En formulering som man ibland stöter på är att Kungliga Operan först måste göra sig "värd" ett nytt hus. Med något slags underförstått enormt kvalitetslyft från vilken nivå man nu befinner sig på. Den uttalas vanligen av personer som kanske är intresserade av opera (nästan aldrig av balett) men inte så ofta besöker det nuvarande huset. Möjligen var de senast där på Mats Eks (inte Glucks) Orphée eller någon annan "spetsföreställning", som trängt igenom populärkulturdominansen i media. Talar du med dem om rader av utsålda Nötknäppare, Tosca, Svansjön eller Rigoletto grips de snabbt av distraktion. Majoriteten av Operans och Kungliga Balettens föreställningar besöks ju inte av någon publik som de känner. Men berätta inte att reprisen av Wozzeck "bara" har 700 besökare per kväll för då får du antagligen en lång utläggning om att "nå ut bättre" och "nå en bredare publik". Tala inte heller om (hög) musikalisk nivå med kulturens väktare i pretto-medelklassen - sådant är de döva för och den uppskattas ju bara av en (annan) elit.
Själv har jag svårt att föreställa mig en "bredare" och "nyare" publik än den som intill hörplatsernas innersta skrymsle fyller Operans salong för att ta del av Petter och Lottas äventyr på julafton till Tjajkovskijs musik bland guld och röd sammet. Detta är inte heller "några rika" som anländer till GAT i limousiner. 10 ggr x 120 personer i den modernistiska Rotundan för Daniel Boyacioglus & Paula af Malmborg-Wards Triumf och tragedi är förstås ett minst lika viktigt publikmöte med mycket annorlunda känsla.
Men oavsett genre är det publiken eller rättare sagt Kungliga Operans och Balettens alla olika publiker som är "värda" ett nytt hus för de konstarter, som de så tydligt uppskattar. Konstnärer och konstnärliga ledare måste med yttersta självkritik sträva efter högsta kvalitet och högsta angelägenhet i skapandet. Konst är ingen tävling utan ett mänskligt behov. Men varje konstart har sina genreegna förutsättningar. Hur ser t.ex. den opera ut som kan ge publiken nya artister med samma lyskraft som Jenny Lind, Jussi Björling eller Birgit Nilsson? För att bara ta tre exempel som i sin tid överglänst de flesta nutida "stjärnor". De stiger inte som Pallas Athena flygfärdiga ur huvudet på någon Zeus, de utbildas bara delvis i skolor och akademier. De fostras snarare än skapas inför publik av institutioner med bestämda traditioner, med bredd och volym i repertoaren, i samspel med en kritisk och entusiastisk publik av såväl kännare som noviser.
Ett nytt hus behövs - med all respekt för medarbetarnas rätt till god arbetsmiljö - först och främst för att publiken, ingen annan, både dagens och den nya som alla välkomnar, bekvämt och demokratiskt i för de enskilda uppsättningarna väl lämpade lokaler ska kunna höra och se bra i alla prislägen. Den konstnärliga kvaliten är en helt annan fråga, där bara det bästa möjliga förverkligandet av potential och vision är acceptabelt oavsett lokal.
Jag har väldigt svårt att tänka mig att det kommer att byggas fler operahus i Stockholm, bygger man en ny scen bör det istället vara ett musikteaterhus där man ger alla former av musikteater plats. Jag kan personligen tycka att vi har enormt hög klass på våra nu levande svenska operakompositörer (inte minst Sven-David Sandström), men om man tittar på förhållandet nyskriven musikdramatik kontra verk som har åtminstone 75 år på nacken börjar det rätt snabbt likna museieverksamhet.
Av 6 skattefinansierade större musikteaterinstitutioner i Sverige är det idag 4 som spelar musikaler (själv har jag inte ens förstått var gränsen mellan musikal och opera går, vad är t.ex. skillnaden mellan Porgy&Bess och Showboat?), varför skulle prefixet "kunglig" då ge frikort från att spela modern nykomponerad musikdramatik i lättare genrer, när det uppenbarligen går bra att spela operett som är hundra år gammal?
Jag håller fullständigt med dig om att det behövs en ny modern scen för musikdramatik (och balett) i Stockholm, men ska man skapa en sådan ska man bereda plats för musikdramatik i alla dess former och inte sätta begränsningar.
Se framåt istället för att begränsa sig till det som varit!
/Jimmy
vars största musikaliska upplevelse på en svensk scen de senaste 10 åren var Miss Saigon på det som då kallades Malmö Musikteater.
Posted by: Jimmysvensson | January 16, 2011 at 12:11 AM
Mitt viktigaste jobb på Operan har varit beställningarna av ny musikdramatik (Sandström, Unander-Scharin, Paula af Malmborg, Jennefelt, Börtz, Rehnqvist, osv.) och det är naturligtvis det som är framtiden. Och vi har spelat på tok för lite modern opera från andra länder. Det är en brist som jag är säker på att Birgitta Svendén kommer att åtgärda. Och det måste vara en viktigare uppgift för ett nationellt operahus än att framföra populärmusik. Den engagerade operapubliken är ofta allätare, villiga att pröva det mesta åtm en gång. Men den stora publiken, särskilt den nya och mindre insatta, tycks efterfråga ett begränsat antal klassiker inom balett och opera, förutom Mozart mest verk skrivna från ca 1875 till 1:a världskriget - Carmen till Tosca. Det är där museet hotar branschen samtidigt som det drar mest publik. Det här tycker jag man talar för lite om.
Posted by: Stefan Johansson | January 16, 2011 at 02:25 AM