När jag går igenom gamla tidningar som hopats - av misstag, jag hade faktiskt avbeställt SvD i en vecka och ska klaga - ser jag att Andres Lokko sett och skrivit om en av de operaföreställningar jag själv upplevde i London för någon vecka sedan - Mark-Anthony Turnages Anna Nicole. Lokkos rubrik är "Anna Nicole får mig att undra vem jag är", litet senare skriver han att "Vi väljer alla våra identiteter. Vi väljer den väg som ser enklast och rakast ut." Möjligen hade Anna Nicole Smith inte så mycket att välja på när hon insåg att ett Wall Mart-jobb aldrig skulle försörja henne och den son hon var ensam om.
Covent Garden-uppsättningen var ett rasande skickligt jobb i musikalstil, Eva-Maria Westbroek var förbluffande illusorisk i en vokalt och fysiskt enormt krävande titelroll, jag har stor respekt för Turnage som tonsättare och referenserna till populärmusik var för en gångs skull helt integrerade i ett modernt tonspråk. I ett försnack åberopade sig någon av upphovsmännen på Brecht men distanseringen tjänade mer som cynisk stilmarkör än som möjlighet till reflektion över hur vår värld ser ut. När den arma antihjältinnan till slut drog på sig sin sista body bag inför ett myller av kameror som ersatt huvuden på kör, dansare och statister kände jag mig lätt storknad. Och frågade mig om jag verkligen sett en opera som tar ställning mot Big Brother-samhället. Eller tvärtom en Big Brother-opera som trots sina deklarerade samhällskritiska avsikter ställer ut Anna Nicole som ett opulent stycke "white trash" - operachefen som beställt stycket använde det uttrycket - inför en publik där alla haft helt andra möjligheter att - som Lokko så naturligt uttrycker det inför sina medelklassläsare - välja sina "identiteter"? Lokko stöder min första tanke genom att tala om "satiriska samtidsoperor" innan Anna Nicoles tragedi får honom att tänka på en förestående skilsmässa. Hm.
Comments