Ett operahus vid Masthamnen kunde bli en magnifik accent vid inloppet till Stockholm, staden på vattnet. Inte bara monumentalt utan med rätt arkitekt också underbart vackert med fantastisk utsikt från huset. Förslagsställarnas kärlek till Operan och dess konstformer går heller inte att ta miste på.
Men ett hus för opera och balett och deras publik behöver inte ligga magnifikt eller ha underbar utsikt från foajéer och restauranter. Det ska vara välkomnande men byggt för att kunna spela så mycket som möjligt och på alla sätt tillgängligt för en stor publik. En så stor mötesplats för så många människor med flera scener/salonger i olika storlek för opera, balett, konsert och barnverksamhet och samtidigt en så stor arbetsplats måste ha en central placering för att spela sin roll i stadens liv. De som besöker det eller arbetar där ska inte behöva ta sig långt bort, förbi oändliga bostadskvarter, till en aldrig så "expansiv" utkant. Huset bör som idag vara ett bultande hjärta i stadens blodomlopp. Inte trona i splendid isolation dit publik och andra besökare måste ta taxi eller vänta på buss eller båt i alla väder.
Det handlar inte om en arena för festival & evenemangskultur utan om ett operahus, mer för vardag än fest, som spelar sex dagar i veckan större delen av året. Det ska självklart ligga tillgängligt mitt i stan, nära flera knutpunkter för lokal och regional trafik. Det populära operahuset i Oslo ligger magnifikt men bara några steg från Centralstationen. Ett operahus i Masthamnen - hur väl planerat det än f.ö. kunde bli - skulle få samma problem som nya Operaen i Köpenhamn på dess halvö, långt från allt, på en plats där det inte finns någonting annat att göra, dit man vill anlända så sent som möjligt och bli evakuerad så snart föreställningen är över.
Fem, sex hundra medarbetares bekvämlighet - att kunna göra ärenden på lunchen - har självklart lägre prioritet än en säker och modern arbetsmiljö. Men ett så stort konstnärskollektivs närvaro i city är inte försumbar och skapar också i hög grad andra jobb. Ska verkligen Nedre Norrmalm helt överlämnas till regeringsfolk, byråkrater och finansjobbare? När en fylld salongs drygt tusen besökare inte längre strömmar ut i natten efter föreställningen mot tunnelbana eller buss på väg hem eller letande efter näringsställen blir Stockholms historiska centrum en tommare, fattigare, osäkrare, gråare plats. Det handlar inte om nostalgi utan om stadskärnans framtida mentala klimat. Som sagt - ett operahus i Masthamnen kunde bli praktfullt men är inte rätt lösning för en teater som i snart två och ett halvt sekel varit en av citys mest dynamiska arbets- och mötesplatser. Och fortsatt både behövs för och behöver den dynamiken.
Fortsättning följer.
Det är kul att se att den här bloggen vaknat till liv igen!
Vill du förklara för en okunnig som inte följt operadebatten så noga - är det meningen att vi ska få två operahus i Stockholm (tre med Folkoperan)? Vad ska hända med den nuvarande operan - ska den rustas upp plus att vi bygger en ny opera eller ska den rivas och ersättas med ett nytt operahus? Finns det publik för tre operor i stan?
Posted by: Håkan | January 17, 2011 at 09:31 AM
Vad tycker du om kulturministerns åsikt att det måste diskuteras i många år först, innan man bygger nytt. Redan när jag jobbade på Operan (70-talet) var behovet av ett nytt hus manifesterat. Hur många års diskussion behöver ministern?
Posted by: Birgitta Berggren Hedin | January 17, 2011 at 09:30 PM
Är det inte planerat att Saltsjöbanan ska bli snabbspårväg och gå Folkungagatan upp? Längs med den gatan finns det fullt med näringställen. Så situationen är inte hopplös och i Köpenhamn ska man väl bygga en bro vad jag vet.
Sen är en viktig fråga om vad som ska ske med det gamla operahuset. I Köpenhamn orkar man inte riktigt driva de båda husen. Se månadsskiftet februari mars, då det inte tycks vara någon publik verksamhet på Operaen.
*
Lade du märke till att även kulturministern i DN intervjun talade om scenkonsthus och inte ny opera.
Posted by: Rikard Hoogland | January 18, 2011 at 11:14 AM
Frågan aktualiserades inte 2010 utan 2003 - ingen väntar sig att det ska gå fort och ingen vill att det ska slarvas - men längre tid än i Göteborg skulle det inte behöva ta fr.o.m. t.ex. nu!
Posted by: Stefan Johansson | January 18, 2011 at 09:53 PM
I grund och botten; vad operakonsten behöver är inte ett politiskt beslut i första hand. Det politiska beslutet måste vara ett resultat av att det centrala operahuset blir ett ledande centrum för det som driver alla möjliga vitala verksamheter i Sverige, nämligen folkrörelser. Vi har inga viktiga rika mecenater, vi saknar den kulturen och kan inte chockstarta den. Vi har heller ingen företagskultur som intresserar sig för seriös konst, utom att hänga på väggen som framgångstecken i konstorslobbyn. Alla vet vad en Miró är värd.
Nej, Operakonsten behöver vara en folkrörelse. Det måste konserthus och operahus acceptera. Det finns en enorm kraft i många olika sociala miljöer i landet som operakonstens företrädare misslyckats att engagera och samarbeta med som exempelvis musikgymnasier, körer och studentföreningar. Några av de främsta anhängarna av klassisk musik är ingenjörer, läkare och lärare. Många är rentav skickliga musiker själva. Dessa måste engageras långt mer än bara ett infoblad till "operavännerna". Ungdomsorkestrar måste få spela med folharmonikerna och hovkapellet på regelbunden basis, musikgymnasier måste ha ett regelbundet samarbete med operans verksamhet och en kontinuerlig kommunikation om vad som sker.
Och varför fortfarande denna brist på invandrare inom den klassiska musiken? Det är vårt ansvar att ta hand om dessa frågor innan vi ber politiker om ett nytt operahus - eftersom vi tidigare litat på att politiker ser till att allmänheten bildas inom den klassiska musiken (vilket de inte längre gör). Om dagens musiklärare på vanliga skolor utbildas inom operakonsten med kanske tre timmar under hela sin kursgång i Operakonsten - hur ska då eleverna över huvud taget förmås kunan ta det stora steget att bli regelbundna lyssnare?
Som Stefan själv påpekar och någat jag propagerat för när jag samtalat med marknadsföringsrepresentanter för operahus och konserthus: tänk på den uppmärksamhetsvinst man gör när det hela tiden springer tonåringar ut och in i entrédörrarna på Operan eller Konserthuset! Dessutom: med en enda ung person i ungdomsverksamhet följer: vänner, familj, släkt, syskon och alla möjliga andra kontaktytor som skola och andra fritidssysselsättningar.
Men man behöver ha en plan såklart. Man måste ha ett syfte med verksamheten som första prioritet, snarare än bara en pliktskyldig projektåtgärd efter att politiker bestämt om ett antal ungdomsföreställningar per år, etc. Den pedagogiska kärnan måste vara dominerande - vi behöver skickliga konstnärer! Det blir man inte om man närmar sig konsten först i senare tonåren. En skicklig konstnär behöver leva med konsten från tidig ålder. Livet fungerar inte som i valfrihetens drömland. Alla kan inte bli allt. För att bli en mycket skicklig konstnär behöver du börja i mycket tidig ålder och träna jämt.
Kan man det i dagens samhälle som kräver att konstnärer också ska vara försäljare, entreprenörer, taktiker, ekonomer, handelsmän, PR-experter etc?
Vad säger Operakonstens främsta företrädare om denna politiska agenda vi lyder under idag?
Posted by: Nikola Matisic | January 30, 2011 at 01:57 PM