Live eller lögn - Zern svär i kyrkan

Det är inte svårt att förstå att liveöverföringar från högsubventionerade (national)scener blivit en helig ko för kulturpolitiker. Och vem har mage att förmena operaälskare från Ystad till Haparanda att ta del av digitalsändningar från världsscenerna på närmaste Folkets hus-biograf? Leif Zern har förstås rätt när han 7/2 i DN Kultur skriver att det vore hjärtlös elitism - hur många som är intresserade av opera eller annan scenkonst har råd att åka till New York eller Sydney stup i kvarten? Men när Zern sen sågar Shakespeares King Lear "live" från National Theatre har han nog inte bara sett en enstaka dålig uppsättning, som får honom att upprepa grunddefinitionen för all scenkonst - att "levande teater" är lika med att "publiken och skådespelarna befinner sig på samma plats och i samma rum." Möjligen är han lite ovant intolerant. Många föreställningar som vi upplever live i ordets enda sanna mening är ju inte heller särskilt bra. Det är inte ovanligt med dålig teater även om det anses osolidariskt för oss i branschen att påpeka/erkänna det. Och denna Lear från London var säkert inte särskilt kul för dem som satt i salongen på National Theatre heller. Samtidigt måste jag hålla med Zern när jag tänker på den senaste "liveöverföring" från en "världsscen" som jag bevistat. Den uppvisade samma brister, förstorade lika mycket som opera i sig talar med större bokstäver än talteater. Den förr så intressante teaterskaparen Robert Lepage byggde sin aktuella uppsättning av Wagners Rhenguldet på Metropolitan i New York helt på ett stort,tungt och svårnavigerat scenografiskt maskineri, som mest tycktes hindra sångarna från att spela, än mindre skapa, sina roller med annat än schabloner. Vi slapp den i Europa just nu obligatoriska "uppdateringen" men estetiken var snarare kitschigt bakåtblickande än nytolkande. Men det räckte inte med att själva uppsättningen framstod som en kalkon. Sändningen var fylld av plågsamt närgångna närbilder på sångare där blickar och minspel inte förmedlade tolkning eller samspel utan rädsla för att kliva fel, bli hängande eller komma av sig medan de i stela, oklädsamma utstyrslar försökte helskinnade ta sig igenom partitur och dekormaskin på samma gång. Inte för att kritik och publik på plats tycks ha uppskattat början på denna nya Met-Ring - den fick usel kritik - men föreställningen kan på lagom håll i salongen inte ha gjort ett fullt så amatörmässigt intryck som i "livesändningens" närbilder. Och samtidigt, Zern, allt behöver inte heller vara stora upplevelser. Kanske var meningen med att "livesända" detta ruskiga Rhenguld att visa oss att allt som är stort, dyrt och långt borta på någon "världsscen" inte behöver vara bättre än det vi kan se på närmare håll, snarare tvärtom. Information snarare än upplevelse. Men helst ska det ju inte vara så varje gång?

Comments

[Jan Olov]

Klok som alltid. Namnet på den som spelar Lear på NT har jag glömt, men jag minns att jag aldrig gillat honom något vidare.

[Millie]

Derek Jacobi spelare Lear på NT. En fantastiskt skådespelare, den som sett Jag, Claudius kan aldrig säga något annat. Dessutom, trist skrivet om Rhenguldet på Met. Det var en fantastiskt charmig uppsättning, dock var den kanske lite för charmig för Stefan. Den stora massan får väl inte tillfredsställas om något ska anses vara bra.

[Sven Hugo Persson]

Kung Lear med Derek Jacobi har lovordats av en enig brittisk kritik. En veteran menade att det var den bästa Lear han någonsin sett. Just for your information. Det är också en missuppfattning att föreställningen gjorts för National Theatre. Den gjordes för en liten välrenommerad teater, Donmar Warehouse, "off West End som det heter och regisserades av den teaterns konstnärlige ledare Michael Grandage. Sedan ingick denna föreställning i National Theatres satsning på digitalsända föreställningar, men den har alltså aldrig stått på den brittiska nationalscenens repertoar.

[Stefan Johansson]

Bra med klarläggande från informerad Persson!