Hur talas det om ett nytt operahus? Godmorgon Världens reporter intervjuar i P1 söndagen 16/1 kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Hon talar som ofta förr inte om ett nytt hus åt konstformerna opera, balett och deras publik utan om ett scenkonsthus där - jag citerar ur minnet - "man kan gå från musikal till opera via hårdrock". Det är en helt annan sak än ett nytt hus för Operan och Kungliga baletten. Varför misstro Stockholmsoperans och dess publiks behov och förmåga att fylla ett nytt hus med sina konstarter? Förnyelse uppstår inte genom cross-over med dagens (eller gårdagens) populärmusik utan i arbetet för en radikalare opera- och danskonst genom beställningar och framföranden i därför lämpliga lokaler. Med nya rum för t.ex. nyskriven opera och ny koreografi som ofta drunknar i dagens stora oscarianska salong, som skapats för en helt annan repertoar.
När Godmorgon Världen ställer frågan till Danjel Andersson, ledare för Moderna Dansteatern, spelar han den roll man väntar sig, dvs. avantgardistens. Han ser ett nytt operahus som ett monument över ärelystna politiker. (Tyvärr har väl ingen sådan ännu hörts av...) De flesta som arbetar vid stora stygga Operan (och en stor del av dess mer vana publik) skulle försvara lilla exklusiva men viktiga Moderna Dansteatern om den hotades av nedläggning. Medan DA ser Operan som ett "museum" utan betydelse för samtidens scenkonst. Det hör inte heller till hans roll att reflektera över dess publik. Men måste han förakta den? Vi väntar oss inte heller att DA ska tala om att Operans opera- och balettföreställningar sådär sex gånger i veckan drar minst nio, kanske tio gånger så mycket folk som ett utsålt evenemang på hans egen, rätt sparsamt utnyttjade scen. Jag var själv länge konstnärlig ledare för en radikal fri teater med drygt hundra publikplatser. Vi tyckte förstås att vi och andra grupper borde få del av de pengar som vi ansåg att Dramaten vältrade sig i. Det står jag fortfarande för även om jag idag kan mer om kulturekonomi. Däremot ångrar jag att jag inte såg (om) många fler av de föreställningar som stora, stygga Dramaten hade resurser att prestera på 70-, 80-talet. I bra eller dålig regi men oftast med suveräna skådespelare. Hur mycket DA ser av det han lika svepande dissar på Operan framgår inte av intervjun. Däremot vet han att diskussionen om nytt operahus startas av "lobbyister", inte av mänskor med intresse för konst och konstnärlig utveckling.
P1-reportern själv tycks inte ha besökt någon föreställning för vuxna eller barn på Operan. På bekväm arbetstid har hon uppsökt en lunchkonsert i Operans café eller kanske snarare i samband med en sådan ställt några frågor till en äldre vaktmästare. Han talar intet ont anande om stampublik och företagsluncher, reportern fyller på om medelålders damer med grå stänk i håret. (Är ni inte också trötta på det ständiga hackandet på denna publikgrupp som ju stöder nästan all scenkonst?) Så ruskigt hade det väl inte varit att testa Andrea Chénier eller Wozzeck eller Messias eller varför inte - folkligt och familjefestligt - Nötknäpparen? Om biljetterna är slut har Operan en pressansvarig, som brukar kunna knö in sina klienter på de mest utsålda kvällar eller eftermiddagar. SR har vad jag vet telefon.
Daniel Andersson, ny chef för Moderna Dansteatern, vill bränna av miljarder på festivaler istället för ett nytt operahus.
Madeleine Sjöstedt vill se musikal, opera och hårdrock i ett nytt operahus. Ett hus för de nya hovsångarna Skifs och Finer?
Behöver vi verkligen ett nytt operahus på de premisserna?
Mitt svar är nej.
Posted by: Susanne Valentin | January 17, 2011 at 01:22 PM