "bara" har 700 besökare per kväll för då får du antagligen en lång utläggning om att "nå ut bättre" och "nå en bredare publik". Tala inte heller om (hög) musikalisk nivå med kulturens väktare i pretto-medelklassen - sådant är de döva för och den uppskattas ju bara av en (annan) elit.

Själv har jag svårt att föreställa mig en "bredare" och "nyare" publik än den som intill hörplatsernas innersta skrymsle fyller Operans salong för att ta del av Petter och Lottas äventyr på julafton till Tjajkovskijs musik bland guld och röd sammet. Detta är inte heller "några rika" som anländer till GAT i limousiner. 10 ggr x 120 personer i den modernistiska Rotundan för Daniel Boyacioglus & Paula af Malmborg-Wards Triumf och tragedi är förstås ett minst lika viktigt publikmöte med mycket annorlunda känsla.

Men oavsett genre är det publiken eller rättare sagt Kungliga Operans och Balettens alla olika publiker som är "värda" ett nytt hus för de konstarter, som de så tydligt uppskattar. Konstnärer och konstnärliga ledare måste med yttersta självkritik sträva efter högsta kvalitet och högsta angelägenhet i skapandet. Konst är ingen tävling utan ett mänskligt behov. Men varje konstart har sina genreegna förutsättningar. Hur ser t.ex. den opera ut som kan ge publiken nya artister med samma lyskraft som Jenny Lind, Jussi Björling eller Birgit Nilsson? För att bara ta tre exempel som i sin tid överglänst de flesta nutida "stjärnor". De stiger inte som Pallas Athena flygfärdiga ur huvudet på någon Zeus, de utbildas bara delvis i skolor och akademier. De fostras snarare än skapas inför publik av institutioner med bestämda traditioner, med bredd och volym i repertoaren, i samspel med en kritisk och entusiastisk publik av såväl kännare som noviser.

Ett nytt hus behövs - med all respekt för medarbetarnas rätt till god arbetsmiljö - först och främst för att publiken, ingen annan, både dagens och den nya som alla välkomnar, bekvämt och demokratiskt i för de enskilda uppsättningarna väl lämpade lokaler ska kunna höra och se bra i alla prislägen. Den konstnärliga kvaliten är en helt annan fråga, där bara det bästa möjliga förverkligandet av potential och vision är acceptabelt oavsett lokal.

Nytt operahus i Stockholm 1

 
Följer förstås med stort intresse diskussionen i Dagens Nyheter om nytt operahus i Stockholm. Självklart eftersom jag jobbat där i 13 år, varit publik där sedan 1956/57 och dessutom (ny)lanserade den då döda frågan om nytt hus för Kungliga Operan i en artikel i Aftonbladet våren 2003, skriven tillsammans med dåvarande teaterchefen Bengt Hall.

I stället för långa inlägg, som måste scrollas ner för att läsas, tänker jag återkomma till de olika förslagen dag för dag. Just nu är mitt bidrag den fysiska erfarenhet av en lika uppfriskande som tankeväckande promenad från Slussen till Masthamnen och vidare till Skanstull. Jag tog alltså inte den lättare vägen längs Folkungagatan. Mycket intressant. Återkommer till förslaget som i hög grad påminner om  placeringen av Operaen i Köpenhamn - magnifikt synlig men landvägen belägen långt från en pulserande stadskärna.

Men diskussionen har hittills uteslutande handlat om lokalisering och finansiering, arbetsmiljö och spetsarkitektur, opera- eller kanske snarare "scenkonst"-hus som uttryck för ett samhälles och dess politikers och företagares kulturella självsyn eller brist på sådan. Föga om det som stod i centrum för Hall och undertecknad när vi för snart åtta år sen kastade fram handsken - dvs. konstformernas, operans och balettens, och framför allt publikens behov.