Wiman got it, finally! Bravo! I söndagens (16/1) översikt över veckans artikelserie om (nödvändigheten av) ett nytt hus för (Kungliga) Operan redovisar DN:s kulturredaktör den historiskt korrekta insikten att svenskar - infödda som invandrade - sjunger (opera) ännu bättre än de spelar fotboll. Successionen Nordahl - Zlatan motsvaras av en parad av sångare med världsrykte, som man inte behöver nationalist för att räkna ut att den är oproportionerligt lång för ett så litet land. Wiman har glömt att den "Kungliga" stämpeln skulle behöva sonas med musikal. Han går direkt på Jussi Björling och Nina Stemme och deras rötter i vad man i förra seklet kallade "ett sjungande folk". (Legendariska altkollegan Julia Claussen predikade i USA att svenskarnas sångbegåvning berodde av den friska luften ...) De historiskt lagda kan gå från Jenny Lind och Christina Nilsson - som t.ex.invigde Metropolitan - till Birgit Nilsson, Nicolai Gedda, Ingvar Wixell och Peter Mattei. De sofistikerade kan viska om Elisabeth Söderström och Ann-Sofie von Otter. Nördar vid musikanläggningar och repertoarböcker, lika specialiserade som sina gelikar vid fotbollsplanen, kan räkna upp 50 eller 100 till. (Själv gav jag ut 4 CD med 55 wagnersångare från Stockholmsoperan, varav minst 30 kvalat in som sångens kungligheter i New York och Bayreuth.) "Patriis Musis" ekar Gustav III från var hans ande nu tillbringar sin evighet. Han byggde primärt inte för härskarklassen utan för vad man med tidens språk kallade "fosterlandets sånggudinnor" och publiken - 1300 platser i en stad med då bara 75 000 invånare.
Och det är förstås publiken, dagens och morgondagens, som har rätt till ett nytt operahus - inte nödvändigen en monumentalbyggnad med "spetsarkitektur" - för att möta nya generationer av sångare, dansare, tonsättare, musiker, scenografer, regissörer. Wiman slutar med diskussionens hittills kraftigaste kadens: "Ett nytt operahus i Stockholm vore ett unikt segermonument i kampen mot det svenska kulturhatet. Inte minst därför måste det byggas." Bra rutet! Ett sånt monument kan vi acceptera. Men söla inte! Elektra har bilan höjd och Katarina Dalayman - ännu en sjungande Zlatan om jämförelsen accepteras - ser inte ut som hon tål någon räddhågad tövan...
Tack för en mycket intressant och bildande kommentarserie i operafrågan!
Posted by: Johan Bengt-Påhlsson | January 17, 2011 at 01:27 AM