Tänk Dramatens stora scen, nästan tom, mörk, en monumental kinesisk symbol i fonden, en härskara av skådespelerskor, unga och gamla, i stiliserad Tang-kostym, alla oroat eller utmanande kretsande kring Inga Tidblads sprött diktatoriska "lydnadslärarinna". Pjäsen Harry Martinsons Tre knivar från Wei, formgivning Kerstin Hedeby/Ingmar Bergman, våren 1964. Vid rampen häckar stum Margaretha Krooks dödsbringande altarslavinna. Irma Christenson, Birgitta Valberg, Gunnel Broström, Jane Friedmann, Marianne Aminoff, Karin Kavli, Aino Taube, Solveig Ternström, Mona Malm, Helena Brodin, Renée Björling, Dora Söderberg och ännu många fler skarpt utmejslade gestalter - hovdamer, lärarinnor, konkubiner, slavinnor, buddistnunnor, bondkvinnor - alla som flammor i dunklet. Samtidigt ett organiskt samspelande kollektiv, en ensemble i ordets alla betydelser.
Plötsligt faller ljuset för trettio sekunder på en liten gestalt, närmast jämnårig med den unge betraktaren:
Mongoltrumpeten ljuder åter och nu ökar dess ljud i styrka. Eleverna visar tydlig oro. En av dem ger till ett rop av rädsla. Chi Yün går fram mot henne.
Chi Yüan Den älskliga eleven Al-Lu-Te`ropade till. Varför ropade du?
Al-Lu-Te' Emedan det är krig i Chili. (Jag tror hon sa "För att" ...)
Chi Yüan Det är inget krig i Chili förrän dina lärarinnor säger till därom. Rast!
Med ett fras av siden försvann eleverna ut. Lärarinnan var Marianne Aminoff, mörkt skön, glasklar i repliken,eleven Lena Nyman. Tjugo år gammal behövde hon redan bara en entré och en replik för att fästa sig i minnet. Senare samma år kom "skandalfilmen" 491 med ungdom "på glid" i droger och tidelag. Nyfiken gul & blå var väl redan på gång. Om några år skulle Hasse & Tage göra Lena Nyman till hela svenska folkets favoritkomedienn. Men det är andra historier. Ödet och dess tillfälligheter lät inte Lena Nyman åldras i växelspel med en trogen publik på Dramaten där hennes medverkan blev alltmer sporadisk. Hon tog aldrig riktigt steget från de flick- ja, närmast barnroller, som hon länge spelade till synes helt spontant och förbluffande illusoriskt i Dödsdansen, Fadren, Vildanden och Hustruskolan, ända upp i yngre medelåldern. Revyer och filmer gladde en stor publik men varken Medea eller Jeppe på Berget lade något till växten för den mogna aktrisen. Publikfavoriten hölls borta från scen av s.k. personliga problem. Vi kände inte varandra men utbytte ibland en nick när hon vallade sin hund i Hagaparken. Jag vill snarare tänka att den dramatik som hennes speciella mix av humor, sträv enkelhet, absurd finurlighet och naket allvar hade kunnat glänsa i, inte var skriven. Eller i alla fall inte stod på Dramatens repertoar. Visst spelade hon Gardell där men det hade kanske behövts en klok teaterchefsmix av typ Lugn, Norén, Koltès och Bernhard för att få Nyman att blomma igen. Om krafterna hade tillåtit.
Professionellt möttes vi aldrig, inte ens på Radioteatern, där det annars finns studiotid för de mest osannolika möten och kombinationer. Men den lilla gestalten med solfjäder som plötsligt, i elevernas ceremoniella uttåg någonstans till vänster på stora scenen, stannade till med ett kvävt rop - "Den älskliga eleven Al-Lu-Te`ropade till. Varför ropade du?" - "För att det är krig i Chili..." - den går inte ur minnet fast det snart har gått ett halvt sekel. Och det var nog den - och kanske Hedvig och Agnes och Bertha - snarare än alla roliga sketcher som jag tänkte på när jag ibland utbytte en respektfull nick med damen med hunden i Haga.
Du målar upp en vacker bild.
Posted by: Rickard Söderberg | February 04, 2011 at 03:32 PM
Så fint och känsligt skrivet, Stefan. Minnesbilden du förmedlar blir också läsarens, om än i andra hand, och lägger sig för all framtid tätt intill de övriga man har av Lena N.
Posted by: Stefan Moberg | February 04, 2011 at 04:54 PM
Tack för att du också minns! Så riktigt! Jag hade äran att föreläsa om äldre skådespelarkonst för Lena och hennes kamrater när hon gick på elevskolan och glömmer aldrig hur hon med förvåning och intensiv uppmärkamhet formligen sög in uppspelade exempel. Hennes känslighet var stor och hon utvecklades till en av våra största aktriser.
Oförglömlig!
Posted by: Inga Lewenhaupt | February 04, 2011 at 06:54 PM
När SF drog in "491" gick jag upp till Kenne Fant, som jag kände, och satte mig framför hans blanka skrivbord på Kungsgatan och klagade (säkert med SvDs gröngölingsmyndiga film-
kritikertonfall). Då svarade Direktörn med en replik som lärde mig mycket om livet och makten:
"Käre Carl Henrik! Vi gör detta enbart för Vilgots skull!"
Kunde varit Mubarak - det är alltid för offrens bästa.
Svenstedt
Posted by: ch svenstedt | February 06, 2011 at 12:31 PM